Om inte Gunilla blivit mördat av vigvatten sedan förra avsnittet förstås?
Jag vill minnas att hon även dog lite på motorvägen en gång för att hon lyckades peta i neutralen och efter det ylade “JAG DÖÖÖÖÖÖR, JAG DÖÖÖÖÖR” resten av programtiden.
Hon är inte särskilt stryktålig, det måste man nog säga ändå.
TEAM ÅSA ALL THE WAY
Lite som när Hyland ylade “japaner, japaner, japaner” ylar jag “hundar, hundar, hundar överallt” i ungefär samma tonfall. Sådär pilsnerfilmaktigt. Tira tira så mycket jyckar vi kan prata om.
Först Litens stolthet i form av syrrans kull såklart. Man får ju prioritera.
Två dagar gamla och väldigt svarta. Det där lilla vita på foten kommer knappt synas när den bebben blir stor. Lite vita strån vid tårna möjligen.
Och en knippe tvådagars. Som sover i klunga på mammas mage och varandra. SÅ mycket jag hade gett för att få skutta ner och lägga mig i klungan. Men då hade vi haft missnöjda valpisar och ett tio gånger så brett foto. Hum hum.
När jag var klar med dagens telefonmöten tog jag Liten under armen och åkte till mamma. Det är ju dags för husdoktorn imorgon (i Gbg) och helt egoistiskt hotade jag ömma modern så hon ringde till grannhunden för att fråga om lekdejt. Annars hade jag a) inte tagit med mig Liten alls och b) inte åkt dagen innan och sovit hos mamman. Då hade jag varit så tarvlig att jag hade åkt hundlös över dagen.
(Inte såklart. Det är dödsmysigt att sova i samma säng som mamma och bli ompysslad.)
Lilla lagotton är läskigt söt.
Och man får vara glad för det lilla. Ett foto blev det. Ingen av hundarna var värdigt stillsamma. Liten hade dessutom knäck i lurarna. Han hörsammade inte ett enda kommando, medan sexmånadersstollan gjorde precis som hon blev tillsagd. Eller, hon satte sig när matte sa sitt, men inte ens det klarade fyraåringen som hade fullt upp med flickdofterna.
Vill ni se vimsig film med tjutiga utrop finns den på instagram.
Sen gick vi in till ömma modern och jag tvingade henne att vara modell i mina fina boots och en av mina nya klänningar. Först vägrade hon med anledningen att hon absolut inte passar i klänning. Ett tjugotal klänningar senare för egen del vet jag ju att det är en myt. Det handlar bara om att hitta rätt klänning.
Som sagt. En myt. Nu vill hon köpa en egen, men kan inte bestämma om hon vill ha röd ell blå.
Nu är vi nerbäddade. Mamma pyssnarkar, snälla statyhunden ligger i knävecket och jag skriver här.
Fast snart skriver jag inte mer pga tröttma.
Typ nu slutar jag.
Vill ni skicka snälla tankar imorgon så husdoktorn verkligen lyssnar blir jag extremt glad och tacksam. Efter besökt är planen en till lekdejt med galenpannan.
Det måste gå bra. Jag har deadline på söndag för något jag råkat tycka är skitkul.
Och så måste jag hem och förklara med stora bokstäver att om man har två redan kommer inte den tredje ens märkas.
Gammalt djungelordspråk. Klart som fan att Fantomen hade mer än en Devil.
Natti, natti.
Men jag väntar på fler kommentarer. För det var hög underhållning att läsa och jag tror att vi bara skrapat på ytan än så länge haha.
Under tiden får ni en bild att kika på. En teaser helt enkelt. Ju fler bilkommentarer (erkännanden/tuppskvaller), desto mer valpar.
Här är nyfödingarna alldeles blänkande nya.
