Jag behöver faktiskt lite hjälp nu

Ni får skälla på mig för frånvaro senare. Det är illa när man till och med har en backlogg på bloggen, med saker jag borde berättat. I korta drag har den senaste veckan innehållit besök. Min kusin (i USA) med man och barn har varit i Sverige på sommarsemester som vanligt. Det är mysigt. Nu leker nästa generation på ön. Två pratar norska, två pratar engelska och två pratar svenska. Av de svensktalande är det en som inte pratar så mycket, eftersom han är fullt upptagen med att vara liten och bedårande. Allt det går att se på instagram och för att vara sådär himla snäll har jag lagt till instagram på bloggen så man borde kunna se det även om man vill fortsätta smygvägra Insta. Vi har varit på ön, ön har varit här, jag och systerdottern hade sleep over i stan. I onsdags kom även min faster och farbror från USA och då blev det lite mer middagar och cookie picking. Nu har hela gänget från andra sidan Atlanten åkt till Wien för att fira fasters och farbrors 40-åriga bröllopsdag. Som ung amerikan på 60-talet gjorde han militärtjänst i Frankfurt och den då unga svenska fastern jobbade som sjuksköterska på samma ort. Ljuv musik uppstod och han drog henne över gränsen till Österrike för att fria i Wien. Om man nu undrar varför hela gänget drar till Wien? Amerikadelen av familjen skall surra omkring i Österrike och Schweiz och de har mött upp min andra kusin med fru och barn där.

Efter att ha surrat just där kommer nästan alla tillbaka till Sverige för att bröllopa (funkar finfint som verb). Den kusinen med familj som var här i två veckor åker hem till USA och den familjen som mötte upp i Wien hakar på faster och farbror tillbaka till Sverige.

Låter det komplicerat? Tänk då på alla släktingar jag faktiskt har och alla kommer från ön ursprungligen. Vi var 180 personer på senaste släktträffen på just ön. Det blir många kakor som skall ätas och namn som skall kommas ihåg.

Men bröllopet då. Lite oklart varför jag gör en så stor grej av något som inte är mitt bröllop, men dels gillar jag bröllop och dels känns det som att det här är det sista “ungdomliga”. Sedan kommer det antagligen bara bli en lång räcka med begravningar blandade med något enstaka bröllop där jag kommer tillhöra di gamle. Bröllop är så jäkla kul, men jag har en känsla av att det kan vara lite opassande att ragga på snygg marskalk om det kanske är ett kusinbarn som gifter sig?

Jag får feeling för marskalkar på bröllop. Nu är det slut på det roliga.

Det betyder att jag vill vara urtjusig på mitt sista <dramatisk suck här> unga bröllop och jag har hittat orimligt många klänningar som är så snygga att man tuppar av. Hade jag inte varit så gift hade marskalkerna trillat omkring runt mig.

Kan vi hjälpas åt med klänningsvalen?

I den egna garderoben hänger bara svart och vitt, ingendera särskilt praktisk på bröllop (men bra att veta att jag är förberedd på begravningar), förutom min korallfärgade klänning med rosa flamingo på. Vet ni vilken det är eller skall jag ta kort på den? Har även de perfekta skorna till i exakt samma färger. Det är alternativ ett.

Alternativ två är en beige klänning i exakt samma färg som mina snorsnygga boots från af Klingberg. De högklackade och vikbara bootsen ni vet? Eller skall jag ta kort på det med? Det känns bara så himla beige. Det hade varit roligare att ha bootsen till något annat.

Sedan har jag dammsugit nätet efter mera klänningar. Det är inte alls särskilt betungande att göra. Vilka klänningar det finns om man är beredd att lägga lika mycket pengar som en halvny Volvo kostar. Och det är nog det jag vill göra. Hitta en smashing klänning. Skor har jag oavsett vad det blir upptill.

