Hej hej bloggisen

Här ligger jag och skriver i mörkret. För jag kan inte sova, vilket skulle kunna bero på bröllopshelg. Först sov jag för lite, sedan sov jag för mycket och nu ligger jag och lyssnar på blåsten och snusande hundar. I vilket fall som helst är jag inte särskilt missnöjd för det är ganska mysigt. Det enda omysiga är att Stor har lampskärm på huvudet för att han fått Hot Spot igen. Ett par veckor efter klippning, som vanligt. Nu ger jag det en chans att självläka först, med tvätt och tratt, det går sådär måste jag nog medge.

Bröllopet då? Helt jävla fantastiskt!

Det var nog den längsta middag jag suttit på om man tänker att det bara var förrätt och varmrätt. Istället för efterrätt var det tårta och kaffe. Sjukt smart, tårta är ju faktiskt efterrätt och de hade inte kunnat få en godare efterrätt ändå. (Nu dreglar jag på örngottet). Browniebotten, hallonmousse och klätt i något citronfluff. Herregud! Hur hade Ernst beskrivit smakerna? Smaklökarna dansade samba i munnen i vilket fall som helst och jag har ätit så mycket de senaste dagarna att jag inte ens vill veta hur min positiva viktresa (viktresa känns som ett typiskt ernstigt ord annars) ser ut. Något som vågen tagit fasta på och visar en vikt på 159 kilo. Jag tror vågen har kollapsat. Jag HOPPAS att vågen har kollapsat.

Men jag måste ju visa min lilla lillasyster som fyllde 40 i onsdags och blev lite bortglömd i allt bröllopande. Hon som ni inte visste vem det var för jag förvirrade omedvetet. Förlåt. Men HURRA för lillstrumpa.


Jag har alltså bara ett syskon. Hon är en liten lillasyster. Det är skumt när små lillasystrar fyller 40. Mer logiskt när de är typ åtta år och förpestar livet för sin då 14-åriga storasyster. Det var väl egentligen bara det hon gjorde då, förpestade mitt liv alltså, till hon blev sisådär nästan 20 och då flyttade hon till Norge och kom aldrig mer hem. Sånt är trist. Men hon hann bo med mig och både exet och ex-exet först och det var trevligt. På den tiden var man ju tvungen att vara skriven i samma kommun man ville gå i skolan och fick inte flytta skolpengen. Jag bodde i Göteborg och det gjorde inte pappan och styvmodern.

Sedan kan vi prata tyst om att hon inte gick så mycket till skolan. Just då var jag sjukskriven efter en större operation och vi ägnade orimligt mycket tid åt Nintendo. 

Man skulle kunna säga att vi avhandlade Super Mario World och Donkey Kong istället och jag var en fantastisk syster men inte lika bra på föräldradelen. Trots det blev vi ju förträffliga ändå. Syrran är civilingenjör och jag är någon slags IT-människa med journalistisk inriktning. Värt att läggas på minnet om man har skoltrötta barn. Det blir oftast folk av dem med?

Om syrran och jag är lika? Tror inte det? Det är inget vi brukar få höra i alla fall, men vi är lite lika inuti huvudet. Om hon har råkat byta glasögon utan att säga något och jag har gjort samma sak så har vi alltid, utan att veta om det, köpt likadana. Sådana saker gör vi hela tiden. På bröllopet var jag ju mörkblå, det var syrran med som synes och vi hade inte pratat med varandra innan. Lägger vi till våra män …


… borde vi få stilpoäng i matchning?

Brudparet var såklart snyggast. Och kärast.


Man riktigt ser lugnet i att ha första akten avklarad och att det är dags för PARTY.

Apropå tårtan igen då. Det fanns tydligen hålltider, som sig bör på dylik tillställning. Hålltiderna sa att första bandet skulle börja spela direkt efter middagen och då skulle klockan vara halvåtta. Det var den inte, för den var 23.30 istället. Middag med hyllningstal och hyllningssånger tog lite drygt sex timmar och det kan man ju ofta tycka är rätt tradigt. 

Det var det inte heller. Varenda tal var skitroligt och de som talade kunde verkligen berätta (dvs inget fumlande med papper och läsa innantill), de två toastmasterkillarna var som gjorda för rollen och var riktiga entertainers när det var dags att bryta för tal. De som sjöng och spelade gjorde det som änglar. 

