Author: Victoria

Är ni ute och svänger era lurviga iklädda folkdräkt och träskor? Kanske till och med viftandes med en liten svensk flagga, om det nu ens är tillåtet numera?

Det är inte jag, för jag åkte såklart på en liten (stor) efterdyning av den härliga helgen. Men det är det värt. Som bonus har det bara varit jag och jyckarna som har hängt sedan vi kom hem från Väderöarna, för gubbarna fick ett infall och tog husbilen till Norge. Om den cyklande australiensaren har haft ont i röven i en vecka är det antagligen inget mot hur trasig han kommer vara efter att ha gått tur och retur Trolltungan. Ni vet det här stället?

Inte samma ställe som vi var på när maken seglade iväg på hajk i båtskor, en Ramlösa i ena fickan och en kexchoklad i andra fickan. Det stället hette Predikstolen och var verkligen “a walk in the park” i jämförelse. Den hajken tog ju bara fyra timmar, medan Trolltungan tog tio timmar upp och ner. Jag, som inte ens är med, googlar och kollar. De som åker dit googlar och kollar inte alls. Här var det till och med rekommenderat att ha guide med sig, men är man från Australien där det är så platt att man förvånas över ett fartgupp är det nog svårt att tänka sig hur Norge faktiskt ser ut. Så han gick i gympadojjor och någon slags jacka, även han med lite mat och dryck i fickorna. Sa jag att höjdskillnaden dessutom är 900 meter?

Som bonus glömde han ladda sin telefon innan han gick så han hann ta typ tre foton innan telefonen dog.

Strunt samma, de överlever säkert utan att ha sitt kontrollerande kontrollfreak med sig. Men jag hade velat vara med såklart, eftersom allt är magiskt vackert. Planen var ju även att jag skulle följt med, men eftersom båda männen är två meter långa och jag inte är det skulle soffan och bordet blivit min och hundarnas nattlogi. Inte aktuellt. Inte heller aktuellt att sitta och åka fjällvägar i flera timmar varje dag direkt efter hemkomst från Väderöarna.

Den största skillnaden mellan män och kvinnor måste vara att män bestämmer sig för att åka och så låter det lite som Stålmannen i telefonkiosken, sedan är de borta. För de (vi) skulle åkt tisdag morgon, men det sa swish-wosh redan på måndag eftermiddag och så var de borta. De hann till och med åka och handla åt mig innan de försvann.

Men jag gnäller inte (så mycket), för lugn och ro = snabbare återhämtning.

Om ni nu inte har kollat på Instagram så vet ni inte alls vad vi har gjort, men ni vet ju att vi skulle till tatueraren som är BÄST. Minns ni tavlan jag fick av honom när jag hade lånat ut bilen? Jag ville inte ha något och så fick jag en grej som liksom inte är jämförbar med något alls, men jag älskar tavlan och har därmed inget annat val än att acceptera den som “tack för billånet”. Han skall även få måla en tavla av hundarna, och porträttatuera dem ovanför vänster bröst.

Sidospår. Jag måste sluta spåra ur.

Snälla Karin (det är min egen mamma som gett henne smeknamnet för att hon är en jäkla svärmorsdröm på riktigt) hade ju en sköldpadda tatuerad i svanken som betydde jättemycket för henne. Men eftersom den sitter i svanken ser hon ju den sällan själv. För ett par år sedan upptäckte jag att den började se ut som en blobba. Och det är vad jag elakt nog kallat den sedan dess.

Bästa tatueraren fick i uppdrag att fixa den, vilket han gjorde med den äran.

Det här är blobban.

Nu ser den ut så här.

Inte särskilt mycket större och hur mycket jag än letar så kan jag inte hitta blobban. Och den är såååå vacker. Alla Karins tatueringar är fantastiskt vackra. Ängeln hon har på axeln har jag dessvärre ingen bild på, men den skissade hon först själv, sedan gjorde han den och den är helt otrolig.

Jag kunde ju inte låta bli att göra en tvåminutare när jag ändå var där.

Men egentligen skulle jag ju berätta om det här stället.

Jag är fortfarande fundersam, och för att välja mina ord rätt så väntar jag en liten stund till.

Men! Det går ju inte att inte älska just Väderöarna, såklart.

Jag återkommer med recension helt enkelt.

Och jag har annat att dryfta också, saker jag funderat på alldeles för länge, där bitarna börjar falla på plats och kommer behöva ta plats.

Men först skall jag halla mig lite. Här kommer det garanterat att åska. 30 grader varmt och kletigt, nu ber jag till högre makter att strömmen inte går så jag får behålla luftkonditioneringen.

Tanken var att packa både thermooverall och shorts, men hoppet är ju det sista som överger och allt det där. Så jag åkte i mjukiskläder och Mouskor och Mouskorna var helt pisseblöta rakt igenom innan jag ens hade startat bilen hemma. Det tjofsade om tårna varje gång jag gasade.

Sedan kom vi till Hamburgsund där båten skulle ta oss till Väderöarna, där regnade det ÄNNU mer. Och så blåste det en miljon meter per sekund. Happy Första Juni?