Ni vet sådär nya att trampdynorna är oförstörda och de luktar mammamjölk och kiss. En formidabel doft som får moderskänslorna att leva rövare. En av pluttarna ser även ut att äta och bajsa samtidigt och det får man när man bara är en dag gammal. Det är bara lite rart.
Ett knippe valpar och mamman som är Litens kullsyster.
Har man två kan man lika gärna ha tre. Säger jag. Maken är inte övertygad, men hans åsikter är av noll och intet värde efter garagebygge och traktorköp.
Ni skall få följa dem såklart. Jag har fler snodda kennelkort och jag tänker åka och hälsa på dem. Slå flera flugor i en smäll. Johannas mamma och pappa bor ju i samma lilla småländska by (vad är oddsen?) och även de skall få påhälsning. Maken längtar lite efter att se Pappa Johannas maskinpark och jag vill hänga med Mamma Johanna som är snällast i världen.
Med lite tur kanske både barn och barnbarn är där också och det hade verkligen varit SCORE.
Nu bio. Med styvmodern. Lätt övning att sitta bland folk, men slippa prata med dem och såklart äta godis.
Husdjurens hemliga liv blir det och nu ser jag ett tema i mitt hemliga liv.
Husdjur. Massor av pussande husdjur.
I år har jag haft körkort i 28 år. Tjugoåtta år! Nu dog jag lite av åldersnoja när jag skrev det. Insikten om att jag har haft körkort tio år längre än vad jag inte haft körkort känns som en fet smäll.
Skit samma. Jag har haft körkort länge och jag kör fantastiskt bra såklart. Det säger i alla fall mamma. Och pappa. Trots att de tycker att det går lite väl fort pga blyfot särskilt på motorväg. Båda talar såklart för döva öron, men mest pappa eftersom det var han som lärde mig köra och han körde som en biltjuv innan han blev löjligt förståndig för ett par år sedan efter att ha ägnat ett vuxet liv åt att samla fortkörningsböter.
Nu kommer skrytet. Jag skall bara spotta på katten, kasta salt över axeln, knacka på dörren och säga “peppar peppar” först.
Klart.
Jag har aldrig fått en fortkörningsbot. Någonsin. Med tanke på helgpendling jämt och ständigt har jag kört väldigt mycket bil. Inte bara söndagsseglat nytvättad bil på stan, jag har verkligen kört både långt och mycket sedan första dagen med körkort i plånkan.
Inte heller har jag fått några andra böteslappar för trafikförseelser förutom en bunt parkeringsböter. Det får man i Göteborg eftersom det är världens sämsta parkeringsstad. Inte överdrivet många på så många år heller och jag gissar att jag har vunnit på det i längden med tanke på att det kostar cirka femtusen spänn för att stå någonstans i tio minuter.
I lika många år som jag har haft körkort har jag även haft bil och jag har inte någonsin behövt anmäla en skada till mitt försäkringsbolag. Bilförsäkring har bara varit något man har och jag brukar inte ens minnas vilket bolag jag råkar ha. Givetvis är jag inte helt perfekt när det gäller klantskador, jag har kört i diket litegrand, backat på stolpar och andra fasta installationer (exempelvis en staty på ett torg) och till och med eldat upp baksätet med en utkastad cigarett genom förarfönstret som åkte in igen genom baksätesfönstret. En del sådana grejor har såklart hänt, men inget med andra bilar inblandade och bara bakom ratten på pappas eller styvmoderns tjänstebilar.
Jag är helt enkelt förträffligt föredömlig i trafiken och borde skickas runt på körskolor landet runt för att visas upp som något slags unikt exemplar.
Maken däremot är såklart en sopa och han får bara låna min svarta pärla om jag känner mig väldigt välvilligt inställd när han frågar. VÄLDIGT välvillig. Innan han åker inspekterar jag bilden för utcheckning och när han kommer hem inspekterar jag igen. Även inne i bilen och jag blir skogstokig om han lämnar så mycket som en liten papperslapp på golvet. Skräpa ner kan han göra i sin egen bil.