Sex timmar bara försvann och jag skrattade nästan oavbrutet. Det brukar man inte göra för det brukar helt enkelt inte vara så kul. Skall jag vara helt ärlig brukar i alla fall jag få myror i benen efter förrätten och de första talen. Sedan handlar det bara om att uthärda till festen börjar.

Däremot är jag lite fundersam över promillegraden hos bruden. Hon dansade nämligen med maken och den enda form av danskritik han någonsin fått tidigare var att “han rör sig som om han har en piazawakvast i röven”. Vilket var så längesedan att det till och med var före min tid.

Bruden var översvallande positiv igår och undrade varför jag inte hade talat om att jag var gift med rena rama Fred Astaire.

Det är mystiskt. Det är något som inte stämmer.

Dessutom såg jag ingen som gjorde bort sig, ingen hade något skvaller igår trots att vi verkligen ansträngde oss för att komma på något. Det närmsta var svåger och kusin som förde ett ganska högljutt samtal i sin alldeles egna värld under det sista talet som det inte riktigt fanns tålamod kvar att lyssna på. Men om det är det VÄRSTA får man nog säga att det var en hejdundrande tillställning totalt sett.

Så jag avslutar (nästan) med en av de sista bilderna från kvällen.


Och så berättar jag att det sista bandet som spelade kallade sin genre irländsk punk. Jag förväntade mig gapigt à la Sex Pistols och så många beats per minute att även om man skulle skönja viss Riverdance i låtarna skulle det inte gå att dansa.

Det bandet var skitbra. Verkligen skitbra. Typ Rammstein möter The Dubliners.

Även svårt att ogilla ett band som heter Spotted Dogs sådär generellt.

Jag har egentligen bara ett klagomål och det är alla böldliknande myggbett som jag vaknade med över hela kroppen i söndags. Så här ser jag ut överallt.


Och det kliar sataana perkele.

Jag såg inte en enda myggliknande sak, men uppenbarligen var de ju där.

Så, nu är klockan sju och det är dags att gå upp.

Godmorgon.

En gång trodde jag att jag var en torparfru

Som levde torpardrömmen. Eftersom jag glatt flydde lägenheten i stan för att bo på torp med glad man, glad katt (nåja) och glada hundar (JÄTTEGLADA). Längtade inte alls tillbaka till stan. Vilket ju var helt rimligt, jag har ju varit en prematur liten husmänniska sedan jag var 24, då var jag klar med lägenheter och andades ut i mitt första egna hus. Nej, mitt andra. Hur har jag kunnat glömma att jag hyrde hus redan som 22-åring?

Finns det ens några 22-åringar idag som är färdiga med lägenheter och lägger alla sina surt förvärvade slantar på en kåk? Inte va?

Ömma mamman råkade glömma min lägenhetsallergi när vi övergav lägenhet för torp och sa snorkigt, sådär som bara mammor kan “HUR skall du klara dig i ett torp i skogen du som alltid bott i lägenhet och lever på restaurangmat?”.

Jag stirrade bara på henne i en halvtimma till poletten trillade ner. Enda åren i lägenhet var från 16 till 22 och sedan en kort sejour i Strömstad. Mer än halva livet. I princip hela mitt vuxna liv. Under en period var jag även rosenkindad bullbakare med, men det gick över.

Mamma bad spakt om ursäkt när hon kom på att jag aldrig hade bott i lägenhet. I ren iver över att få vara lite snorkig misstog hon sig själv för mig. Hon älskar att bo i lägenhet och hatar sitt hus där hon bott sedan 1985. Hon vill bo i lägenhet och gärna i Strömstad. Eller kanske Vänersborg. Vilket inte kommer hända om hon inte skiljer sig eller blir särbo. Styvfar släpper varken trädgård eller verkstad.

Den enda lägenheten jag verkligen trivdes i var ju den på bottenvåningen i Strömstad, den vi övergav för större yta och fler rum på tredje våningen. För den hade veranda utanför dörren och kändes mindre lägenhetsaktig.

Nu har jag stormtrivts på torpet. Lyxen i att inte ens riktigt veta var hundkopplen är går inte att beskriva. Man bara ropar på pälsbäbisarna, öppnar dörren och knatar omkring.

