Hur gör man nu då?

Här alltså, på bloggen. Som jag har misskött å det grövsta, men istället varit extremt duktig på att instagramma. Jag klarar tydligen inte att vara bra på både blogg och instagram samtidigt. Dessutom har jag haft ett inlägg som har skavt och velat komma ut i flera veckor, men det är svårskrivet.

Inte för att det är pinsamt eller hemligt, mer för att jag undviker att gnälla i bloggen. Det vill säga gnäll som inte handlar om maken, maken är ju alltid öppet mål utan målvakt. Det här är mer på riktigt. Maken lever jag med, älskar gränslöst och därtill är det orimligt roligt att håna och gnälla på honom. Höstdeppen som jag flaggade för på instagram lever jag med, men HATAR gränslöst och då är det inte lika kul att gnälla.

Men nu tycker jag att vi pratar om det. För OJ så många vi är i samma sits.

Säsongsbunden depression alltså. Eller för all del icke säsongsbunden vilket är ännu värre. Att aldrig få en paus för att stanna upp, reflektera och faktiskt må bra.

Ångest är min arvedel. Av alla saker man ärver är nog just det här det absolut sämsta och värsta.

I mitt fall är det bundet till att sommaren börjar gå mot sitt slut. Redan på midsommar när folk börjar säga käcka saker som “nu blir det bara mörkare och mörkare” och “om sex månader är det julafton” knyter det sig i magen på mig på riktigt. Även om jag aldrig riktigt vet varför. För, när man inte är deppig med ångest glömmer man hur det känns de dagar man vaknar med ångesten som en blöt yllefilt över sig. Och de dagar man vaknar deppig med ångest finns det inte en chans att minnas hur det ens kändes dagen innan om det var en bra dag. Rent intellektuellt vet man att man har varit glad, att man kan vara glad, men man vet inte hur man gör.

För mig känns det som att jag fastnar i en dynghög av ångest och depression. Jag låser mig och blir handlingsförlamad, kan inte ta mig an något och den dagen går åt skogen. Det är bara att vänta till det är läggdags igen, med förhoppningen att inte vakna i samma dynghög igen dagen efter. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte träffa någon och hjärnan består av tuggummi. Inte nog med att allt är skit, dessutom blir jag fruktansvärt korkad. Det enda jag är kapabel att göra är att kela med hundarna och det enda som rör sig i huvudet på mig är flyktkänsla/panik och en längtan efter att få gå och lägga sig för att kanske och förhoppningsvis göra en reboot under natten. Nätterna är räddningen och nätterna är rofyllda oavsett om jag sover eller inte.

Eftersom jag vanligtvis inte är helt dum i huvudet vet jag såklart varför, rent intellektuellt. Jag vet varför jag fastnar i dynghögen dagtid och jag vet varför nätterna är fridfulla. Att jag, trots år av av hjälp, inte klarar att ta mig ur den där dyngan är ju enbart för att ju mer dagtid som passerar desto mer missar jag ju att göra. Todo-listan blir längre när man inte kan bocka av en produktiv dag. Nätterna är kravlösa och telefonen är tyst.

I alla fall. I år kom det tidigare än jag var beredd på. Av två enkla anledningar. Den ena är att jag fick hjälp med min felopererade hand i december förra året på en riktig smärtklinik. När jag ändå skriver om trista (men ändå viktiga) saker skall jag berätta om det i ett annat inlägg. Det betyder att jag har haft en fantastisk sommar för första gången på väldigt många år (sedan operationen). En skitfantastisk sommar. Den andra anledningen var att det kom en period av regn och dystra moln i början av augusti. En sådan där period som doftar höst och krispighet.

Det var för tidigt. Det brukar komma i oktober. Men fallet mellan superduperskitfantastisk sommar och hur hjärnan uppfattade höstdofterna blev för stort och hjärnan åkte på en för tidig utlösning så att säga.

Då fastnade jag utan att vara det minsta beredd. Jag och dynghögen i augusti.

