Okay, en grupp för gamla spelare som hänger här inne?

Vad tror ni om det? På Facebook alltså?

Ikväll satt tant och farbror på torget, omringade av kids på sparkcykel (det heter inte ens sparkcykel va?), och fångade pockisar från tre lurade pokéstops.

Cadierbaren på Grand i all ära, men att sitta här den 14 september i 25-gradig värme och luftfuktighet jämförbar med Thailand, det är en sällsam känsla.


Farbror har som vanligt en rörläggarröv där det inte bara får plats enkronor. Man skulle kunna kasta ner hela plånboken utan att han hade märkt det. Kanske även handväskan.

Om man bortser från att utbudet av pokémons är ungefär en miljon gånger bättre på Grand får man nog lov att säga att det är ett ganska trevligt ställe att jaga pokémons. Man bör då även bortse från att vädret är ganska ovanligt. Det hade varit synnerligen otrevligt att sitta där i normalt septemberväder med regn på tvären och ruggig blötkyla in i benmärgen. Men en kväll som den här, galaxer i mina braxer, som Kapten Zoom sade.

Jag lyckades skrapa ihop ett gäng så jag kunde evolva och få tre nya i Pokédexen. 

Men vad säger ni om en grupp på FB där vi kan hänga och peppa varandra, vara superpepp och ivrigt heja på de som inte har börjat spela än så att de faktiskt gör just det.

Medan ni funderar över det skall jag gå och ta livet av maken. Långsamt och plågsamt. Och jag kan lova att alla domare i världen kommer ha förståelse och ingen kommer straffa mig.

Jag lovar också att berätta anledningen imorgon. När vilopulsen har gått ner och händerna har slutat darra. Då skall jag även berätta vilken jävla häxa jag är när jag råkar träffa Hondjur på Coop.

Imorgon alltså. Nu skall jag andas i påse och fundera över olika tortyrtekniker.

I väntan på Godot

Tänker jag fortsätta prata om Pokémon. Och vilket tvättäkta pokè-mongo jag har blivit, för jag älskar mina små figurer. De är snälla. Gör ni som jag och liksom kollar igenom status när ni ändå nattar för kvällen. Som tex ändringar i vad behöver jag-listan? Nu behöver jag bara en Oddish, en Clefairy och en Ponyta för att kunna evolva (OCH FÅ YTTERLIGARE EN I POKÉDEX).

Och så snubblar man över hånfulla bilder på FB. Som den här, det var i alla fall den senaste jag såg.


Jag är ju 40+ och njuter med mina Jigglypuffs. Man skulle snara kunna vända den direkt in i mål, tror folk att det finns “någon annan” som skall bekosta välfärden för oss???

Hahaha! Med det sagt fortsätter jag gulla med mina pockisar. Vi kallar dem så här hemma och det känns lite som att gå ut och plocka kantareller. När man kommer hem rensar man den. Ett litet harmlöst spel som gör så mycket för så många. Herregud, till och med kidsen pratar ju med tanten i ullklänning och för stora glasögon när det visar sig att vi har gemensam mark att stå på. Urgulliga.

Jag har dessutom ett halvskrivet inlägg som bara måste få komma ut innan det spiller över mer och mer. Innan det har fått komma ut kommer jag ha skrivkramp. Det är alltså inget som är i affekt längre, vilket är bra och att jag har gått i ullstrumpor jättelänge har ju ändå inte hjälpt. Och jag tror att en del av er vet ungefär vad det handlar om och att jag hållit det inom mig orimligt länge.

Men under tiden pratar vi pockisar. Nu när jag ändå nattar mina. Och så kan jag visa mitt Pokédex.

 




Jag kläcker, jag hänger på pokéstops med de andra barnen i småstaden och jag går (sjuk praktisk promenadapp för de lite tävlingsinriktade.

Jag har konstaterat en sak, det är en väldig skillnad mellan Strömstad och Stockholm, och då har jag inte ens varit i Gamla Stan än, där Pokémons trillar som fallfrukt i huvudet.

Driften att gå omkring i Gamla Stan är enorm! 

Den enda som verkligen irriterar mig är Kabuto. Jag fångade EN och sen dess har jag inte sett den igen. Och jag vill ha en Snorlax så gärna att…ja…jag vet inte vad jag skulle göra för en Snorlax. Men istället har jag två Pikachu, ingen från ägg med extra godis.

Vad har ni där ni bor? Jag gillade ju upplägget på Grand. Två lurade pokéstops och vi bara plockade massor av olika. Kan vi enas om något ställe som verkar himla bra och åka dit med våra spel och ett par batteripack?

Här har vi drösvis av Drowzee, fiskar (obviously) och maneter. Förvånansvärt många blommor och larver. 

