Som jag partade. Jag mår som jag förtjänar idag. Ganska bra alltså.
Den exakt uträknade medelåldern var 69.83333 år. Jag var jävligt yngst.
Eftersom jag var lack på maken redan när vi satt där så var det väldigt nära att jag kräktes i min egen mun när de stora världsfrågorna kom på tal. Hur himla vänlig maken är, hur jämn han är i humöret, hur lugn han är och bäst av allt, att jag skall vara glad att jag har honom.
Clearly känner bara jag och hans pappa honom på riktigt. Och eftersom maken inte var med lät jag de andra lära känna honom med. Inom rimliga gränser såklart, ville ju inte få skulden för mass-hjärtinfarkter.
Men det var livat och glatt. De här gubbarna är faktiskt kul att hänga med.
Det är ju bara att kolla flaskorna på bordet. Och jag drack ramlösa och käkade kalvstek. Spänningen är redan olidlig över hur det är att förlossa en kalv. Oxe kan jag ju redan. Kalv känns mindre.
Sen gick jag hem, läste lite, spelade spel och gick och bingade. Som den åttiotreåring jag är.
Men det var ju bara att glömma att John Blund kom, eftersom plantan jag är gift med inte hade hört av sig på hela dagen. Och det blåser storm här.
Ett litet sms för att åtminstone tala om att ingen hade drunknat och att båten inte förlist kan ju vara trevligt.
Till slut, mitt i natten, kom ett livstecken. De hade fått två krabbor. Det som bara skulle vara att plocka upp. Två! Då önskade jag en liten förlisning.
24 timmar and counting och två krabbor. Istället för att kalla det krabbfiske, är det inte bättre att kalla det vid sitt rätta namn. Grabbhelg. Inte krabbhelg.
Och det där med storm går fetbort. Då kan krabbmannen åka ut själv och lägga tinorna imorgon. Jag tror att sjöräddningen kommer ha fullt upp, sånt skitväder är det. Han kan fiska och jag käkar det som kommer upp.
Fint så. Bra fördelning.