Alternativ tre då. Lite 60-talsmodell. Av alla hundratals klänningar jag tittade på inatt när jag inte kunde sova fastnade jag för en grön? Jag är inte grön alls. Förvåningens finger i häpnadens mun. Hur realistiskt jag än försöker tala till mig själv om just den gröna delen är jag fortsatt lika kär i den.


Det är inte bara modellen heller. Det går att få fem olika modeller i just det tyget och alla är lika snygga.

Åååååh!!!!

Alternativ fyra är en lite mer praktisk sak. Användbar till nästan allt och tyget verkar vara ett väldigt stretchigt som håller in och puttar upp på egen hand. Kanske inte världens festligaste tyg när det står microfiber?

Men den ÄR snygg. Urringningen skojar man inte med. Eller så är det just det man gör? Jag skulle vilja veta hur den ser ut på tant med några kilon för mycket. Nu dreglar jag lite på skärmen. Det där är ju helt klart den mest praktiska på hela min jättelånga lista. Den måste man kanske ha ändå?

Den sista som jag presenterar nu då. Inte så himla praktisk alls faktiskt. Dock så snygg att jag känner mig lite medvetslös. Måste bara poängtera att färgen är guld. I verkligheten ser det mer ut som guldlamé (det är det inte), det är alltså inte en mörkvit brudklänning. Det skulle ju vara olyckligt att sno åskan från bruden på hennes dag. Guldklänningar är fest. Inte brud.


Aaaahhhhhhhhåååååååhhhhhhhhöööööööhhhhhh! Kolla ryggen!


Dessutom är den viftig nedtill och limmar inte fast sig på rump- och lårcelluliterna. Magen är där den är. Det kan jag inte göra så mycket åt.

Kan vi prata om det här nu eller skall jag visa fler? De här är ju mina topp tre och de får mig att andas tungt allihop.

Nu vill jag att ni talar till mig och att ni även berättar vad jag skall ha för hatt eller coaff. För det vill jag verkligen ha.

Jag vill vara så snygg att jag åtminstone platsar på förstasidan i Strömstad Tidning.

_____________________
Uppdatering: Ni är ju hejdlöst ohjälpsamma hahaha. Eller så är vi bra på att tycka typ samma. Jag är ännu mer förvirrad nu och vill ha alla tre mer än någonsin, trots att jag inser att aaaaallt syns i den guldiga.

Men okay, kolla de gröna modellerna då. Jag har två stycken på första plats. Men jag var vänlig nog att inte förvirra er från början ifall ni skulle dissat den gröna helt. Det finns två andra tyger med, som borde tilltala mig mer, rent logiskt, men de gör inte det. När fan blir gammal blir hon grön? Lite som Häxan i Oz? Medan ni dreglar kan ni ju försöka gissa vilken som är min toppfavorit tillsammans med den jag visade här ovanför?



Den gordiska knuten?

Nej, ni får faktiskt inte skälla på mig nu. Inte så mycket i alla fall eftersom jag har varit sjukt aktiv på instagram i realtid och postat massa skojsiga saker. Jag vet att jag var lite motsträvig ganska länge och inte använde instagram alls. Motsträvigheten höll ju i sig så länge att det hann komma ett nytt socialt media och ta över på tronen som det nya och heta, då var det hög tid att börja komma överens med Instagram åtminstone. Nu säger jag istället att jag aaaaaldrig kommer använda Snapchat, men det är klart jag kommer, när nästa heta grej kommer. Och Pokémon gills inte. Pokémon är fint och jätteroligt.

Seriöst dock, nu har jag faktiskt börjat fatta vitsen med Instagram. När jag är ute och gör massor av saker känns det ju värdelöst att ta upp datorn mitt i efterrätten och ursäkta sig för att ha bloggpaus, då är det ju mycket enklare med Instagram och att microblogga under tiden. Mina inlägg består ju tyvärr av så många ord att det skulle ta för lång tid att skriva på telefonen och jag vill ju fortsätta med alla mina ord. Jag tänker fortsätta med alla mina ord.

Nu kan man inte heller bua ut mig och skriva att man inte använder Instagram för jag vet att man kan kolla specifik användare oavsett om man använder det inte. Till och med på datorn kan man det.

