Author: Victoria

För jag grinade en liten skvätt över varje kommentar. Dessutom blev jag mållös och kunde inte svara på en enda snällhet.

Bara det att ni är kvar och säger snälla saker? Ni borde inte vara det eftersom jag inte publicerat en stavelse på ett halvår. NI är bäst. Som jag har saknat det här, mycket mycket mer än vad jag visste. För jag visste att jag saknade er och att jag hatade min tystnad, men inte på vilken nivå det faktiskt var.

Vad har jag gjort då? Och vad har ni gjort?

Jag har varit rätt risig och haft rätt många och långa skov. Väder och orsaker som vi skall gå in på när fingrar och hjärna lyckas formulera det där inlägget jag börjat på så många gånger. Om jag inte skriver det inlägget kommer det ligga som en bromskloss för fortsatt bloggande, det måste ut helt enkelt.

Det har varit mer flopp än flipp det senaste halvåret och cirka inget spännande har hänt. Herregud, jag har inte ens köpt några glasögon sedan vi pratade senast. Däremot har jag slarvat bort mina kornblå dubbelglas-glasögon och de har varit borta i ganska exakt sex månader. Förra veckan gav jag upp, insåg att de verkligen är borta och beställde två par nya. Ett par svarta och ett par knallila. Gissningsvis kommer jag hitta de kornblå en kvart efter att jag har hämtat de nya?

Inte heller har jag hittat min hundscarf som Markattan och PJAK gav fingervisning om. Den är jag mer deppig över än glasögonen orimligt nog.

Faktum är att jag inte köpt nästan något alls på ett år. Somliga tröstäter och tröstshoppar, jag är raka motsatsen och slutar både äta och shoppa när det känns lågt. Eller jo, jag köpte ju ny bil i somras. Svarta pärlan gick i arv till maken och byttes mot en silverfärgad likadan. Återigen är jag kär i en bil, men jag har lite dåligt samvete över att ha dumpat min svarta, för joho saker har känslor och jag tror inte maken är en lika snäll husse som jag var matte.

Men jag ämnar shoppa något snart. För jag insåg härförleden att jag fyller 50 om en dryg månad. Hur nu det gick till, jag fyllde ju nyss 48 och hånade maken inför hans kommande 50-årsdag? Och veckan mellan jul och nyår måste jag bestämma mig för om jag skall ha ett ordentligt baluns eller om jag skall fira stillsamt. Det lutar åt baluns, tro det eller ej.

Mest har jag hängt med mina pälsbästisar och imorse fnissade jag högljutt åt Stor. Båda två är väldigt kvällströtta, men endast Stor är lika morgontrött som på kvällen. Ju äldre han blir, desto hårdare sover han och jag måste medge att det ser väldigt gott ut.

Imorse sov han upp och ner. Då trillar läppen ner.

Man måste ändå säga att det ser göttigt ut?

Och lite vampyraktigt.

Den morgonpigga Liten går enbart att fånga foto på kvällstid. På morgonen räcker det att man funderar över att öppna sitt högeröga så börjar Litens svans dunka i valfritt underlag.

Tvåbeningen i bild har influensa. Den har han förtjänat.

Efter fotografering pussade jag Stor på tänderna och sa godmorgon. Han höll inte med mig och rörde således inte en fena. Morgontrött som sagt.

Imorgon skall jag kika igenom fotoalbumet i telefonen för att se om jag verkligen inte gjort något alls.

Jag misstänker att jag kommer hitta väldigt många foton på fyrbeningar.

Den som lever får se.

Kärlek åt alla.

Någon kvar?

Som jag inte förtjänar såklart. Men jag saknar er, jag saknar mig själv och jag har börjat skriva tusen gånger.

Sedan har jag fastnat igen, för det jag vill skriva om och det jag tänker skriva om, det är jävligt tungt. Lite ledsamt också, men mest tungt och därmed svårformulerat. Jag brukar ju vara ganska rolig.

I alla fulla fall, det har inte hänt något med mig (inte mer än vanligt), inte med hundarna och ingen har separerat (förutom kanske Brad Pitt och Angelina Jolie). Men det har väl knappast undgått någon att jag har haft ett tufft år. Jag brukar vara bra på att se det komiska i det tragiska, men det har tagit stopp för många gånger nu. Och det här är tredje hösten i rad som går åt helvete. Sedan vi bestämde oss för att flytta till Spanien över höst och vinter har vi inte bara fått en pinne i hjulet, vi har fått hela (h)julgranar. Den här hösten bestämde sig makens alerta pappa för att han inte ville vara med längre. Från en dag till en annan slutade han att äta och dricka och tre vakveckor senare somnade han in med makens hand i sin. Jag hann till parkeringen för att byta skift med maken när svärfar drog sitt sista andetag.

