Author: Victoria

Sa någon ganska nyligen. *blänger österöver*

HAHAHAHA!

Nej, det är de inte. Nu drog jag parallell med IKEA igår, men idag dristar jag mig till att säga att jag hellre får supermotorstopp med båten och blir tvingad att bygga en ny båtmotor av enbart drivved och gummiband. DET hade varit enklare än att sätta upp två färdigmonterade hissgardiner och fyra omonterade längder.

Kolla först på skenorna som jag ställde i ett hörn med förhoppningen att de skulle vara skamsna. Inte då, de är försmädliga. Dessutom, skenor alltså? Vad har hänt med gamla hederliga gardinstänger?

Fyra stycken skenor som tillhör sovrumsgardinerna kan man utan större svårighet räkna ut. Inte för att jag plötsligt blivit ett gardingeni, utan för att uteslutningsmetoden funkar. Hissgardinerna har varsin skena och i sovrummet är det fyra längder som skall upp, två mörkläggningslängder och två väldigt fina fjärilsfärgade sammetsgardiner. De ligger under pigtittaren i hallen och mobbar mig.

Gardinerna är ju så fina, men så motsträviga. Allt är egentligen Johannas fel eftersom Johanna har fantastiska gardiner hemma. Hennes gardiner skapar en enastående ombonad och framför allt hemtrevlig känsla och det var precis den känslan jag var ute efter (att hon har typ fyra meter i takhöjd och enorma fönster valde jag att bortse från, för det har ju såklart inte ett litet vättetorp i skogen). Men jag valde i alla fall kvalitetssammet för att få den där tjocka och lurviga känslan, jag ville ha ett tyg som känns som en nyklippt hund när man klappar på det. Då förstår ni hur engagerad jag faktiskt har varit?

Jag vet att skenorna skall sitta i taket och närmast fönstret skall skenorna till mörkläggningsgardinen sitta. Sedan skall det vara ungefär fem centimeter till nästa skena där de turkosblå skall vara. Rimligt naturligtvis, för det hade varit udda om de fina gardinerna skulle sitta gömda bakom de andra. Äh. Enda anledningen till att jag vet att skenorna skall sitta så är för att jag har pratat med tjejen där jag beställde gardinerna cirka 34276 gånger eftersom jag är så övertygad om min egen inredningsobegåvning att jag inte ens vågade bestämma färg helt själv utan att dubbelkolla med de som har koll.

Visst känns det skumt att de skall sitta i taket? Sa hon som inte har sett särskilt många gardinstänger live, och de jag har sett är runda som man trär ringar runt. Det kanske inte är skumt alls.

Nu fokuserar vi på sovrumsgardinerna som är i fler delar än vad som är nyttigt.

Plastfnuttar, hybriden av gem och mini-galge samt två stålsaker som ser ut som det man kan anta skall sitta i taket. Det var där det sket sig med tanke på att det är fyra skenor och bara två stålprylar. Min huvudräkning säger att det borde vara åtta sådana och nu håller jag på att få en klimakteriesvängning bara av att se det på bild. Men vi kikar lite närmare för all del.

Vad faaaaaaaaaaaaan är det för plastfnuttar? Legobitar på avvägar? Jag kan även tala om att de lite större plastfnuttarna som ser ut att vara något slags gardinstopp inte kan vara det, för de går på intet vis att föra in i skenan. De mindre ser ju ut som sådana där ess man samlade en masse på 80-talet. Sådana här ni vet?

Just nu hade jag hellre pysslat med ett par kartor sådana. Åh så roligt det var. Det var ett trevligt sidospår. Finns sådana att köpa fortfarande?

De små runda som då tillhör gardinsetet förstår jag mig inte på alls. Just nu är jag inte ens säker på att jag fattar de där gem-galgarna trots att jag vet att jag har hjälpt mormor att trä dem i hennes gardiner på något sätt, för väldigt längesedan. De satt fast i hennes kornisher och så hakade man fast dem i gardinen?

Varför vet jag ens vad en kornish är?

Det här är gem-galgarna i alla fall, på lite närmare håll.