Nu är det slut på välvilligheten.
Någon av soffdagarna följde jag med honom till stan för att hämta posten. Mest för att faktiskt se något annat än granar och gräs och smygkika lite på människor i trygghet bakom bilrutan. Vi tog min bil, men han körde eftersom jag var ett kolli som inte kände sig särskilt fenomenal bakom ratten.
Vår gata är en helt vanlig stadsgata förutom att det är kullersten och dessutom den enda gatan i hela stan där det är gratis parkering (så jävla idiotiskt eftersom alla såklart parkerar där då och vi som bor där inte får plats). Det är bara parkering på ena sidan. Min bil har minst 83 sensorer som illtjuter och blinkar knallrött om man är nära något och därtill har jag backkamera med vidvinkel och parkeringsassistans. Det är ungefär som att parkera med autopilot och kan inte bli enklare om man inte bär in bilen på parkeringsplatsen.
Det kan verkligen inte bli enklare?
När vi kom hem till vår gata i stan fanns det gott om parkeringar, vi behövde således inte joxa in bilen mellan två bilar. Det var bara att köra in till sidan och backa mot bilen bakom. Plättlätt. Om man inte får hjärnsläpp (hoppas jag innerligt, för så usel är han ju bara inte).
Maken backar, varenda sensor där bak lyser så rött att de nästan blir lila, bilen tjuter i sensorförtvivlan och i kameran hinner jag se registreringsskylten på bilen bakom på så nära håll att det såg ut som att den låg i bagageluckan. Sedan sa det PANG och KRAS.
För säkerhets skull hade vi även backat in i den enda bilen i hela stan där föraren satt kvar i bilen. Som om det inte var pinsamt nog.
Personligen tyckte jag det var jättebra att jag aldrig tar av dragkroken, för min bil fick inte en skråma. Den påbackade hade däremot en hopvikt registreringsskylt pga dragkroken. Och draget hade inte stannat där (eller maken), utan närgånget fortsatt in under skylten och knölat in sig och spräckt hela plastfronten bakom hopvikt skylt.
Maken skämdes, den påkörde var först chockat arg och sedan trevlig och jag var nästan uppsluppen. Eller ja, kanske inte uppsluppen, men jag tyckte det var lite spännande att stå på gatan och känna sig vuxen och byta försäkringsuppgifter. Plus att det är hög tid för bilförsäkringen att faktiskt betala för något.
Sjukt vuxet.
Sedan hörde jag mig själv tala om för påkörda paret att “herreminje, jag är nästan 50 år och har aldrig använt min försäkring, jag vet inte hur man gör ens”.
Då fick vi snabbt åka hem till torpet och lägga mig på soffan igen. Det var första gången jag uttalade åldern som börjar på fem i samband med egen ålder och det fick mig nästan att kräkas.
I vilket fall som helst så ligger den där eländiga skadeanmälan fortfarande i pappershögen med “att göra” för jag vet verkligen inte hur man gör. Man skall rita och skriva. Jag funderar på att rita även backkameran och sensorerna för att vara så detaljerad som möjligt, och för att jag såhär efteråt tycker att det var en orimligt underhållande tabbe som jag kan använda emot maken resten av livet.
Jag antar att jag fortfarande kan vara stolt och äckligt mallig över extremt prickfri bilkörning eftersom det inte var jag.
Men nu är det slututlånat och jag kan bocka av användning av bilförsäkring på min bucket list.
Tjejer kör inte bara bättre än höns. Men det var väl ingen nyhet gissar jag.
Hur ser scorekortet ut för er och era tuppar?