Givetvis regnade det precis lika mycket på Väderöarna, och jag hade inte packat thermooverall, utan bara shorts och seglarskor. Kanonbra. Och blåsten blev bara värre.

Så jag somnade litegrann på rummet och en timma senare kom solen. Älskade sol och älskade mig som faktiskt tog med kameror och alla objektiv. Ut på ön med kamera i högsta hugg, blåsten var bara att gilla läget.

Jag rekommenderar en tur hit, men jag gillar inte att man delar toa och dusch med de två andra rummen i huset man bor i. Extra mycket gillar jag det inte när medelåldern är 70 och de lägger sina badkläder på toagolvet och röker cigarr på dass. Sedan är inga rum låsta och det finns inga nycklar, inte heller helt coolt när man delar hus med okändingar (som dessutom verkar lägga sina vidriga underkläder på golvet).

Men visst är det skumt att inte kunna låsa dörren på en ö där man lägger tid på att gå omkring utanför sitt rum?

Man glömmer nästan allt sådant sen när man ser den låga solen lysa på farledsmärken.

Äh, Väderöarna är bara vackert helt enkelt.

Till och med när det blåser.

Men det var sjukt skumt att åka “färja” hit. Vem vet, det här kanske blir året jag åker färja till Koster för första gången i livet också. Även om det är tveksamt. Ytterst tveksamt.

Nu är det snart sovdags. Efter att ha spenderat ett par intensiva och pratglada dagar ihop kommer det bli väldigt tyst. Förmodligen läskigt tyst.

Då hittar vi på något nytt helt enkelt.

Nu har jag ätit ostron igen. Plus att den australiensiske kocken har lagat elva maträtter och lagt i vår frys.

Han har varit här i tre dagar och han cyklar och lagar och fiskar och kan bara inte vara i stillhet.

Men jag är tacksam över maten. Och att kamerorna hittades as per Markattans anvisning.

Jag återkommer imorgon, vi skall lämna huset halvnio imorgon och den där fräcka sjukdomen jag har gör att jag måste ställa klockan minst två timmar innan det är dags att gå upp. För annars kommer jag inte upp. Inte utan rullator i alla fall.

Att ställa klockan på fem när man skall åka halvnio är fan inte rimligt någonstans.

Until tomorrow vänner

Han är här igen. Landade igår, sov lite i lägenheten i stan och vi lånade ut en cykel till honom för att han inte skulle vara helt låst.

Imorse noterade vi, lite försent, att han fortfarande har skallen i Australien för han hade vaknat vid två inatt och vid fyra imorse började han cykla mot torpet. Det är ungefär två mil, han hojade iväg utan laddad telefon och utan att vara helt säker på vägen hit. Men han hittade rätt och kom fram före tuppen vaknade, ungefär klockan sex imorse.

Vi är inte uppe klockan sex. Inte ens hundarna är uppe klockan sex. Och vi hörde inte telefonen när han ringde. Tack och lov ringde han inte på dörren och prisad vare Gud i höjden att husbilen stod olåst. Han gick helt enkelt en promenad i omgivningarna och sedan vilade han sig en stund i husbilen. Jag vaknade vid sju, men tror man inte att det skall stå en cykel på utsidan, då ser man heller ingen cykel på utsidan. Halvtio ledsnade han och ringde tusen gånger på makens telefon och talade om att han var här, hade varit här sedan svinotta och att han faktiskt inte skulle överleva om han inte fick frukost och kaffe PRONTO. Har man varit uppe sedan två på natten kan man ju kanske hålla med om rimligheten i ett frukostsug åtta timmar senare?

Vi fattade ingenting. Vi trodde nog inte ens på honom, men nog stod cykeln där. Och en lång hungrig man höll på att bryta loss ytterdörren innan jag hann öppna. Nu vet jag hur desperat hunger ser ut.

En frukost och lite skitsnack senare tog gubbarna bilen till stan för att handla mat. I min värld och om jag hade kockat på min egen restaurang i mer än 30 år, då hade jag inte velat laga ens en smörgås på semestern, men han är inte skruvad åt det hållet. Han vill laga mat, och vem är jag att säga emot? Snubben lagar ju överjordiskt god mat, och dessutom maträtter vi svennebananer inte äter vanligtvis.

Givetvis lekte pojkarna i garaget större delen av dagen, men sedan kom Nils in och viftade ihop … mat.

Viktigast av allt dock, jag äter inte ostron. Jag avskyr ostron. Ostron använder man som krabbete för att fiska småkrabbor från bryggan.

Till förrätt åt jag det här.

Ugnsbakade ostron med roquefortost, parmaskinka och räkor.

Numera äter jag tydligen ostron för dra åt helvete-gott var det. Roquefort med ostron var en gudomlig kombination, eller som insatta människor säger, de smakerna gifter sig verkligen i munnen. Maken som ääääälskar ostron i alla dess former hyste vissa förhoppningar om att jag skulle fortsätta hata, så han kunde få äta mina resterande. Han blev därmed lite ledsen eftersom jag fullkomligt mölade (göteborgska, men ni hajar för jag kan inte ens översätta det) i mig mina ostron och jag och kocken var jätteglada över att han lyckats omvända mig.