Så, nu har jag visat varje liten detalj till sovrumsgardinerna. Hissgardinerna sitter ju som sagt redan fastmonterade på själva skenan och de har en egen påse med tillhörande plastfnutt som ser ut som ett stopp som inte heller verkar funka ihop med skenan. Vilket antagligen bara betyder att det inte är något som skall vara ett stopp eller ens vara i skenan.

Jag minns inte riktigt om hissgardinerna skulle sitta i taket de med, men det tror jag inte. Det känns inte så, för de skall ju funka som en vanlig kappa när man inte behöver stänga ute solen. Nä, taket låter inte rimligt för dem.

De är JÄTTEFINA, men vad hjälper det när den ena gardinen ligger på golvet i hallen och den andra står på golvet i vardagsrummet? Och när jag skrev att jag skulle ringa imorgon så menade jag inte att jag skulle ringa och kalla hit någon som kommer och sätter upp dem. För jag beställde dem från Småland och jag misstänker att det inte går att köpa till montering. Min tanke var att jag skulle ringa så att hon kan förklara för mig över telefon. Det låter ju troligt. Inte. Men jag måste ju börja någonstans.

Trots att jag pratade med samma tjej där SÅ många gånger verkar det inte ha framgått exakt hur talanglös jag verkligen är, och jag lovar att det inte var något jag hymlade med. Jag sa det ett oräkneligt antal gånger, men jag gissar att hon kanske inte stött på den här graden av gardinhandikapp tidigare.

Det här var de viktigaste gardinerna, de jag prioriterade, man behöver mörkt i sovrummet på natten och man behöver kunna vistas i vardagsrummet. Jag har fortfarande inte köpt gardiner till köket och till hallfönstret på övervåningen, det är tre fönster till. Rullgardiner från Jysk kanske kan funka i de fönstren?

Jahaja. Vem kommer hit med sin expertis och löser det här?

Morr!

Med andra ord dags att byta från ögontjafs till något lite mer aktuellt.

Jag förtjänar verkligen inte att någon läser vad jag skriver, eftersom jag är en usel skribent. Näe, jag är en ganska bra skribent, men jag skriver ju aldrig och mina uppehåll är verkligen orimligt långa. Och både ni och jag vet varför, i alla fall en av alla anledningar, men som vanligt finns det ju fler ganska ointressanta anledningar.

Grejen är att jag inte är eller ens har varit medveten om hur osugen jag är på att skriva något alls när jag är arg. Och jag har varit arg rätt länge. På väldigt mycket. Något som känns himla konstigt eftersom jag inte är särskilt långsint, i mitt fall är det mer att stubinen brinner och sedan är det över, men på senare tid har jag samlat på mig besvikelser och människor som står mig nära sårar mig. En del medvetet, ett pyttelitet fåtal omedvetet och helt plötsligt befinner jag mig i en sits där det pyser över åt alla väderstreck. När jag var så här arg och sårad senast, då dog min förra blogg helt, och återuppstod aldrig. Det var cirka 16 år sedan.

Det händer med andra ord inte så ofta, men när det händer då händer det med buller och bång. För 16 år sedan gjorde jag inget åt det alls, mer än att jag blev tyst i den lilla del av etern som fanns då, den här gången kan jag inte göra riktigt samma sak. Dels för att jag verkligen inte vill lägga ner bloggen (och för att en nedläggning av bloggen varken gör till eller från, det råkade nog mest bara bli en biverkning förra gången) och dels för att det verkligen inte fungerar att stoppa huvudet i sanden den här gången. Vad är det man säger? Små barn, små problem, stora barn, stora problem? Fast i mitt fall är det mer “äldre människa, större problem pga att de inte får plats under mattan längre”.

Jamen det var väl ungefär det jag tänkte säga idag och det gick förvånansvärt smidigt för att vara ett inlägg som stått öppet och påbörjat i fyra veckor.

Självklart finns det trevligare saker att prata om, även om det inte har hänt överdrivet mycket sedan i januari. För, ni vet, vinter och grått och trist och allt det där. Livet är en smula enklare i Technicolor helt enkelt.

