Båten stod på land hela dagen och maken var och kelade med den. Berättade jag att han råkade gå på grund med den för någon månad sen? När jag inte var med och han talade inte heller om det när han kom hem. Han talade om det flera veckor efter att det hade hänt sådär lite “apropå inget alls; jag gick på grund den där dagen jag var ute…”.
Med tanke på att det är mannen som får ett frispel så fort jag inte gör exakt som han har TÄNKT när jag hanterar båten kan man lätt bli lite gramse över en sådan sak som grundstötning. Hur mild den nu än var.
Jag har sagt det förut, jag säger det igen, Segelsällskapsresan är inget emot hur det är i verkligheten. Och anledningen till det är att vi kommunicerar som två infantila på båten. Snarare, maken kommunicerar inte alls, han tror att telepati funkar och att jag kan läsa hans tankar.
Sen accepterar han inte några som helst tillvägagångssätt i båthanterande som inte är exakt som han skulle gjort. Vilket betyder att en grundstötning för hans del är en petitess. Hade det varit jag som hade så mycket som nosat på ett grund så hade jag haft båtförbud i flera år. När jag gör saker är jag klantig, när han gör det har han bara lite självklar otur.
(Här vill jag bara flika in att det är jag som har skepparexamen och en hoper andra båtförarintyg, han har inte ett enda båtintyg förutom VHF-certifikat)
Som när jag skulle lägga till vid en holme, hade solen i ögonen och missbedömde avståndet utav bara helsike och därmed körde alldeles för fort rakt in i berget. Inte så fort att båten gick i småsmulor, men tillräcklig fort för att den skulle få ett skönhetsfel i fören. Då pratade han inte om något annat än hur jävla klantig jag var i två dagar. TVÅ dagar! Kvällen som skulle spenderas på holmen med lite god mat och “trevligt” sällskap var ju bara att glömma. Han satt på land och petade i en brasa medan jag satt på båten med en bok. För han kunde bara inte släppa att jag hade kört på land litegrand.
Behöver jag ens säga att vi inte tillhör den kategori människor som uppför sig som man skall på sjön? Det vill säga de som lägger till i ett samspel värdigt ryska konståkningsåkare. Går något fel på vägen så talar de så tyst och lugnt med varandra om eventuell tilläggningsjustering att de rimligtvis borde ha lika bra hörsel som en hund som hör godispapper prassla.
Det gör inte vi. Vi har heller inget samspel, eftersom telepati inte funkar. Vi hörs när vi närmar oss en hamn. Och de gånger en tilläggning går riktigt åt skogen på grund av väder och vind och tjurskallighet så drar vi därifrån. För det är för pinsamt att stanna i en överfull hamn efter att ha gjort något…dumt.
Vad ville jag säga med det här då?
Jo, den där grundstötningen som glömdes av eftersom den utfördes av maken och som sedermera viftades bort med orden “det är ingen fara, inget hände det är jag säääääker på” visade sig såklart ha skadat båten. Så mycket att vi blir tvungna att byta dyra delar och koppla in försäkringsbolaget och båtskrället står kvar på land i väntan på att få sina nya delar. Rätt nödvändiga delar med, som till exempel propeller och lite annat som tydligen gick sönder. Eftersom han inte körde på grund som normala människor. Han backade på grund. På ett ställe vi varit så många gånger att han borde veta var varenda tångruska finns. Att backa på grund känns liksom extra bra, eftersom det är i ändan på båten de dyrare delarna sitter.
Jag är således inte ett dugg imponerad. Alls.
Men innan jag fick reda på vad som faktiskt hade hänt, alltså före han behagade komma hem och berätta det, gick jag ut i trädgården och klippte av ett gäng syrener och tog in.
Det överraskade mig att jag gjorde. Jag minns inte när jag “plockade” blommor sist. Vilket mest beror på att jag inte har en aning om vad som är blommor och vad som är ogräs, eller vad man får plocka och vad man absolut inte får plocka.
Syrener är dock ett säkert kort. Och jag tänkte vara en vän fru som faktiskt hade tagit in en gigantisk bukett inför bemärkelsedagen imorgon.
Varför har jag inte gjort det innan? Syrener doftar ju löjligt gott och vi har ett skitstort träd (buske?) alldeles utanför fönstret.
Nu känner jag mig inte lika vän längre, men det doftar å andra sidan ljuvligt i vardagsrummet.
Maken var dessutom ändå bara inne och vände. Nu har han gömt sig i sin älskade källare och skall gissningsvis spendera ett ansenligt antal timmar där med att göra…gudvetvad.
Och jag lutar åt att faktiskt lyda rådet att totalt “glömma” hans födelsedag.
Jag tänker i alla fall börja med att ta med mig Liten in som lilla skeden och gå och lägga oss.
Det kan hända att jag fortfarande inte har hämtat mig från gårdagen.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