Vad har ni?

Eller så åker vi helt sonika till Gamla Stan. 

Det är avkopplande att jaga pokemons.

Soffa provlegad under fredagsfilm

Och det var jättelängesedan jag nästan somnade minst femton gånger under EN film, vilket ger soffan klart godkänt medan filmen inte får särskilt bra betyg. Filmen får inte betyg alls faktiskt, så himla dålig var den. Den senaste Bourne-filmen, riktigt usel. Ingen dialog och flera stycken orimligt långa biljakter. De kvaddade fler bilar än vad de yppade ord. Med tanke på vilka skådisar som var med kändes det som ett sällsynt slöseri på kvalitetsagerande. Tommy Lee Jones, Matt Damon, Alicia Wiklander och Julia Stiles. Eller ja, kanske logiskt? De hade inte råd med manusförfattare efter att ha anställt skådisarna?

De hade lika gärna kunnat ha finska statister i huvudrollerna eftersom a) de ändå inte sa något och b) när de väl sa något tillförde det inget till handlingen utan var helt orelaterat. En minut in i filmen presenterades något som hette Iron Hand. Saker som presenteras i början av böcker och filmer brukar vara väsentligt för handlingen och det är såklart ingen slump. Det ingår typ i grundkursen för spänningshöjande åtgärder för bok- och manusförfattare.

Jag vet fortfarande inte vad det är och nu är filmen slut.

Dessutom brukar jag vara en någorlunda tyst filmkollare, men ikväll tror jag att jag frågade maken vem som jagade och vem som blev jagad varje gång de sprang omkring ackompanjerade av dramatisk musik. Och varje gång Tommy Lee Jones pratade i telefon frågade jag vem han pratade med, det fattade jag inte en enda gång.

Någon skulle avslöja något á la Assange kändes det som. Bourne såklart. Bourne blev jagad av CIA och Bourne i sin tur jagade någon annan. Eller flera andra, fortfarande oklart om alla han jagade var på samma sida. Borne fick till synes helt slumpmässig hjälp av någon som inte varken kände honom eller kände till honom sedan tidigare. Också oklart varför, kanske framstod han bara som en hyvens snubbe. Med pistoler.

Här ligger jag på min nya godkända soffa och har ingen aning om vad jag just tittat på, men dåligt var det i alla fall.

Mitt minne är inte bra så jag minns inte riktigt om jag någonsin tagit kort på det hemska vardagsrummet. Ursäkta upprepning om jag redan har gjort det, eftersom jag för säkerhets skull tog en förebild i förrgår. 


Det enda fina i bild är min lilla trattkantarell till vänster i bild. Och mattan. Mattan tycker jag väldigt mycket om. Den har bara ingen fördelaktig placering. 

Jag vet inte om det syns hur små sofforna är, så ni får bara ta mig på orden. Det är en tresitssoffa och en tvåsitssoffa som jag älskade när jag köpte dem. På den tiden var det modernt med hörnsoffor i fuskskinn och lampa med ståltentakler i hörnet. Att hitta en soffa i skinn som inte var en hörnsoffa och därtill blå utan att bli ruinerad var omöjligt. Sedan hittade jag de här två Barbiesofforna och var jätteglad. Det ligger ju inte för mig att slänga saker och som vi vet är jag ju värdelös på inredning så när det var dags att möblera torpet gjorde man som Kajsa Warg. Man tog det man hade och allt var bättre än bäddsoffan med musbajs som stod här innan. Då blev det 90-tal med skinnsoffor och väldigt mycket furu.

Det syns kanske inte heller hur överdimensionerat soffbordet är? När hundarna går runt bordet river svansarna ner allt i varje sväng och hörnen ger blåmärke på knä.

Förståååååår ni varför jag behöver hjälp nu? Det enda positiva är att jag åtminstone besitter tillräckligt mycket självinsikt för att se att allt är fult.

Istället för att fokusera inomhus har ju kära maken dessutom lagt ner en förmögenhet på att hålla på och bygga sitt garage som ingen förstår vad han skall ha till. Varje gång jag har slitit mitt hår i förtvivlan över inomhuset har han svarat att det självklart skall fixas men det är ju ingen idé att fixa med nya möbler förrän vi har tagit hit snickare och målat och gjort sådana saker som en snickare gör.

Nu har han gullat med garaget sedan i november förra året och det är fortfarande inte klart. Men till det köper han inredning hela tiden. Garaget kommer aldrig bli färdigt för det är så vansinnigt roligt att hålla på med. Han kommer aldrig ta initiativ att kalla hit snickare för att fixa väggarna här nere, på övervåningen och för att styra upp trappan.