Senaste nytt behöver jag verkligen dryfta på bloggen, och med senaste nytt menar jag att gardinerna som jag beställde i mars 2018 äntligen kom i förrgår. Svårslagen leveranstid och en orimligt slö nyhet faktiskt. Ingen skugga på företaget jag handlade hos dock, det var jag som missade att bekräfta ordern och sedan kom saker emellan. I 14 månader bara.

Minns ni gardinerna? Jag är ganska säker på att vi pratade om dem, men eftersom jag nästan hade glömt dem begär jag inte att ni skall minnas. Jag beställde ju till sovrummet och till vardagsrummet, båda i härlig och riktigt tjock sammet. Till sovrummet blev det ju mörkläggning och turkosblå längder i samma färg som fjärilarna på tapeten och till vardagsrummet blev det blekrosa hissgardiner i samma färg som stjärten på tapetflamingoarna. Glatt överraskad upptäckte jag att jag även hade beställt två matchande kuddar till soffan i samma tyg, och lika glatt hämtade jag gardinerna för att ÄNTLIGEN bli nästan klar med den förbaskade renoveringen som inte varit varken krånglig eller storartad.

Hissgardinerna kom färdigmonterade på någon slags gardinstång och sovrumsgardinerna skall jag tydligen montera själv på sådana där som ser ut som om ett gem och en väldigt liten galge har fått bäbisar.

Vi konstaterade att hissgardinerna såg lättast ut och de är dessutom högst på prioriteringslistan. För sommaren 2018 var solig och varm, det var även den nyss utgångna månaden april, och när solen lyser och man inte har några gardiner alls så kan man inte vara i vardagsrummet mellan 14.00 och 20.30. Till och med hundarna undviker basturummet.

Det är ganska jobbigt att vara tvungen att undvika vardagsrummet med tanke på att vi inte bor i ett palats. Sovrummet nödlöste vi genom att hänga upp en mörk filt. Sjukt snyggt.

Jag har ändå förhållandevis många högskolepoäng och är ganska teknisk så länge jag slipper montera IKEA-möbler. Gardinerna är i en klass för sig, en alldeles alldeles egen klass. Vi har tittat ondskefullt på skenorna, vi har tittat vänligt och inställsamt på dem och vi har både tittat i och petat på sakerna i den medföljande påsen som innehåller grejor som får mig att sakna träpluggar från IKEA. Idag beslutade vi oss för att låta dem stå till på måndag när jag kan ringa gardinproffstjejerna där jag köpte dem, för ingen av oss förstår något. Det betyder att om vi försöker på allvar så kommer minst en av oss (antagligen båda två) bära ut dem och använda som fågelskrämmor. Efter att vi har knäckt skenorna på ett flertal ställen.

Då pratar vi ju ändå om de som redan är monterade på skenan. Hur i hela fridens jävla namn skall jag kunna montera gardinerna från helvetet i sovrummet?

Nu kommer jag inte kunna somna för att gardinerna hånar mig.

Men de är väldigt fina och färgen passar perfekt ihop med flamingostjärten precis som jag hoppades.

Och kuddarna var jättesköna. Man undrar hur lång tid det kommer ta innan de antar samma färg som lerig bäckbadad hundtass?

Hur mår ni och vad gör ni? Jag har saknat er såklart.

Ni har min fulla förståelse om ni har gett upp och lämnat mig. Ingen skulle antagligen klandra er mindre än jag.

Förra året köpte jag bara ETT par nya glasögon. De gula och runda massmördarglajjorna. Det säger allt om hur värdelöst året var och det är ju vid den här tiden på året som jag brukar börja planera vårens inköp. Först funderar jag och sedan pratar jag med Annika som alltid fixar allt, trots att hon flyttade från den här lilla staden till en annan liten stad.