Jag kan vänta här medan ni uppdaterar er på senaste dagarnas microbloggar?

.

.

.

Så? Klart?

Jag har hängt med Knut ganska mycket sedan jag roade mig med nagelfixandet, naglarna som fixades satt nämligen på Knuts mamma som skall gifta sig om en månad (ÅH VAD DET SKALL BLI ROLIGT ATT FÅ GÅ PÅ BRÖLLOP JAG BLIR ALLDELES KNOLLRIG). Även om jag har åtta ganska nya klänningar har jag ingen att ha på mig på bröllopet eftersom det är så ohyfsat att ha svart eller vitt på sådana begivenheter, så jag är på klänningsjakt igen. Bara det gör ju bröllopet extra roligt, att jag får köpa en klänning till och planera min klädsel. Även om jag vet att det inte är mig gästerna skall titta på, utan bruden, men det är väldigt roligt i alla fall. Jag skulle till och med vilja ha en liten hatt av något slag. Lite brittiskt kungligt sådär, något avancerat på huvudet som är någon slags hybrid mellan hatt och hårdetalj?

Några förslag? Jag ville ha en cerise klänning med stora blommor på för att den var så vacker att man nästan svimmade, men min storlek sålde slut direkt.

klanning

Det hjälper inte ens att man känner ägarna. Helt värdelöst faktiskt.

Skor är däremot inget större bekymmer, det har jag ju några stycken, och det här bröllopet precis som syrrans bröllop skall vara från fredag till söndag på ett ställe här vid havet där de har stor festlokal och sex hus runtom i cirkel där de flesta bröllopsgästerna skall bo. Jättetrevligt ställe att bo på, jättefint att ha fest på och en riktig bonus att man kan vara lite internationell och ha fest i dagarna två istället för att bara gå på bröllop, gråta en skvätt, kasta lite fågelvänliga saker i huvudet på brudparet, äta middag och hålla/lyssna på tal och dansa en stund innan man går hem. Här blir det ju ett helghäng. Skorna får helt enkelt anpassa sig efter vädret. Min plan är dock de här.

marit

För att de är fantastiskt snygga med lagom klack som inbjuder till dans. De eller ett par andra svarta sandaletter som jag köpte tidigare. Båda är bekväma att gå i, vilket är ett måste på bröllop. Det enda som kan motarbeta min plan är regn. Hela gården är gräs och det är inget som klackskor vill sjunka ner i. Då blir det något annat, eller så blir det pampuscher (finns det ens längre?).

Jamen ni hör ju? Det kan hända att jag ägnar lika mycket tid som bruden åt att fundera på bröllopet. Nästan garanterat mer än brudgummen i alla fall, för att han är man och dessutom min kusin och männen i min släkt ältar inte särskilt mycket. Inget viktigt i alla fall.

Jag behöver helt enkelt klänning och hatt och en korrekt väderleksrapport så jag vet om jag behöver åka till närmsta vårdcentral och knycka blå tossor. Det är ju bara så förtjusande och roligt med bröllop!

Egentligen vad det inte ens det här jag skulle skriva om, för jag skulle skriva om Knut. Namnet på den lille flirtige.

 

Den här Knut är drygt ett år och dösöt. Vi har ett litet problem eftersom vi redan hade en Knut innan den här lille. Makens absolut äldsta och bästa kompis från Norge. Som även jag har känt alldeles för länge. Maken mäter dessutom tid i enheten Knut. När vi skulle lämna vår förra övernattningslägenhet i Strömstad så var det en del saker (nästan allt som stod i lägenheten) som jag ville slänga. Som tex den skitgamla tv:n som bara gick att slå på om man visste exakt rätt kod för att banka fjärrkontrollen i bordet innan, typ tre hårda BANK, två lite mjukare bank för att avsluta med ett riktigt TJOFF i bordet. Då kanske tv:n slog på. Annars fick man ta en lång bult och peta med den någonstans bakom tv:n, minns inte var längre, men det känns inte som ett helt tryggt och stabilt tillvägagångssätt.