Soffan gjorde det lättare att andas i vardagsrummet. Jag tror det är första gången jag ligger i soffan här, minimal skinnsoffa är så oerhört obekvämt. Och den är nougatbrun, eftersom ni talade om för mig att nougatbrunt och turkos passar finfint ihop. Nougatbrunt passar även väldigt bra ihop med lösspringande hundtassavtryck. Nougatbrunt blev riktigt fint.

Nu ser det ut så här.


Soffbordet åkte ut i garaget och fram kom sidobordet istället.

Det blev till och med mys på riktigt.


För jag fick feeling. Divan på divanen och jag stormtrivs tydligen så mycket att jag bara fortsätter prata skit under min filt på andra sidan soffan.

Hundarna har inte riktigt haft några åsikter än. Eller jo, de verkar tycka att den är riktigt bra när den är tom. Skinn är ju bra att liksom “slajda” ner i perfekt position och det går ju inte här. Stor ligger i knävecket på mig och den lille på golvet. Jag får återkomma med eventuella klagomål.

Nu skall jag vara tyst och inte skriva mer trams. Men jag är väldigt nöjd, för den var billig också.

Ibland är jag dumsnål. Det är inte ofta, men ibland.

Creating space minsann

Ikväll blev mitt livs första life hack klart och stoltheten vet inga gränser. Är det månne sådant skryt som luktar illa eller får man vara sådär sjukt nöjd utan biverkningar?

Förresten, det kanske inte heter life hack om man har använt en Ikeaprodukt? Då heter det Ikea hack va?

I vilket fall som helst blev det helt fantastiskt, jag har aldrig inredningshackat något någonsin och nu skall ni minsann få höra.

Ni vet ju att Mini har sin klätterställning för att slippa hamna näsa mot näsa med någon hund. Hon är ju en försagd liten raring. När vi flyttade ut till torpet satte vi kattlådan på toaletten. För att slippa ha den mitt i möblemanget. Det visade sig vara en urusel idé, katten höll sig från tidig morgon till sena kvällen för att vara helt säker på att få uträtta sina behov ostört.

Låda på toan var alltså bara att glömma. I lägenheten hade hon ju en hel “fönstersmutt” med sina saker, allt från ställningen till toaletten, men det finns inga självklara kattsmuttar på torpet. På torpets undervåning är murstocken det mest centrala och på ena sidan är köket, andra sidan är något som blivit matrum (dvs där alla kläder ligger efter tvätt både före och efter de har blivit vikta – om vi hade förvaringsproblem i lägenheten är det inget i jämförelse – här har vi EN garderob) och på tredje och sista sidan är vardagsrummet, väldigt gamla skinnsoffor, väldigt gamla bokhyllor med matchande soffbord och tv-bänk. I furu. Jag vill gråta när jag skriver det.

Minis ställning står mellan matrummet och vardagsrummet och vi insåg rätt kvickt att vi inte hade så mycket att välja på. Om inte katten skulle få njursvikt av att hålla sig hela dagarna var det bara att ställa kisslådan nedanför ställningen. För att Mini skulle få tillräckligt med privatliv hamnade dessutom fyra kompostgaller bakom stolarna på den sidan.

Det kittlar ju inte direkt dödsskönt i kistan att tänka på att faktiskt använda matrummet till det ett matrum skall vara. Om man nu skulle envisas med att göra det kan man ändå bara sitta på ena sidan. Kompostgallren står i vägen på den andra. Tanken på att käka pannbiff medan Mini får för sig att lägga en laddning är inte kul. Heller.

Alltså, det är verkligen gränslöst det där man gör för sina pälsbäbisar.

Matrummet är alltså en etta med sovalkov och kokvrå för katt. Och även garderob med vikbord.

Nu är jag som vanligt sist på bollen när det handlar om inredning eftersom jag inte har något Pinterestkonto och glömmer varför man skall ha det och spara piffiga urklipp. Det ÄR ju för sådana problem jag just listade. Men det kom jag på först nu, jag minns alltså inte var eller vem som stod för tipset och kan inte ära den som äras bör, men FAAAAN vad bra det blev.

Först från det här hållet då. Där man helt enkelt ser så mycket som möjligt. Kolla ställningen och det hålrutiga locket till vänster.


Jag glömde ta före-bilder. Det stod en drös kompostgaller där. Nu står soffbordet HOL från Ikea på samma ställe som pannbifflådan (skomakarlåda? Kattpotta?).

För det ser ut så här om man kollare närmare.