JO, förresten. Det här kommer ni såklart inte ihåg, men i somras någon gång skrev jag och frågade om någon visste om man helt plötsligt kunde få MER dubbelseende pga fibro fast jag hade glasögon på mig som fixar det. Men det var ju inte jämt, så jag relaterade det till trötthet istället för något annat. Sedan tänkte jag till, jag har tusen par glasögon, vilka är det jag ryckt åt mig när jag har satt mig i bilen och fått blunda med ett öga hela vägen till och från stan? De nyaste gula såklart, jag hade ju inte problemet före jag fick de glasögonen. Men det är lätt att bli hemmablind och tro att det är mer jävelskap i pipelinen än att vara logisk tydligen. Eller, till mitt försvar, det var samma optiker som gjorde de gula glasögonen som gjorde mina absolut första med prismaglas (så heter glasen som fixar dubbelseende) och såklart trodde jag inte att de hade gjort fel. För dubbelseendet blir aldrig bättre, det kommer bli sämre med ålder och visdom, men det vet jag ju. För att förklara enkelt, det finns en skala som mäter om man skelar inåt eller utåt och om det är på nära håll eller på långt håll. I den bästa av världar är man en nolla där, men jag är uppmätt till 12 totalt. För att inte göra ögonmusklerna lata justerar man inte max från början, dvs 12 då i mitt fall, utan man justerar så mycket så jag fortfarande orkar, men att ögonmusklerna fortfarande får jobba lite. Från början räckte det med 5 = 2,5 på varje öga. Sedan har vi fått gå upp till 6 = 3 på varje öga, inga konstigheter. Det är fortfarande långt kvar till 12.

När jag väl hade börjat misstänka de gula glasögonen åkte jag in till optikern och frågade. De kollade och det visade sig att jag av någon outgrundlig anledning hade fått totalt 4 = 2 på varje öga på de gula. Alltså! I ett halvår var jag lite skrämd, för dubbelseendet som samtidigt gav mig äckelmigränen har ju allt med fibron att göra, så allt som då blir en förändring till det sämre är ganska skrämmande. Och så visar det sig vara fel på glasögonen. Då blir man barnsligt glad, även om man inte kan låta bli att fundera över var siffran fyra kom från. Jag har aldrig haft fyra. Men jag har inte haft hjärta att fråga. Nu har jag ju fått nya fina och lika gula glas som jag inte ser dubbelt med. Jag ser som en hök nu. Gula glasögon ger ett detaljseende som en hök. Jag skulle kunna jobba som övervakningskamera.

I ALLA FALL. Nu skall vi prata om årets första glasögon som jag har hittat. Jag försöker välja mellan de här två. Eller typ tre, men ändå inte.

Det är något navy och seglarskor över dem, särskilt över färgerna. Hej nostalgi och mina första Docksides. Men det är skum form på glasen. Jag älskar dem ändå, dock vet jag inte vad jag vill ha för färg på mina glas i dem. De känns väldigt solglasögonaktiga och i så fall skulle jag nog vilja ha blå spegelglas. Eller silver. Väldigt oklart än så länge.

Sedan kommer nästa modell i färgkombination ett:

Svartvita och sjukt snygga i befintlig färg på glasen som är ljuslila. Skulle även kunna tänka mig ljusblå glas.

Färgkombo två på de här är ju en mix av båda modellerna.

Helt fel färg på de befintliga glasen, och här vill jag nog verkligen ha blå eller lila glas. Samma färg som jag har på pilotbrillorna från förra året, de som är lila upptill och rosa nedtill.

Det här är nästan det roligaste jag vet och både ett vårtecken och ett sundhetstecken, trots att vi inte ens tagit oss igenom januari än. Att köpa årets glasögon. Det är i och för sig ganska roligt att köpa skor också. Glasögon och skor, sådant man aldrig växer ur åt endera håll.

Så. Vad tycker ni? Och inga artighetsfraser nu, det var längesedan vi passerade det stadiet.

Eller ge mig lite helt nya idéer?

