Det är värre med torpet. För det ligger ett torp i boken, inte helt långt härifrån rent geografiskt. Just boktorpet känns inte så himla idylliskt.
Och så måste jag faktiskt be författaren om ursäkt. Utan att han ens vet om att jag har gjort något. Än.
Först skrev han en bok för ett antal år sedan som handlade om ett självmord. En verklig händelse och en verklig barndomskamrat till både maken och författaren stod för självmordet och om jag inte minns helt fel handlade boken om Nabrinks relation till killen som tog livet av sig. Kampen att försöka hjälpa killen i sin egen kamp mot depression.
Den boken köpte maken för att läsa, men som allt annat utan bilder glömde han det. Vid något tillfälle läste jag den och den var inte så bra. Trots att den handlade om något så orimligt tragiskt lämnade den inget avtryck alls. Där och då vet jag att jag tänkte att det åtminstone var fint för de som kände killen det handlade om. Att kanske få en djupare förståelse för vad han gick igenom och lite mer kunskap om depression. Det behövs. Alltid. Särskilt i en småstad (skrev hon och kände sig en smula generaliserande …) De som blir “kvar” efter ett självmord känner sig lite delaktiga, lite skyldiga och mycket frågande. Med tanke på att jag inte kände killen som avslutade sitt liv åt helsike för tidigt saknades det för mycket i boken för att den skulle göra intryck. Och jag avfärdade den som någon slags minnesbok för närmast sörjande.
Sedan visste jag ju inget mer. Förrän Bokhandlerskan talade om för mig att samma författare, det vill säga Mikael Nabrink, hade skrivit fler böcker. Det här har jag skrivit om förut. En bokserie om en snubbe från Strömstad som inte pysslar med helt lagliga saker, i en genre man nog kan kalla spänningsromaner? Eller? (Hjälp mig här Fru Bokhandlerska?)
Jag ÄLSKAR att läsa fiktion som utspelar sig där jag känner igen mig i omgivingen. Gärna deckare. Det finns inget bättre än suspekta typer hemma på min gata i stan (vad hette hon som sa det?). Gärna nedgrävna och ihjälslagna.
Nu kommer det stora förlåtet.
Förlåt Mikael Nabrink. Från hjärtat. För att jag läste första delen i serien och sedan avfärdade resterande två böcker för att jag inte riktigt klarade språket. Storyn däremot. Där var det mycket spännande som satte myror i skallen på mig. Efter att ha kommit till sidan 281 i Psykopaten under dagen idag är det verkligen på sin plats med en ursäkt. För nu är jag dessutom lite skräckslagen för dig och aningens rädd att du skall bli gramse på mig. Kan man skriva om den sortens vedergällning vill i alla fall jag spela med öppna kort.
Vilken enorm skillnad från första boken i trilogin till Psykopaten!
Inget fel på storyn i trilogin som sagt, men den här petiga kärringen kunde inte fortsätta på grund av det stolpiga talspråket.
Personerna i boken pratade ungefär som en informationsblankett från Skatteverket.
Psykopaten däremot. Jag vill att de skall prata mer.
Boken är riktigt bra. Samvetet över bloggen har gnagt varje gång jag har valt att sätta mig med boken istället för att tjingsa här inne.
Nu har jag tjingsat klart snart eftersom jag ämnar läsa klart boken idag.
Jag har ju fått lov att tävla ut ett signerat exemplar av Psykopaten. Nu var det i och för sig före jag sågade talspråket i trilogins första bok (nu skall jag ge de resterande två en chans trots allt) men jag tror det kvarstår.
För jag säger inte bara förlåt. Jag säger även “fan vad det här är bra och läskigt roligt att läsa”.
Med det hoppas jag att både författaren och ni förlåter mig. Nu har jag inte tid att hänga här inne mer, jag har en bok att läsa ut.
Håll koll imorgon eftermiddag. Då kommer det gå att tävla för de som vill och vågar.
Har ni det bra annars?
*försvinner snabbare än Stålmannen byter om till dräkt*