Tårarna rinner när jag skriver. Kunde han inte väntat? Samtidigt som jag är så glad över att vi inte hann byta och att det var just maken som var där. För han missade sin mamma när hon gick bort, något som gör ont i honom fortfarande.

Sedan fick vi kämpa med begravning och planera minnesstund i lönndom. Den enda släktingen maken har kvar är en elak jävel, som inte ville att svärfar skulle ha minnesstund. Det kom 150 personer på begravningen och 60 av dem följde med på minnesstunden, det säger en del om att vi faktiskt gjorde rätt.

Sedan gick jag i däck. Åkte hem till ömma modern och blev kvar med lurvskallarna i tre veckor.

Jag HATAR höst och vinter. Än mer när folk dör varje höst och vinter. Den där återhämtningen som skall hinnas med, den hinns ju fan aldrig med.

Nu kan man tro att det var det här jag börjat skriva de där tusentals gångerna, men icke sa Nicke.

Återuppstånden är jag idag. Före Jesu födelse till och med. Med det här inlägget ville jag bara säga hejsan svedjan om nu någon finns kvar i etern.

Chocken som alltid infinner sig när jag inser hur länge jag varit borta är total. Så vi pratar inte om den alls.

Hej hej och kram på er.

Eller snarare recensionen av besöket. Vi behöver ju inte prata om att det är vackert och att det är väldigt bohuslänskt, för det har ni ju redan sett, MEN det fanns ett par minus på resan som vi inte hade blivit informerade om innan.

Vi bokade ju sent, så för att vara schysst sa vi ju bara ja och amen när det fanns två platser kvar, detaljerna var hyfsat ointressanta, men ändå. Ni såg ju själva Värdshuset och ni såg småhusen på bilderna, de ligger på en av öarna. Väldigt nära ligger ett sund dit man ofta åker om man har egen båt, just för att det är förbannat vackert och nästa anhalt är England. Eller möjligen Danmark. Kanske till och med Norge. Det beror lite på hur man navigerar.

Vi hade alltså inte en susning om hur man bodde när man bodde på värdshus, det blev vi varse vid framkomst. Det skulle visa sig att de rara och röda husen innehöll tre, ganska små men otroligt fina, dubbelrum, och vi blev tilldelade ett rum i huset som låg närmast själva värdshuset. När de hyste in oss i rummen upplyste de om att det inte existerade nycklar och att inga rum gick att låsa. På en ö där det finns gästhamn, dit det går dagsturer och där folk vandrar omkring. Man åker inte dit för att sitta på rummet. Man åker heller inte dit för att promenera med handväskan över axeln. Det gjorde mig faktiskt förbannad att ingen hade talat om tidigare, eller att Värdshuset erbjöd sig att ta hand om väldigt viktiga och dyra saker om man nu hade velat det. För, och nu kommer kickern, vi blev inte inhysta samtidigt med de vi delade hus med och har fortfarande ingen aning om vem som bodde där mer än vi, förutom att de var grisar. Vi hade heller ingen aning om vilka som bodde där över natten eller vilka som drog hem igen med eftermiddagsfärjan.

Då kan man inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om någon faktiskt gått in i rummet och tillskansat sig prylar. Hur hade värdshuset hanterat det? Och varför inga nycklar? Gissningsvis för att det är dyrt med lås och därmed svindyrt att ha många rum med olika lås. Med tanke på priset för en natt borde de ha råd med lås. Vi var ju där under lågsäsong och betalade 4500-någonting för oss båda för en natt. Det blir alltså cirka 2300 spänn per person. Det som ingick var frukost, lunch och middag och givetvis resan dit. En natt på hyfsat hotell i New York kostar en tusing, det gör såklart inte en natt på en ö under lågsäsong, vilket betyder att käket kostade 1300 spänn. Om vi hade varit i New York, vilket vi ju inte var.

Näe, maten kostade inte 1300 spänn. Middagen var kanongod, men bara förrätt och varmrätt, dryck ingick inte, ej heller dessert. Och det fanns bara en rätt. Till lunch fick vi däremot välja om vi ville ha kött eller fisk, men standarden på lunchen var inte jämförbar med den goda middagen.

Sådant irriterar mig. Vill jag lägga 1300 spänn på käk så hade jag inte åkt dit och ätit. Jag hade kunnat äta fyra gånger på finkrogen här i stan för samma peng.

Som bonus bodde vi som sagt med grisar som vi delade badrum med och vi misstänker att de kände varandra, eftersom de uppförde sig som om badrummet var deras och endast deras. I ett dygn levde vi med deras underkläder/badkläder på golvet och att någon smygrökte cigarr på dass.