Eftersom 2018 var den ena bajsmackan efter den andra. Inte bara det som synts här, som bonus har vi haft det rätt trassligt generellt. Vilket hade märkts vilket vanligt år som helst, men 2018 var ju så kolossalt uruselt att något som i vanliga fall hade varit en hotline till skilsmässoadvokat nästan gick obemärkt förbi. Nästan. Det blev oviktigt i övrig helhet ända till vi orkade ta i det, och då blev jag tyst igen. Fan då, allt som funkade så bra med mitt “in sickness and health-skrivande”. Relationer alltså, ibland är det så himla enkelt (oftast inte) och ibland är det så jobbigt att man inte vet om det är värt det i längden eller om det hade varit bättre att bara vara en crazy cat lady med hundar också. Men efter ett tag kom den finurliga insikten, om det nästan gick obemärkt förbi bara för att vi hade för många bajsmackor att hantera, då sköt vi på det minst viktiga i ett par månader. Något vi aldrig gjort tidigare. Rättare sagt, JAG har aldrig gjort det eftersom mitt humör och bristande tålamod alltid måste lösa allt NU, eller kanske gärna igår. Maken är min raka motsats, han stoppar gärna huvudet i sanden i all tid och evighet – amen. Sedan sopar han under mattan så våra mattor ser ut ungefär som Kebnekajse. Han sitter där upp och ner med huvudet nerstoppad mellan trasmattebergen mest hela tiden.

Nu blev vi helt plötsligt tvungna att attackera problemet på varsitt okänt sätt och det gick förvånansvärt mycket bättre än våra tidigare sätt att konflikthantera. NB: Jag rekommenderar alltså absolut inte väldigt många dödsfall och sjukdomar för äktenskapstrubbel, men vi hade ju inget val, ingen tid och ingen ork. Efter 15 år har vi lärt oss något helt nytt, men det mest viktiga är att veta att vi verkligen älskar varandra. Och att vi trots allt har prioriterat i rätt ordning, för vi hade inte orkat ta det här i till exempel oktober.

Om man bortser från bajsmackorna har det inte hänt jättemycket nytt och roligt, jag hoppas innerligt att ni har haft roligare. Så jag kan berätta det jag har gjort som är värt att berätta och sedan tänkte jag prata relationer generellt. Sådana man har med alla, inte bara med sin sämre hälft. Eller nej, jag har även lite bryderier kring glasögon för ovanlighetens skull. Vi kan prata relationer imorgon, för jag har en fundering där som jag tror kan bli ganska lång, men som inte har med maken att göra alls. Idag kan vi prata om de få saker jag gjort och glasögon, det blir nog bra?

Jag rymde lite till mamma i november för att vi skulle gå på Mia Skäringer, och jag tog såklart med mig lilla golfhunden. Stor älskar ju sin pappa så mycket att det skulle vara tortyr att separera de två, medan Liten dyrkar mig lite mer. Mest dyrkar han sin golfmorfar och han älskar ju att spankulera på golfbanan med honom. Lite kul är det att Liten har gubbkompisar på golfbanan som jag inte känner. När jag kommer dit med Liten brukar diverse okända herrar komma fram och hälsa och säga “nämen lilla du, är du här utan Håkan?”. Min önskedröm är att någon skulle vilja få valpar med Liten så jag kan norpa en valp med förhoppning att Litens personlighet slår igenom, hans trygghet, att han är så lugn med båda människor och djur och att han nästan alltid är snäll. Den enda han bråkar med är mig, men man skall bråka med sina mammor. Och det börjar bli dags, herregud, han fyller sex nästa fredag? Stor fyller nio i år. Stor fick ju en lillebror när han var tre år, det här är ju sjukt orättvist.

Så var det dags för Mia Skäringer.

Jag har ett kreditkort som har en riktigt riktigt bra fördel, nästan alla konsertbiljetter släpps en vecka tidigare genom det kortet, vilket betyder att man har stor chans att få riktigt bra biljetter till precis allt man vill gå på. När vi bokade Mia fick vi på FÖRSTA raden i mitten, något som kändes som att sitta på scenen med henne. Jag har aldrig suttit så bra. Att slippa titta på den förbaskade storbildsskärmen för att se vad som faktiskt händer på scenen, för det gick att se ögonen på henne från sittplatsen.

Och hon var ju så jäkla bra. Sådär så man skrattade och grät samtidigt. Ganska sorgligt att publiken bestod av 99 % kvinnor dock, har vi verkligen inte kommit längre?

Hon sjöng en sång i ett nummer, jag tror att det var en Loreenlåt som fått texten omskriven, den sången var som en käftsmäll och jag älskade den. Jag har letat ihjäl mig efter den på nätet utan att hitta den och jag spelade bara in en liten snutt när vi satt där. Någon som sett hennes föreställning som vet vilken sång jag menar? Har ni inte sett den, gå och se den i år. Bara gör det.