Sedan skärpte vädret till sig och det gjorde även hjärnan. Då åkte jag till Stockholm för miljöombyte.

Efter det har jag varit alldeles lagom glad och lagom nöjd. Inga blöta yllefiltar så långt ögat når. Men nu är jag beredd.

Däremot är jag väldigt tacksam över att bara genomlida skiten på hösten. Väldigt tacksam. Dessutom är jag tacksam över att det går att FaceTajma med hundar och make.

IMG_1419

För jag längtar såklart ihjäl mig. Mest efter att snusa hund och klia mage. (Ja, det är Stor, han är också klippt nu.)

Dåligt samvete har jag däremot inte, för det finns få hundar som har sin mattemamma som sin ständiga följeslagare och i princip aldrig är ensamma hemma. Och de får hem en mattemamma som är glad och springer i skogen med dem istället för att vara så där dödstrist handlingsförlamad. Det är då man upptäcker att hundar faktiskt kan sucka uppgivet.

Jamen det här var väl ett peppigt inlägg efter att ha varit en usel bloggerska?

Jag antar dessutom att jag inte är helt ensam om det här? Men att känslan är olika hos många?

Alltså nej

Det är såklart inte värt att gå ner i vikt pga dåligt mående. Det är ju helt värdelöst och jag hade hellre gått upp 20 kilo om jag hade mått bra. Fy för den lede. Men, nu är det faktiskt mer hjärteknipande med kisseknippet. Hjälpte ni dem?

Dagens positiva.

JAG HAR HITTAT EN KLÄNNING.

Kooooolla här!!!


Alltså! Blue Python!!! 

Eller…


Amazon.

Sen är ju Isolde Maxi så snygg att man faktiskt dör lite. Smäll på käften-snygg. Men jag har en känsla av att Diane går att använda mycket oftare. Så, jag har bestämt mig. Det enda jag inte har bestäm är färg/mönster. Skulle det nu vara så att min storlek inte finns eller att de är pyttiga i storlekarna då ger jag upp. Och nu ser jag att jag inte har skrivit någonstans vilken webshop jag är inne och snurrar på. ByMalina, som jag kikade på för första gången så sent som häromdagen. Jösses vilka kläder.

Sedan suktar jag efter en icke-bröllopsklänning hos Plain Vanilla


My inner läderbrud vill bara ha den. Allt som doftar skinn får mig att vilja ta fram skinnpajen (den är redan framme) och bikerbootsen (de är inte framme). Det är något med skinnkläder som får mig att trilla tillbaka i tiden och låtsasdansa med John Travolta. Skinnbyxorna jag köpte i vintras är nog det mest använda i min garderob.

Snälla säg att jag inte är ensam om det här?

Men vad tycker vi om bröllopsklänningsbeslutet?

Kan vi kanske bara hålla tummarna för att den sitter som en smäck också?

Herregud så sjuk jag har varit

Och jag är inte helt frisk än, men efter att ha pratat med Kicki Husfruen igår och Johanna idag känner jag mig bättre. På skakiga knän skall jag bli bättre, men det blir babysteps. Jag trodde att jag mådde rätt okay i förrgår och började klippa den store klunsen (nej, den andre, inte maken). Ni vet hur det känns när man får mer och mer saliv i munnen och börjar må mer och mer tjyvens? Så var det när jag började raka, men jag var envis. En tredjedels hund senare fick jag kasta rakapparaten på maken och slänga ner mig i buskarna bredvid för att kräkas.

Strunt samma, jag hatar att prata om mina krämpor. Då skulle vi inte prata om något annat. Men jag medger att det känns konstigt att inte ha öppnat datorlocket på över en vecka.

Nu skall vi prata om viktiga saker.

Först ut, en kissemamma valde att föda kissebäbisar hos Kicki Husfruen. Helt plötsligt dök det upp sex små och nästan färdigvuxna kattungar på upptäcksfärd på Kickis veranda. Så hjärteknipande söta och komplett galna.


Åh som jag skulle vilja ha ett knippe kattungar när jag ser den bilden. Gissa om hushunden Trassel har haft det att göra medan småttingarna har bott där.