Då brast det för mig, för jag älskar Väderöarna med en passion, så jag gick till receptionen för att påtala viss irritation i vårt rum. Mannen som verkade bossa på stället gav mig då svaret att “när man delar hus och ö som vi gör här så får man nog stå ut med lite”.

Fel svar. Man skall inte behöva stå ut med något alls när man betalar överpriser för att komma dit. Vi kommer såklart åka dit igen, men som vanligt i egen båt och det enda själva värdshuset lyckades med var att aldrig få oss som gäster igen. Någonsin. Då rekommenderar jag Ewerts Sjöbod i Grönemad/Grebbestad alla dagar i veckan istället.

På plussidan var då middagen och faktiskt boendet trots allt. För att rummet var mysigt och för att ön är vad den är.

Och mest plus får all personal, minus snubben som tyckte vi skulle stå ut. ALL personal, från de i servisen till de som körde båtarna var helt otroligt trevliga. Så trevliga att jag nästan friade, särskilt till en av tjejerna som jag inte uppfattade namnet på, för hon var bäst. Något som väger tungt med tanke på att all personal var otrolig. Personalen och middagen räddade stället.

Borde man åka dit?

Alltså, det gör mig ledsen att skriva att man inte skall åka till Väderöarna och bo där en natt. Men jag måste skriva det. Trots min inbyggda aversion mot att klaga. Men priset kontra konstigheterna när det till och med var under billig lågsäsong, så nej, då kan jag räkna upp så många andra bättre och billigare ställen med bohusfeeling. Men hjärtat brister av att skriva det, för Väderöarna är Väderöarna.

Eller hade vi bara otur? Knappast med priset och med nycklarna, men med äckliga kallingar på golvet, ja antagligen. Men det hjälper inte dessvärre, det var fortfarande för dyrt mot vad vi fick för pengarna.

Jag hoppas dock att personalen är välbetald och omhändertagen, och att de inte vill lämna ön, för de var bäst. Obeskrivligt bäst. Sällsynt bäst faktiskt.

Jag kommer skriva en del de kommande dagarna, om jag inte gör det kommer jag gå bananas. Tidigare skrev jag ju om allt, nästan i alla fall, det enda jag behöll för mig själv var det som gjorde ont.

Det gör än mer ont att hålla käft inser jag, och efter att ha ältat om jag skall ha dubbla bloggar osv osv inser jag även att jag inte vill. Så länge jag inte tillhör familjen Kardashian är det ju skit samma var jag skriver vad och behovet är uppdämt.

Men först, Kindlen är inte hittad, ej heller sjalen. Och sjalen är jag mest ledsen över, för den går inte att få tag i igen. En Kindle är en Kindle, de finns i parti och minut den dagen jag ger upp letandet. Vilket inte händer än, för det är korkat, jag har fortfarande mammahuset kvar att leta i och jag tenderar lämna spår efter mig där.

Sedan har vi varit sjuka. Först fick maken magsjuka och svinhög feber när han och australiensaren kom hem från Norgetrippen. Som den ömma fru jag är flydde jag fältet och tog med mig aussie till ön och sommarstugan och GISSA vem som dog av lycka när han upptäckte alla musslor och ostron. Vi hade talat om det, men jag tror inte att han riktigt hade fattat, för som han sa “hade det här funnits hemma hade det försvunnit direkt”. Jag förklarade reglerna, vi kan inte alltid äta dem för ibland är de giftiga och det är bara musslorna samt de nyinflyttade japanska som vem som helst får plocka. Vanliga ostron tillhör landägaren. Och folk respekterar det, med undantag för ett och annat fä.

Första morgonen när jag kom upp hade besökaren glatt gjort frukost.

Tack, men nej tack, sa jag och tog en macka. En kulturkrock det small om. Även om jag numera tydligen och med glädje äter gratinerade loskor. Vill man kan jag fråga om receptet, för jag misstänker att roquefortosten inte får ta över och så var det mer saker i. Det är rätt kul att lära sig helt nya smaker, alltså smaker vi redan har här, men som vi aldrig skulle komma på tanken att blanda. Återigen har vi frysen full med matformar.

Vi hade i alla fall otur med vädret medan vi var på ön, det hällregnade precis hela tiden och var löjligt kallt så vi kastade in handduken och drog hem för att förbereda inför helgtrippen till bröllopet. Efter fyra dagar var maken fortfarande rätt dålig och han är ju inte den som piper i onödan till skillnad från andra män. Han är dum i huvudet åt andra hållet istället och går med lunginflammation i månader utan att ens tala om att han känner sig krasslig.