Sedan fastnade jag hos mamma. Jag ville inte riktigt åka hem och vi hade en del mormor-saker att greja med, men mest fastnade jag nog. Maken och Stor kom ner i ett par dagar, men totalt fastnade jag i nästan två veckor. Jag åstadkom dock något till ömma modern som aldrig använder mössa, för helt plötsligt kan jag virka igen. Det har jag inte kunnat på många år, men så testar jag ibland för att se om jag kanske kan hålla nålen på något annat sätt. Helt plötsligt funkade det när jag hade rätt skena på vänsterhanden. Jag började i liten skala med mössbandet till mamma, men tjena mittbena vad jag har hängt på Pinterest. Nu har jag planer, högtflygande planer, jag måste bara ta mig till en ordentlig garnaffär och det betyder att jag måste åka över gränsen (garn är en av två ynkans saker som är billigare i Norge än i Sverige och i lilla staden säljs det bara garn i bokhandeln) eller köpa nästa gång jag är i Göteborg.

Men mössbandsgrejen blev riktigt bra. Extra bra med reflexgarnet så ömma modern syns när hon är i stan och rumlar i mörkret.

Sedan blev det kanske lite överdrivet när jag inte kunde sluta virka utan blev tvungen att virka en tass på mössgrejen också.

Men nu sitter den där den sitter och är lite rar.

Till slut åkte jag i alla fall hem och pysslade lite. Högst oklart var mitt behov av att mysa till det kom från, men det kom i alla fall. Några ommöbleringar senare blev det i alla fall både mysigt och städat och vips så var det juletid med julefrid. Ömma modern och styvfar kom dagen före julafton och stannade i nästan en vecka och det var verkligen julefrid. Vi åt god mat och godis, delade ut några enstaka julklappar och bara pratade skit. Maken och styvfadern hänger ju mest i ladan, men på julafton var det ladugårdsförbud.

Torsdagen mellan jul och nyår demonstrerade vi mot fyrverkerier i stan, ca 50 tvåbeningar och 40 fyrbeningar, det var fint. Extra fint att Liten och mamma fotobombade fotot som var på framsidan i lokalblaskan.

Mycket underhållande.

Själv försökte jag hålla koll på fotografen så jag kunde gömma mig lite bakom skylten. Det lyckades jag ändå ganska bra med visade det sig.

Nyår firades enligt tradition iklädd Onepiece och hemma med god mat. Trots avståndet till stan hördes varenda fyrverkeri när klockan slog midnatt. Våra lurvskallar bryr sig inte på det avståndet, men stackars alla vilda djur, hästar och även människor som lider av det. Ett jävla oskick är det.

Sedan har det inte hänt så mycket mer än att vi försiktigt tassat in i det nya året, milt förhoppningsfulla inför ett möjligen bättre år.

Vi har bara småputtrat och jag och Liten tänker oss ett gemensamt födelsedagskalas eftersom han fyller år fyra dagar före mig.

Nu får ni berätta vad ni har gjort och hur ni har haft det, jag hoppas att det har varit bra.

(Glasögonen kommer senare, så även mina relationsfunderingar).

Kram och God Fortsättning

 

Va???

Av en slump såg jag reklam för fruarna och tänkte kolla ikapp på Viaplay. Det visade sig att det inte handlade om att kolla i kapp, för säsongen var ju tom slut.

OCH!!! Ingen har sagt att det har börjat ett återföreningsprogram?

Haha! Det var det bästa jag har sett på evigheter. Till och med bättre än själva fruarna. Nu längtar jag efter nästa veckas “kattslagsmål” obeskrivligt mycket.

I något klipp hade Gunilla på sig den rosa klänningen som var en fantastisk inspiration för min del. På den tiden jag verkligen var fashion.

Jag fnissar fortfarande lika mycket när jag ser de här bilderna.

Det här var precis vad jag behövde nu. Ett gapflabb.

Men det förklarar fortfarande inte varför ni inte har talat om för mig att jag har missat en hel säsong plus ett återföreningsprogram?