I alla fall har de fått fantastisk hjälp av Kattstallet i Vällingby med att fånga in mamman och hennes bäbisar och då vill jag hjälpa till att hjälpa kissarna. Det hoppas jag såklart att ni vill också. För att göra det lite roligare kommer jag lotta ut väldigt rara kattsaker till de som är med och hjälper.


Det rosa och beige är scarves. Sedan är det kattstrumpor och kattisha och kattringar och kattörhängen.

Det är fullt möjligt att jag inte bara är en crazy dog lady utan helt klart även en crazy cat lady. En sucker för djur helt enkelt.

Vill ni vara med och hjälpa är det bara att swisha till Kattstallet i Vällingby på nummer 1239002247. Märk betalningen med Bromstensfamiljen för att det skall komma till “Kickis” kissar.

Sen behöver ni bara kommentera här så jag vet att det är gjort, om ni vill ha någon av crazy cat sakerna.

Puh!

Nu behöver jag vila lite.

Men fördelen med den här sjukan är att jag snart nått mitt viktdelmål helt utan att engagera mig. Nästan tio kilo minus sedan i maj.

Heja mig?

En liten tävling till som motvikt till all guldlamé

Men det var ändå just guldlamén och balprat som ligger till grund för tävlingen. I alla fall lite grand. Och mitt gnölande om den ständiga balbristen för egen del. Jag vill dansa wienervals iklädd guldlamé med snygg främling. Gärna om främlingen har uniform och kastanjebruna ögon. Eller näe, jag vill dansa med Robbie Williams, nu när jag ändå önskar fritt.

Alla läsande kvinnor och män med har säkert snubblat över en och annan Harlequinroman. Om man läser mycket och har läst alltid och inte läst någon sorts Harlequin är man nog ett unikum. Det är ju ett samlingsnamn för kortare romaner i genren romantik, men kanske inte precis Jane Austen? Eller jo, egentligen precis Jane Austen faktiskt (svär jag i kyrkan nu?). Man och kvinna träffas och ljuv musik spelas, fnurra på tråden någonstans i mitten som gör att kärleksparet skiljs åt (oftast dumma missförstånd som ligger till grund för det), minst ett kapitel av ältande, gråt och tandagnisslan för att kunna vika de sista fem sidorna till ÅTERFÖRENINGEN. The End. Ungefär så?

Jane Austens böcker är dock längre och mer välskrivna. Dessutom utspelar de sig under specifik tidsperiod. Jamen, det är väl skillnanden (ganska stor ändå).

Nu kör vi NOVELLTÄVLING!!! Tema Harlekinromantik.

romantik

Inte så himla komplicerat egentligen, men som med allt annat är beskrivningar av både platser, situationer och människor viktiga. Om det blåser ute, se då till att det blåser genom snygg främlings hår vilket gör honom tvungen att stryka luggen ur ögonen för att titta ledset/överraskat/besviket/rasande på objektet för sin ömma låga.

Storyline med två huvudpersoner, de möts, det gnistrar om dem, det uppstår något slags hinder på vägen och deras eviga låga släcks för att tändas igen närmare slutet när de får gnistra en gång till vid återföreningen. Givetvis kan det vara med fler personer, men kärleksparet har huvudrollen. Om det utspelar sig på ett rymdskepp, i nutid eller i ett självklart engelskt slott bestämmer ni.

Sista twisten. Den ena huvudpersonen skall vara ni. Om ni sedan väljer att vara partnern trogen och bara krydda till det lite eller om ni tar någon helt annan, ja då är det er konstnärliga frihet att göra just det.

Tänk bara på att få till dialogen och håll er till samma sätt att “prata” er igenom novellen.

Max 4000 tecken. (Typiskt elak regel för ordbajsare)

Har jag glömt något?

Jag är inte jury den här gången heller, det överlåter jag på författaren den här gången. Jag skall bara tala om det för honom först.

Det kommer vara roliga priser. Individanpassade sådana. Och Bokhandlerskan är såklart alltid med på ett hörn.