Sedan påbörjades Projekt Garage. Helt osanktionerat. Jag har hatat det lagom mycket hela våren och sommaren. Hanterbart hat ändå. Och så åkte jag till Johanna och Céline. Hos dem trivs jag också eftersom de har en vanvettigt mysig lägenhet på bottenvåningen.

Om man bortser från att jag överstannade och var där för länge och att jag hade mer och mindre ont i tån hela tiden så var jag ändå snygg. Nya snygga kläder i mängder (ni har bara sett en bråkdel av mina höstkläder, det kommer mera).

Till slut åkte jag hem. 

Först blev jag jätteglad över riktig gårdsplan. Kommer inte bli geggamoja vid nederbörd. Sedan gick jag in och höll på att bli galen, för jag hade glömt hur mycket skog och sand hundarna släpar in. Trots at båda är friserade.

Igår och idag fortsatte garagebyget och först kom det någon slags lastbil och gjorde saker.


Sedan gjorde maskinen (jag vet inte ens vad det är, grävmaskin?) andra saker.


Till varje maskin och lastbil tillhörde ytterligare en ägarman.

Och där någonstans brast det för mig. Alla är ju så jävla smutsiga och det kontraktet har inte jag skrivit på. Jag avskyr smuts.

Det enda svaret jag får på när det kan tänkas vara klart är at det i alla fall måste bli fixat innan marken fryser.

TÄNK OM JAG HADE DRAGIT IGÅNG ETT SÅ LÅNGT OCH DYRT PROJEKT UTAN ATT SANKTIONERA DET INNAN? 

Herregud, det hade tagit hus i helsike och jag kan inte förstå varför vi skall ha ett garage med ditten, datten och plats för fyra bilar.

Varför kan inte händighetsministern göra om allt fult inne i huset istället?

Nu retade jag upp mig så mycket att jag fick armsvett.

Såatteh. Om man skulle köpa en övernattningslägenhet i Stockholm kanske? Och bara inreda med mina färger och förbjuda sandiga golv.

Jag blir tokig.

Dagens notering

Det går inte att fånga bollar från X2000 för det går för fort. Det var i alla fall nästan omöjligt och svinsvårt. Nu vet vi det.

I Göteborg stod bilen och det är något slags mirakel att jag tog mig hem. Tacksamheten över de brummande vita linjerna på motorvägen var enorm. Oj som jag nästansomnade flera gånger fast klockan bara var typ halvtre. 

Sedan kom jag hem och noterade glatt att vi har grusig gårdsplan. 


Ingen mer gräs och gegga och vi kommer inte behöva gå i lera och sörja mer alls.

Då var klockan halvfem.

Sedan klockan var det, det vill säga fem och en halv timma sedan, har jag lagt halva tiden på att sitta med blypanna i soffan med telefonen i handen för att försöka skriva något slags inlägg. Det slutade ett oräkneligt antal gånger med skräckslaget uppvaknande pga tappad telefon eftersom jag somnade. Sittande med öppen mun.

När klockan blev kvart över sju kastade jag in handduken, gav upp och gick och lade mig. Fortfarande envist övertygad om det där inlägget. För att ingen skulle tro att jag försvann igen och för att det var så härligt att pussa hundar, katt och make igen och i den ordningen att jag ville berätta det med både ord och bilder. Tji bilder, jag fortsatte såklart somna i sängen och tappa telefonen.

Nu är jag yttepyttelite mer vaken och har en katt vid fötterna. Men det är för mörkt för att visa. Vad jag däremot kan visa är deprimerande brist på både pokémons och pokéstops på torpet.


Nej. Inte så långt ögat når. Ledsamt.

Nu blev det mest ett inlägg om just inget alls och hur mycket jag somnar. Och om jag skyndar mig att publicera kanske inlägget kommer ut ikväll.

Imorgon berättar jag mer. Imorgon kan jag även berätta att det är min lilla lillasysters 40-årsdag. Jösses Amalia.

Men först skall jag skynda mig att avsluta innan jag somnar för tusende gången.

Zzzzzznark.

När vi liksom ändå pratar om det

Den här sushifisken …

IMG_1520

… där det till och med står i beskrivningen att det är en PATHETIC EXCUSE FOR A POKÉMON.

Trots det är det den enda, såvitt jag vet, som kräver 400 candy för att man skall kunna evolva.

