Den titeln lät som en Backmanbok va? Ju mer jag ser den desto mer undrar jag om jag har plagierat en av hans böcker, men jag har ju läst alla utom den sista och ingen hette väl så?
Vintern började igår och jag är redan trött på den. Trött på iskalla glasögon på morgonen, trött på tio miljoner lager kläder och trött på att ständigt frysa om fötterna. Mina overaller, mina svinsnygga kläder och min älsklingsjacka med samma namn som jag själv hjälper inte just nu. För jag har inte vant mig, det har gått för fort från 25 grader och shorts till minusjävulsgrader. Gnäll, gnäll och gnöl. Mörkt som i sotarns röv är det också.
Nå. Dagens foto från sovrumsfönstret och gubbarna som ränner runt och installerar fiber. Vilket inte syns så tydligt, det inser jag, hela gården ser liksom ut som något slags fiberprojekt även utan de extra männen och bilarna. Ni får bara tro på mig helt enkelt.
Den grå och isiga Opeln däremot, den är min, och idag kom jag på något lilla Opeln orsakade i somras när vi var på bröllop. Då stod den inte där den står nu, utan var parkerad precis där det nu står en fiberkillemeckarbil med orange text. Bakom släpkärran.
Den hade inte stått där jättelänge, men i alla fall ett par månader. Sedan tidig sommar åtminstone och det är ju bilen vi hade vissa problem att få med oss i flytten från Torslanda. Nycklarna var ju borta och utan nyckel går det inte ens att bogsera, eller få upp på en kärra, så den blev kvar. Med tanke på att vi flyttade långt innan den egentliga flytten har den stått i ett par år på samma plats. Ett par extra månader hit eller dit kan ju kvitta då tänker man.
Vad man däremot bör veta om lilla Opeln är att den varit min enda bil sedan 2004. Och de flesta närstående visste om kruxet med nyckeln och att det var anledningen till att den stod där den stod.
Tillbaka till kusinbröllopshelgen då. Ömma modern och styvfadern bodde ju på torpet med fyrbeningarna den helgen eftersom festandet varade i dagarna tre. Ömma modern är även väldigt mån om fyrbeningarna och älskar dem lika högt som om de vore tvåbenta barnbarn.
Däremot älskar hon inte torp som ligger massmördarplacerade alldeles ensamma i skogen (det börjar dock rätta till sig, numera längtar hon till torpet ganska ofta) och helt plötsligt fick hon syn på en liten grå Opel som stod parkerad på en besynnerlig plats. Vederhäftigt talade hon om för sin make att det hade kommit en bil. En suspekt Opel. Kanske stulen, det vet man aldrig i skogen, här kan man ju ställa stulna saker lite hur som helst. Och var befann sig förarna om nu bilen var oskyldigt parkerad? Plockade de svamp eller låg de bakom en sten med en motorsåg och smidde illvilliga planer?
Lilla Opeln bekymrade henne så till den milda grad att hon slutligen ringde polisen medan hon vankade av och an i viss obeslutsamhet. Äkta maken tyckte de skulle vänta och att det säkert inte var någon fara, medan ömma modern stod på sig och ingen av dem hade noterat bilen före lördagsfikat i solskenet.
Polisen svarade och mamma sa som det var, att hon satt i en typisk rackartygsskog där det helt plötsligt stod en Opel. Sedan gav hon polisen registreringsnumret.
Polisen (som var en trevlig och förstående polis) svarade att den ägdes av en kvinna vid namn Victoria A*dersson som bodde i Strömstad. Förvånat utropade ömma modern “men det namnet känner ju jag igen!” och efter någon sekund kom hon på att namnet tillhörde hennes enda avkomma. Lite skamset bad hon polisen om ursäkt för att hon hade stört med en så dum fråga, men polisen fortsatte vara trevlig och talade om för henne att nu när hon visste att det var dotterns bil kunde hon ju hälsa att dottern inte fick köra den eftersom den var avställd.
Ömma modern svarade att det visste hon i varje fall att dottern inte gjorde, för dottern hade en ny bil. En svart. Och så tackade hon för visat tålamod och lade lite generat på luren.
När hon återberättade historien skrattade jag så mycket att tårarna rann. Återigen, jag har haft bilen sedan 2004 och jag kan inte ens räkna antalet gånger mamma har sett den och åkt i den. Det var ju bilen jag vuxet köpte när jag tröttnade på idiotbensinräkningarna enbart för att ta mig till och från jobbet.
Tydligen köpte jag den mest intetsägande och menlösa bilen på marknaden. Även lätt att slarva bort, för visst är det en Opel som Roy och Roger aldrig hittar på Macken medan ägaren blir mer och mer upprörd?
Nu är den i vilket fall som helst besiktigad och har vintersulorna på och det är dags för någon annan att ta hand om den lilla menlösa. Den skall säljas.
Och ömma modern behöver aldrig mer ha bekymmer över suspekta bilar medan hon dricker eftermiddagskaffe i trädgården.