Känslan av att slippa kompostgaller bakom stolar är obeskrivlig. Alltså bara tänk hur det såg ut? En plastlåda med sand vid väggen, fyra stycken galler för avskildhet mot stolarna och ständigt en miljon sandkorn på golvet. Eftersom katter är renliga rackare som lägger mycket tid och jobb på att gömma, gömma och gömma. Dock inte så renliga att de hämtar dammsugaren efter varje toabesök. 

Vi kikar ännu närmare.


Någon har sågat en lucka i kortsidan. Stor nog för kattflicka, liten nog för att inte släppa igenom några lurviga pappskallar. Denna någon är inte jag. Maken gillar ju att såga, vem är jag att gå emellan en man och hans verktyg.

Skall jag vara brutalt ärlig är det “någon annan” som gjort allt som krävde fysisk ansträngning. Men jag visste vad jag ville ha och hur jag ville ha det, mamma och styvfar bodde på torpet och passade alla djuren under bröllopshelgen. Först fick de stanna på vägen och köpa HOL från hylla 32 och fack 29 i Uddevalla. Sedan bad jag styvfadern det finaste jag kunde för att han skulle sätta ihop den åt mig, när det var gjort och de hade åkt hem fick maken såga beordrat antal rutor för perfekt luckstorlek.

Sedan kom det lite saker i vägen. Amerikaner skulle vinkas på och ätas med eftersom de skulle hem till Trump-landet (Jesus alltså!). Jobb som skulle göras och annat som är svårt att bara skita i (det är ju det kattpottan är till för hö hö hö).

Nu står den där och gömmer inte bara toalett utan även reservdelar till toan. En kartong sand och minst en spade. Vi har haft kattoa med lock innan, men det är ju töntigt att ens försöka jämföra.

Men jag skulle verkligen vilja veta hur tankarna gick när de skapade soffbordet? Vi har två av den mindre fyrkantiga modellen sedan tidigare. De står under mitt skrivbord och innehållet består av täcken och kuddar till eventuella gäster. Ett soffbord med samma håll … näe, jag kan bara fundera över hur mycket mat och dryck som kommer trilla ner i hålen.

Men som kattoa med lock och förvaring av toasaker, elva minikatter av tio möjliga! Till och med billigare än värstingtoan. Går ni i toabryderier, frukta ej mer. Åk till Ikea. Även om ni får lov att ställa toan i badrummet skadat det ju inte med mindre sand på golvet och snyggare möbel? Bästa, bästa, BÄSTA.

Jag har fått feeling. Imorgon kommer den nougatbruna soffan med divan. För att inte glömma det har jag redan tagit före-bilden och den är hemsk. Trots mina desperata resor till Jysk för att köpa allt som fanns är det fortfarande hemskt.

Ni kan väl tänka fina och vänliga tankar så det liksom skiter sig innan vi ens börjar?

Tack på förhand.

Platsbrist eller bara bristande humor?

Förlåt på förhand för eventuell usel humor, men maken tittade på något Sci Fi-aktigt på tv igår och sedan dess har jag fnissat okontrollerat åt en mening i en scen som inte alls skulle vara rolig. Mer bara informativ.

Ja! Det var exakt så det var, det var ett helt vanligt svar på en fråga och det hade till exempel inte varit det minsta underhållande om det inte hade varit just science fiction och de befann sig i rymden. Hade det inte varit för just rymden hade det inte varit roligt alls faktiskt.

aspace

Människorna var i rymden och de hade satt upp något slags nödsjukhus för både människor och rymdvarelser från andra planeter. De blev tvungna att göra det eftersom det hade brutit ut en jättejobbig epidemi som hänsynslöst och urskiljningslöst smittade alla oavsett genuppsättning. På grund av epidemin blev det snabbt platsbrist på nödsjukhuset, det var ju så MÅNGA som var sjuka (egentligen precis som i verkligheten minus rymdvarelser) och det stod sängar med sjuklingar i korridorerna.

DÅ kom en slags barsk general in och följande konversation kunde avlyssnas mellan generalen och den snillrika människodoktorn som var så HÄR nära (*måttar minimalt med fingrarna*) att komma på ett botemedel om alla bara kunde sluta STÖRA honom hela tiden.

Generalen (argt och gnälligt): “Why are there beds everywhere, even in the hallway? Beds and sick people belong in their rooms?”

Människodoktorn (uppgivet): “Because we ran out of space.”

BECAUSE WE RAN OUT OF SPACE.

HAHAHAHAHAHA!

Så. Nu kan nu tala om för mig att jag är helt störd i huvudet, för jag kan inte sluta skratta. Jag har skrattat åt det sedan igår. Han den där jag är gift med tycker inte det är roligt alls medan jag går omkring och säger “we ran out of space”  och andra liknande saker till hundarna hela tiden och sedan fnissar jag ihjäl mig.