Jag vet om en person som har samlat så mycket sushifisk att han faktiskt har evolvat och det känns nästan som en vandringssägen eftersom det är en kompis till en kompis. Eller en bekant till en bekant till en kompis. Det har väl lika hög trovärdighet som råttan i pizzan, men trots det tror jag på det just den här gången. För att jag vet vem evolvaren är och det är sjukt troligt att just han skulle kunna göra en sådan sak.

För egen del är jag ingen master of Pokémon utan högst medelmåttig på level 16 och jag har 66 stycken Magikarp-candy. Därtill har jag 59 olika Pokémons, men jag har sett 60. En drog som en avlöning när jag försökte fånga den. Sådant är så jäkla taskigt.

Man skulle kunna säga att jag behöver en hel del halvdöda fiskar till för att kunna evolva.

Nu vill jag veta om någon av er har gjort det och så vill jag ju såklart veta mer saker. Vilken level är ni på, hur många olika Pokémons har ni och vilket team tillhör ni.

Vi behöver prata mer om det här känner jag. För de är ju trots allt rackarns söta. Nästan alla i alla fall. Det finns ett par stycken som är riktigt riktigt ugly.

Det ryktas att det skall komma en uppdatering så småningom så man kan börja byta Pokémons med varandra, precis som kidsen gjorde med samlingskorten för ett gäng år sedan. Det vet inte jag hur man gjorde eftersom jag är åt skogen för gammal för att ha koll på det. Men om man får lov att anta så gör jag det och mitt antagande är att det kanske funkar ungefär som när man hade album med gnuggisar väldigt tidigt 80-tal?

Då är det väl kanske tur att jag har svårt för att byta in de som jag tycker är sötast, det vill säga alla som är blå och rosa? Och så har jag sparat alla mina Mr. Mime, eftersom den är rosa och helt vansinnigt trippad. Den lär vara eftertraktad om man inte behöver sitta i samma rum om man skall byta, för den är regionsbaserad och finns bara i Europa (om man inte sitter i Asien, Nordamerika eller Australien och har turen att få den i ett ägg). Det finns såklart en som man bara kan få i Asien (Farfetch’d), en i Nordamerika (Tauros) och en i Australien (Kangashkhan).

Ja, jag älskar spel. Jag blir glad av spel. Särskilt spel som man spelar med hela världen och som man skulle kunna säga händer i realtid. Ännu mer gillar jag rollspel online, men nu finns det inget sådant som lockar mig. Det här är enkelt, kul och det är ännu roligare att man faktiskt inte kan sitta inomhus om man vill spela det. Ett socialt datorspel, som inte bara är socialt på spelservern utan bland riktiga människor. Som bonus är det inte särskilt elakt. Det känns synnerligt oelakt att putta ner någon från en slags gympiedestal och man kan inte skriva taskiga saker till andra människor.

Man blir ju alldeles entusiastisk!

Men det finns de som är ännu mer engagerade om man nu skulle råka tycka att jag lägger för mycket krut och bokstäver på spelet just nu.

Läs den här artikeln. Jag vet inte riktigt om jag skall bli imponerad eller chockad.

Ingen aning – även om det lutar åt att bli imponerad. Kanske.

Artikeln får mig i alla fall att vilja ha en ny Onepiece.

När man inte är deprimerande deppig

Då är det här värsta i-landsproblemet.


När man inte HINNER ta transferra pokémons i samma takt som de väller in och ständigt har fullt i Pokémonväskan så man är rädd att missa någon superviktig och extra ovanlig.

Jag säger bara Trygg Hansa på Kungsholmen.


Fyra ständigt “lurade” pokéstops, fritt wi-fi, massor av bänkar att sitta på och laddstationer utplacerade. Gissa om det alltid är mycket folk där?

Tre saker:

1. Orup får revidera sin låt. Stockholm har inte blivit kallt. Nu är det varmt och folk UTROPAR saker till främlingar.

2. Man måste hit om man turistar i Sthlm. Måste faktiskt. I alla fall om man spelar eller har spelande barn. Tjena mittbena så bra det är.

3. De som arbetar i Trygg Hansa-huset och är beroende av samla på de små stjärnögda raringarna. Hur får de öht något arbete gjort när det finns så mycket viktigare saker att hålla reda på. Samla bollar, kasta bollar och springa runt i huset och värpa ägg?

Mina favoriter Slowpoke och Jigglypuff. Vilka är era?