Deadline 31 augusti 00.00. Maila dem till mig på vic@fitterbittan.se.

HUR roligt?

Eller det kanske bara är jag som tycker att det är roligt?

Sassa Brassa ASSA!

En gång hade jag en kompis som som ständigt sa saker som “jamen hur skall du assa då?” eller “asså har du SETT 2012:s ASSAR???”

Jag brukade svara mumlande för att slippa erkänna min enfald. Klart som fan att jag inte hade en susning om vad assar var, och ägnade sjukt mycket tid åt att försöka klura ut vad det var. Kontexten handlade i princip uteslutande om kläder, MEN JAG FATTADE INTE I ALLA FALL. Det tog ett tag i alla fall. Det var ju ingen annan som sa det (då), men jag kan inte påstå att jag har hört det särskilt mycket sedan dess heller.

En liten passus, det beror alltså inte på assarna (vilket autocorrect vill ha till sossarna haha) att vi inte är kompisar längre. Inte heller har vi gjort slut eller blivit dumpade. Ingen ovänskap alls, hon råkade bara flytta skitlångt och jag menar verkligen skitlångt. Just skitlångt för medelströmstadbo kanske är till Jönköping, men hon tog det ett par skitlångt längre och flyttade till Australien. Det gjorde att vardagsvänskapen fick stå tillbaka, just för att avståndet gör det svårt att ta en lunch lite spontant. Vår relation var inte tillräckligt stark för distansförhållande helt enkelt. Det var synd. Hon var definitivt något Strömstad behövde.

Varför skrev jag passusen alls då? Jomen det verkar ju onekligen gå troll och groll om man bloggar samt har vänner. Så mycket vuxendrama jag bevittnat sedan jag tog klivet in i bloggvärlden igen. Oavsett storlek på blogg verkar mänskliga relationer vara svårt. Man gör helt enkelt slut med kompisar (nytt fenomen) i text och den som textar något bombastiskt, gärna med något påhittat och elakt vinner. Vad man vinner vet jag inte? Ära, rikedom och berömmelse? I vilket fall som helst är det ju så bloggare gör. Herregud, Paow, Kissie och Dessie hade väl knappt slutat med napp innan de började kasta virtuellt bajs på varandra genom bloggarna och det står säkert något om hur det skall funka i “Blogging for Dummies”. Dessutom har jag ju blivit utsatt för det. Med denna passus vill jag bara tala om att min fd vän är väldigt trevlig, synnerligen odumpad av mig, det blev bara svårt med avståndet.

Så. Nu går vi tillbaka till assarna. Har ni klurat ut vad det är under tiden och isåfall visat er vara en miljon gånger smartare än jag var? Jag tror att ni har det och ni stackare som är lika smådumma som jag, jag beklagar och skall såklart berätta eftersom jag har klurat på assar och outfits lite till idag. TUR att jag är ledig och har gott om tid.

De tre magiska klänningarna och särskilt den gröna får stå tillbaka en stund, idag har jag röjt runt bland mina egna grejor. Mest bland mina assar, som jag efter ett halvår fattade vad det var. Accessoarer! Men även i verbform som “hur skall du assa outfiten?”.

Alltså?

Jag har kommit över det nu, men Gud hjälpe mig om jag börjar använda det i talspråk någonsin. Eller skriver om det mer än i det här inlägget. 

Här är det ju mest silverfärgat eller roseguld. Inte gärna gult guld. Jag passar inte riktigt i det, men jag har ett par ljuvliga örhängen som går emot allt jag tycker om och trots det äääälskar jag dem. Jag hade bara råkat glömma dem.


Det hänger en liten trädgård i örat på mig. Den lilla trädgården får mer än gärna hänga där för min del. Men om man nu utgår från de här istället, vad funkar/funkar inte då?


En liten detaljbild som ger mig känsla av Beatrix Potter.

Då trillar jag tillbaka till mina älskade flamingos igen.


Det är inte lätt när det är svårt.

Hur gör vi nu då?