Om glädje i form av shopping. Och det är inte överdrivet ofta jag går helt all-in bananas, men det har jag gjort nu och glädjen bubblar nästan över. Lite som när kolsyran kommer genom näsan för att man dricker för fort, fast på ett bra sätt. Ni vet känslan. När man har lust att bita brevbäraren i knäskålarna för att han inte kommer tidigt nog och man har väntat förtvivlat medan man har uppdaterat trackingsidan oavbrutet. Har ni koll på instagram har ni även sett en av alla saker jag är glad över och i detta nu sitter jag med stövelklädda fötter på bordet och velourdress medan jag kollar på TV.
Har man spenderat ett par veckor med att alternera mellan soffa och säng med ett envist mörkgrått moln över huvudet är det en ännu härligare känsla. Tillförsiktig (inget ord, men ändå ett bra sådant) glädje över framtiden. Vilken dag som helst nu kommer jag säkert byta om till en renare mysdress utan att det känns som ett oöverstigligt projekt. Och på tisdag skall jag till husdoktorn och tala om för henne att jag aldrig någonsin mer vill må på det viset, med tveksam förhoppning att få hjälp tidigare och snabbare. Självklart är jag inte helt med i matchen än, det vet jag. Men det är inte kolsvart och jag kan både svara i telefon och öppna datorn. Jag småpratar till och med lite med maken till hans stora förtret.
Ett enormt sundhetstecken är att jag vill sätta mig i lägenheten i stan och pyssla med mina naglar. Naglarna som ser förskräckliga ut efter att ha blivit helt förbisedda i två månader (om inte DET är ett tecken på icke välmående så vet jag inte vad som är ett tecken). Det enda jag har gjort är att kapa dem en halv centimeter och kludda på mörkblått nagellack och det gjorde jag på förmiddagen innan kusinbröllopet. Vilket var den tredje september. På en och en halv månad har jag alltså gjort inget alls med dem och det blå lacket sitter där det sitter. Naglarna är så långa att de börjar bli krokiga och nästa steg är skäggvårta på hakan för den ultimata häxlooken. Sedan är det bara att sitta i pepparkakshuset och vänta på att Hans och Greta planlöst skall släntra ut ur skogen och in i ugnen.
Naglarna var det ja. Ordbajset verkar ha kommit igång igen i alla fall. Från förstoppning till sprutbajs skulle man kunna säga.
Jag började med att kolla en av mina bästa nagelmagiker på instagram och blev mer än lovligt hänryckt. Strass, pärlor, rosor och rosetter. Mirror chrome i alla möjliga och omöjliga färger. Och jag vill ha ALLT. Kolla så fattar ni att more is more; @nailsbymztina
Nästa steg var eBay och Kina, där man kan få hur mycket pynt som helst för ett par dollar och igår kom påsen med det jag inte ens kom ihåg att jag hade beställt.
Hej och välkommen till dekorationshimlen. Dessutom beställde jag från två ställen vilket betyder att jag väntar på en minst lika stor påse till. Mest med blommor. Visste ni att det finns riktiga torkade blommor som man kan mecka in i lacklagren? Det visste inte jag.
Nu kan det hända att jag har allt som går att dekorera med?
Ser ni de där långsmala plasttubpåsarna längst till höger? Innehållet i dem är alldeles orimligt vackert. Det är stora dekorationer i silver och guld, allt från rosetter till … vad det nu var mer jag köpte.
Titta bara!
Och det är bara en bråkdel av pyntet.
Givetvis skall jag visa mer av mina finaste saker, men jag har ju dessutom så mycket mer att berätta. Konstigt nog slutar ju inte solen snurra runt jorden bara för att jag blir snurrig. Minnet har fått sig en kyss, så glömmer jag får ni påminna, men det viktigaste att skvallra om är i alla fall följande.
Jamen det var nog allt? Och så skall jag visa allt urtjusigt och fiffigt jag har köpt som gör mig glad.
Nu skall jag ta av mig stövlarna pga tänd braskamin och viss värmeutveckling i vardagsrummet. Även hänga av mig fluffjackan med mitt namn på, och med det önskar jag en trevlig fredag och en finfin helg.
Kan vi prata om naglar nu?