Generöst nog gav han mig en del av kakan och det var bara att inse, en karl som inte ätit mer än två rostade brödskivor på fyra dagar och en fru som kände sig kymig, då är det inte läge att åka 120 mil tur och retur. Vi var ledsna, ömma mamman som skulle passa hundar och ha oss som gäster första natten var ledsen och man kan anta att åtminstone några av bröllopsgästerna samt brudparet var ledsna. Allt var ledsamt, men vi skickade iväg australiensaren med en bil, en adress och ett gäng ostron och så här i efterhand vet vi ju att det gick bra. Han kom fram och verkar ha kört på rätt sida vägen. Vi har legat på soffan och kollat tv-serier hela helgen.

Den här dagen kunde dock varit bättre, för jag ansträngde mig verkligen för att slå ihjäl mig inatt. Min dricka tog slut och jag kunde inte sova. Jag undviker trappan nattetid och på morgonen innan fibrofötterna funkar som de skall göra, men jag var verkligen desperat efter vätska.

Vid halvtre inatt stod jag inte ut längre och jag var så så SÅ försiktig. Trappräcket är min bästa vän och jag gick långsamt och höll i det. Problemet var bara att hundarna inte hade berättat att de hade badat i bäcken innan de gick och lade sig, och jag slant halvvägs ner. Det fanns inte ett trappräcke i världen som kunde rädda den smällen, men jag släppte aldrig räcket. Lite som när jag inte släppte kameran när jag slant i en trappa på båtmässan för tusen år sen, men den gången resulterade det i fraktur på bäckenbenet och kryckor.

Den här gången resulterade det i en smärta som var obeskrivlig och jag började skrikgråta samtidigt som jag landade på röven, armbågen, låret och bakhuvudet och jag kom varken upp eller ner. Jag satt bara där och höll i det fina rosa räcket medan jag gallskrek på sovande make. Han fick inte upp mig, det gjorde för ont, men till slut var det bara att bita i äpplet och låta honom lyfta mig.

Väl tillbaka i sängen grät jag pga smärta i en timma och jag har sovit noll och intet inatt. Jag blev fullkomligt skräckslagen när jag började slinta, men jag tror att Liten blev mest rädd. Han, min lilla lugna och trygga hund var otröstlig. Han kunde inte gå och lägga sig igen utan vankade bara fram och tillbaka i sängen medan han chockflåsade och slickade tårar i ansiktet på mig.

Tre timmar senare såg röven ut så här, lite censurerad för … allas skull.

Den är inte snyggare nu. För nu syns även det som bara är skuggigt på bilden. Där jag verkligen drog sidan av ryggraden utmed trappkanten innan det sa PANG och jag landade på den.

Armbågen är okay, men jag har lagt till en dubbelt så stor lårkaka på baksidan av låret lagom till kvällningen.

Under eftermiddagen började jag bli riktigt trött och må uruselt. Då var det bara att börja kräkas och ungefär samtidigt kände jag storleken på bulan i bakhuvudet. Hej Hjärnskakning. Det gör liksom mest ont i benet och arslet, så huvudet hade jag inte en tanke på. Precis som vanligt med andra ord.

Det enda som inte gör ont är att stå. Emedan jag inte är en häst kan jag inte stå och sova. Så, gissningsvis är det väl dags för ett ordentligt skov nu också. När Murphy ändå är i farten menar jag.

Men nu lovar jag att aldrig mer försöka gå i trappan med fibrofötter. För allas skull. I alla fall min och Litens, de två andra hade inga större problem att somna om efter att jag hade slutat skrikgråta. Quelle surpris.

Tack och lov för ljudböcker, mitt sällskap för natten.

Och förlåt för att ni fick en röv i rutan.

Hade jag varit en älg hade man ringt viltvårdare på direkten.

Och jag lovar såklart att inte utnyttja det här in absurdum, för så ofta som jag slarvar bort saker hade du snabbt blivit miljonär även om jag bara betalat en hundring per försvunnen grej. Jag har fler saker som är borta i detta nu, men ett par av dem tenderar att bara stå framför fötterna en vacker dag. Och nu pratar jag inte om hundarna, de slarvar jag aldrig bort. För då dör jag.

Vet inte om ni minns min finaste sjal som jag köpte förra vintern, alltså januari 2018? Den med alla glada hundar på.

Jag älskar den för den gör mig glad. Och nu har jag varit helt hundra på att den fastnade hos mamma senast jag var där. Det visade sig vara fel.

Efter att ha letat på både rimliga och orimliga ställen i veckor kryper jag till korset och frågar, för jag saknar min galna cerise portis.

Kan du så kan du, kan du inte har du min fulla förståelse. Såklart.

Då får jag helt enkelt vira bilden runt halsen.

Imorgon skall jag fortsätta skriva och berätta om mitt projekt, sådär som riktiga bloggare gör. Men först skall jag sova, jag vet inte ens varför jag fortfarande är vaken och slösurfar.

Kanske för att jag skulle komma att tänka på sjalen?