Här skall plockas ostron till sommaren.

Sedan åt vi färskpotatis kokad i kycklingbuljong med någon slags yoghurtgojs varsamt nedrörd i potatisen. Kyckling marinerad i yoghurt och kryddor.

Jag har aldrig marinerat något alls i yoghurt, mycket underligt, eller?

Sallad med saker som jag aldrig gjort sallad av.

Hade jag varit en riktig bloggare nu, då hade det naturligtvis åtföljts av ett foto på färdig maträtt upplagt på tallrik, men nä. Det fotot finns inte. Jag kan däremot ta kort på de renslickade tallrikarna i diskhon?

Gissningsvis var chocken över ostronen så stor att jag liksom lade av där.

Nu ligger kocken och sussar i husbilen.

Planen och intentionen var att han bor i vår lägenhet i stan de nästan fem veckor han är här.

Jag misstänker att han har gjort sitt i stan, och det var de timmarna han sov inatt innan han cyklade till torpet. Boendet var sekundärt, sällskapet primärt. Den som lever får se, men han har redan lite ångest över att möjligen ha lovat bort sig till Göteborg i en vecka.

En helg gissar jag att det blir, och resten av tiden kommer spenderas i husbilen. Vi har dessutom planerat att husbila en sväng i Norge i minst en vecka, göra dagsturer med båten och dessutom hänga i pensionärskuvösen på ön ett par dagar och då har man faktiskt inte tid med en vecka i Göteborg. Göteborgarna får helt enkelt komma hit.

Imorgon kommer min äldsta bästis hit, vi har ju dejt med tatueraren. Sedan skall vi göra något jag aldrig gjort, vi åker till Väderöarna från lördag till söndag och bor på värdshuset. Inte nog med det, det blir värdshusets båt som kör oss dit och hem.

Jag har varit på Väderöarna ett oräkneligt antal gånger, men aldrig utan egen båt och aldrig bott på värdshus. Så skumt. Men så kul. Nu hoppas jag bara att jag hittar mina kameror innan vi åker.

Jag idkade kameravård för någon månad sedan, laddade alla batterier, såg över de mest använda objektiven och kollade blixtarna och sedan lade jag allt på ett bra ställe. Vilket av någon outgrundlig anledning inte var kameraväskan där ALLT annat ligger. Tydligen kom jag på ett ännu bättre ställe. Frågan är bara var det är? För jag vände ut och in på allt innan vi åkte till Norge på nationaldagen, utan att hitta så mycket som en laddkabel.

Var ligger man om man är tre kameror, fyra laddsladdar, två blixtar och två favoritobjektiv? Någon som känner sig lite medial? För jag är orolig på riktigt, det här är inte ens rimligt för att vara jag. Ja, jag har kollat både kylskåp och skafferi.

Katastrof.

Men jag har ätit ostron och det var snuskigt gott. Alltid något.

För vi hittade mammas och styvfaderns gamla häften i en låda, och det känns ju väldigt enkelt att dela ut pengar när man bara behöver skriva lite på ett papper.

Tänk så rik man kände sig varje gång man hämtade ett nytt häfte, konstigt nog?

Då plockade jag fram ett väldigt gammalt minne ur banken där uppe i huvudknoppen. Vi var ute på festligheter, mitt gäng och och jag, sent 80-tal eller tidigt 90-tal och antagligen på Gamle Port. Innan hemgång var det standardiserad nattamat på Donken och en av mina kamrater var fullkomligt karatefull, talet gick överhuvudtaget inte att förstå och det var han som skulle betala hamburgernotan. Kompisen förstod inte vad han skulle betala och killen bakom disken förstod inte något alls som sades.

Det slutade med att den dyngrake kamraten skrev en check på en miljon, lämnade i kassan och sluddrade “behåll växeln”.

Vilket såklart inte hände, jag fick checken eftersom summan var en smula för hög för att de skulle kunna ta emot den och som tack för det fick jag betala allas käk med mina Rikskuponger (de finns inte längre heller väl, och de var ju urbra innan det blev massor med skatt och annat trams på dem).

Den miljonchecken hade jag kvar i många år. Utfärdaren hade naturligtvis inte ett endaste litet minne av att ha skrivit den när han vaknade dagen efter.

Men nu har jag ju en alldeles skinande ny, var löser jag enklast in den?

Vi är med andra ord hos ömma modern, några dagar för sent och inte helt enligt planerna. Liten är fortfarande lite risig, men fick börja med risavkok igår. Nu är hönsmamman bara bekymrad över att han inte har gjort nummer två en enda gång sedan han började äta. Jag vill ju veta att allt går igenom systemet så inte magsjukan beror på att det sitter en klump kattsand eller något annat otrevligt i vägen.

Men han är fortfarande precis lika glad och väldigt hungrig.

Dessutom har han ju en del av miljonen såklart. Jag gissar att han planerar inköp av till exempel oxfilé. Det finns väl ändå inga miljonärer som äter tråkigt torrfoder?