Den tv:n skulle till återvinningen men då blev maken jättenervöst och började skrika med sin gällaste röst att han faktiskt hade haft den tv:n lika länge som han hade haft Knut.

Ni fattar nivån?

Knut har även gjort ett gästspel här i bloggen som ångest i dess renaste form.

Maken, Knut och jag har gjort mycket roligt tillsammans och så himla mycket dumt. Bilat i USA, båtsemestrat och … nästan inget alls barntillåtet. Det är komplicerat att den lille raringen heter Knut. Särskilt i söndags när jag gullade jättemycket med Knut och när vi kom tillbaka till torpet stod Knut där och skulle hälsa på.

Värst är det väl egentligen att grannhunden i Torslanda heter Knut. Särskilt med tanke på att det var just föräldrarna till lille gullige Knut som köpte huset av mig i vintras.

Om jag någon gång måste välja Knut så vet jag ju vem jag väljer, för egentligen har jag ju redan valt.

Det är ju ett plättlätt val.

Ifall det inte syns är nedanstående instagrampost en video. Man måste trycka på play någonstans.

 

Drygt tusen ord senare vet ni i alla fall om mina bröllopsbryderier och var jag har befunnit mig de senaste dagarna.

Imorgon skall jag visa en sak jag har längtat efter att visa. Då skall vi vara lite kulturella.

Jag är bara inte helt säker på om det är finkultur, men det handlar om hundar och det är kultur och hundar är fina.

Då blir det väl finkultur?

Får man sova nu?

Min lilla leviterande kärleksboll

Efter två dagar med nagelfixande ramlade jag in genom ytterdörren klockan två inatt. Nästan gråtfärdig av missnöje med naglarna, det är lite krångligare att fixa nagelbitarnaglar och dessutom var jag så himla onöjd med min egen insats. Vilket var taskigt av mig eftersom nagelmottagaren var jätteglad och nöjd och där satt jag och mer eller mindre grät över hur fult jag gjorde. Töntdramadrottning, det är jag det. Nu har jag dåligt samvete.

I vilket fall som helst och som sagt, hemma vid två och redan innan jag hade stängt av bilen hörde jag min lilla kärleksboll skälla jättebarskt och tjuvbortskrämmarfarligt genom sovrumsfönstret. Trots hans lilla senighet och busbjäff skäller han som en hel karl när det är fara å färde. Den stora murbräckehunden som har ett lika töntigt skall som en väldigt liten hund låg såklart och sov. Stor är som sin husse, har han somnat kan eventuella banditer bära bort sängen han ligger i utan att han vaknar. Eller nej, nu ljuger jag. Husse skulle ligga kvar i sängen medan han och sängen blir utburen, Stor skulle sova fram till de lyfter sängen, sedan skulle han öppna ena ögonlocket och bara bita bärande bandit i handen.

Lilla kärleken mötte mig alltså barskt vid dörren när jag kom in och raskt byttes barskt skällande mot glada hoppsaskutt med pussar och jag var så trött att jag nästan ramlade ihop. Lilla hunden och jag gick direkt upp i sovrummet och pussade på husse och Stor och sedan kastade vi oss i en hög i sängen och skedade. Efter två dagar med mycket frånvaro och enorm tröttma var det så obeskrivligt mysigt och om man kan vara kär i sin hund så var det exakt det jag var inatt. Liten är den perfekta kärleken när man behöver kelande. Han lägger sig där man säger att han skall ligga och så kan man stoppa näsan i pälsen och bara mysa med fingrarna i pälsen. Stor är också kelig, men mer bufflig. Lite sådär “hejsan svejsan här kommer JAG och tar din kudde för att den ser mysig ut att ligga på så du kan väl bara flytta dig några decimeter och sedan kan DU  få lov att klia på mig och gör du inte det kommer jag protestgnälla jättehögt”.

Sedan kräver det ju att hunden skall vara vaken och inte ligga och tryna i sin koja (under ett bord) i sovrummet. Det känns som en förutsättning för mys faktiskt, om inte jag också kan tänka mig att ligga under ett bord.

Liten var som vanligt den perfekta lilla skeden och jag somnade till slut med näsan i pälsen på honom efter att ha talat om för honom vilken superkille han är och att det inte finns någon lydigare hund eller bättre kärlekströstboll. Förutom när han biter i mina armar och tuggar på glasögon och kameror, men vi pratade inte om det just inatt. Inatt var det bara kärlek.

Idag såg jag något i ögonvrån när jag åt frukost i soffan.

luddepudde

Där har det aldrig legat något innan. Inte någon heller.

Husse hade tydligen slängt sina shorts på sidobordet mellan sofforna och det tyckte den lille var en fantastiskt bra bädd åt honom tydligen, för där låg han och sov.

Kan hundar få lite storhetsvansinne om deras mattemammor har ägnat natten åt att tala om hur perfekta de är?

Eller är det bara så att det finaste man har lägger sig på bordet?

Och ja, jag inser nu att jag just har skrivit ett ode till hund.

Hobbyjobbet

Som nästan är så roligt att jag smäller av. 


Min snart kusinfru har hetsbitit lite på sina naglar i rena rama bröllopshetsen, men skärpt sig de senaste veckorna. Det var mycket nagel att fästa i. Förutom en. Som inte gick att låta bli för den har haft så himla dragvänliga flisor.  Inte den på bild, för givetvis var problemnageln på vänster ringfinger. Av alla tio naglar man har att välja på måste ju det vara sämsta valet. Verkligen sämsta valet.

Vi hittade några millimeter yta att fästa i och nu har vi den en månad på sig att växa ut i lugn och ro. 

Om den inte får släpp. Vilket inte vore helt otroligt. 

Kan vi hålla tummarna att den inte får det?

Nu vet ni var jag har varit hela kvällen.

Nagelorgie. 

En del broderar för att koppla av. Jag pillar med naglar.

Enda problemet är att andras händer ofta har en ägare, så det är svårt att göra framför tv:n. 

Min man köper aldrig kläder

Det är ju redan etablerat, dessutom pratade vi om det ganska nyss, både i bloggen och här hemma. Jag är så innerligt trött på dessa akuta klädinköp så fort vi skall göra något som kräver annat än trasiga shorts och foppatofflor. Maken har ett par skor av modellen bröllop eller begravning och ett par skor som passar till mittemellan. Kläder för underdel eller överdel existerar däremot inte och kostymen hänger i stan.

Ett tag engagerade jag mig i att köpa kläder åt honom. Det var ungefär samtidigt som jag försökte ha regler för vilka kläder man använder på vilket ställe. Det vill säga, man tar inga av sina dyra jeans eller fina båtshorts om man meckar i ladan eller nere i motorrummet på båten. Det behöver man ju inte eftersom man har köpt arbetskläder på älskade Jula?

Alla kan relatera till en fin och rosafluffig värld med enhörningar där det funkar så. I verkligheten gör det ju inte det och åtminstone i vår familj är det den största boven i dramat “mannen som aldrig har kläder för bröllop och begravningar som utspelar sig utanför motorrummet och ladan”. Eller som det heter här; lite makadam har väl inte skadat någon. (Det har det garanterat).

Om ni såg instagram häromdagen såg ni sexpacket. Mansgördeln. Bh:n för inte bara brösten.

Det är lite anledningen till att jag har insett att det verkligen är dödfött att ens försöka. Idag har han handlat igen och är än mer nöjd över sitt inköp. 

Jag kastar in handduken nu. Tänker inte ens vara smakråd framledes.


Kära soon to be kusinfru, om du råkar läsa här också? Kan du göra ett undantag för Monkey Boy och klädkoden på bröllopet?

Linnet gör inte direkt underverk med figuren. 

Det beror i och för sig på vad man är ute efter för underverk vid närmare eftertanke.

Titta så glad och nöjd han är?