Jag har lite dåligt korttidsminne. Sa jag att jag har lite problem med korttidsminnet också?

Som om inte det vore nog är jag helt jävla dum i huvudet.

Numera skriver jag i princip alla inlägg på telefonen, det gjorde jag inte före iPhone 7 eftersom den har en fantastisk kamera och det gör att jag slipper mecka fram och tillbaka med foton. Jag kan dessutom ha glömt tala om det där med ny iPhone. Ursäkta. Men då passar jag även på att lovprisa den och be om ursäkt en gång till fast den här gången till min lilla kamera som alltid är med och används. Det blir den inte längre för jag är en hemsk människa.

Alldeles nyss hade jag skrivit klart det här inlägget och gjort mig REDO. Då skulle graden av dumhet visa sig. Telefonen i ena handen, pennan i andra och så började jag dumglo på Historieätarna.

När jag var klar med Lotta och Erik visade det sig att knappen som pennan hade vilat på medan jag DUMGLODDE var bakåtdelete. Av alla platser på bara telefonen där man kan vila penna är ju bakåtdelete helt osannolik. Av alla andra platser jag kunde lagt pennan, som exempelvis bredvid mig i soffan … näe, det är så obeskrivligt dumt. Döm om min förvåning när det enda som var kvar var inläggsnamnet. Resten av sidan var tom. Omsorgsfullt raderad, bokstav för bokstav, medan jag tittade på tv.

Givetvis hade den sparat ett utkast. Som var tom det med.

Nu pratar vi inte mer om det.

Det jag berättade i förra inlägget handlade om mitt minne och inte det som står här ovanför. Jag måste ha råkat få en släng av minnesbrist med tanke på att jag braskade om podd/vlogg-inspelning med maken när jag samtidigt skriver om teater med mamma och hennes väninna. Och att vi skulle måla oss med 70 ögonskuggor.

Dum, dummare, hjärndöd tidsoptimist.

I vilket fall som helst var vi på Döden igår. Med Anna Maheimer och Peter Apelgren.


Väldigt bra platser hade vi med och jag skrattade hela tiden. Jag skulle vilja bo hemma hos dem en vecka. För att höra dem i verkligheten och för att de startade mina partyfredagar på jobbet under hela 90-talet med Rally.

Men hur jag kunde tro att jag skulle göra alla dessa saker samtidigt? För jag är givetvis kvar hos mamma. Med Liten. Det där med sminkningen gick väl inte så bra heller. Mamma fick måla sig själv och jag hann med två ögonskuggor, vilket resulterade i att jag fick strunta i maskara och eyeliner.

Hopplösheten är ett faktum.

Bara för det skall jag testa ljudet och spela in något med mamma. Som vi skulle kunna döpa till “På sängkanten med mor, dotter och en luddig hund”.

Om vi någonsin spelar upp det kommer det troligen innehålla saker som hur förträfflig jag är som dotter till skillnad från min oförträfflighet som kommer diskuteras med maken.

Så. Nu har vi gått och lagt oss. För självklart sover vi i samma säng när jag och en eller båda luddskallarna är här. 

Därav arbetsnamnet.

Under tiden har maken rakat näbben på den stora lurvskallen hemma på torpet och han blev orimligt söt enligt skickade bilder.


Ögonen! Alltså!

Sorry för väldigt sent tips

Men oavsett är det billigt i alla fall, även om jag råkade se att det var sisådär halva priset tack vare Black Friday.

Min kärlek till smink och nagelgrejor är ju näst intill osund, trots det är det bara ointresserade med noll koll som får spons. Livet är så galet orättvist ibland. Dessa i-landsproblem ALLTSÅ.

I vilket fall som helst surfade jag egentligen runt efter olja att gnugga in i svålen för att få extra mycket hår om man skulle råka ha lite tunt och nordiskt hår med lika dålig tillväxt som vår egen valuta.

Oljan (Castor Oil för eventuella intressenter) hittade jag, men jag hittade även väldigt många sminkbloggar som hyllade produkterna från en och samma sminkshop i England. Mycket ögonskuggsgrejor, mycket pigment och eftersom jag fick mitt paket idag kan jag varken säga bu eller bä förutom att det där med välpigmenterat, det stämmer. Tjena mittbena så fantastiskt pigmenterade skuggorna är. Både metallic och matta. Övrig recension lämnar jag därhän tills vidare.

Jag slog på stort för det var så billiga ögonskuggor att det var värt att chansa. Det fanns två paletter med 35 skuggor i varje för HUNDRAÅTTIO kronor per palett. Mindre än vad EN bra vanlig ögonskugga kostar.

Alltså jag dör. Jag längtar efter att måla mig imorgon och på söndag skall jag, mamma och kamrat till mamma på teater och kika på Anna Mannheimer och Peter Apelgren. Oddsen för att vi kommer vara både översminkade och överklädda är … äh, det finns inga odds, det är ju självklart. Stackars mamma, hon kommer inte komma undan mig och mitt glitter och glamour. Vi kommer hamna någonstans mellan Oscarsgalan och Malmskillnadsgatan.


Den här paletten drar åt det ljusare hållet och trots att PostMord antagligen har spelat fotboll med paketet hela vägen har bara en skugga gått sönder.

Nästa palett är mer höstig.


Redan nu har jag spikat vilka som skall få målas tillsammans. Mina läppstift som jag hittade på eBay har också kommit, men nu blir det fokus på ögon. Herregud, jag har ju 70 nya ögonskuggor att gå igenom.


Grape Crush får alltså inte vara med, men DET skall däremot det pressade glittret få vara. Väldigt modernt på ögonen.


Jag har inte bestämt mig helt. Det jag har bestämt är att det blir silvrigt eller blått glitter. Av den enkla anledning att det matchar både kläder och naglar.

Nu skall jag sluta tjata om mig, mig och mig. Det är något knas med länkandet, men googla OPV Hair borde ni hamna rätt. Jag kan inte hjälpa det, jag är alldeles överdrivet exalterad.

Tre shoppingtimmar kvar och jag måste in och kika lite på borstar och kanske lite mer noggrant på allt annat som jag kan ha missat när jag kastade glitter och paletter i korgen.

Just det. Nu minns jag inte exakt, men jag har för mig att frakten var gratis och det tog tre dagar innan det landade på utlämningsstället.

Dagens tips. När det nästan är läggdags.

Bättre sent än aldrig?

Nu skriver jag med ett öga stängt

Vilket betyder att det här får gå jädrans fort om jag inte skall somna. Men vi kör någon slags podd-vlogg eftersom den här snubben …


… och antagligen jyckarna med, lovade att vara med i alla fall första gången. Det förekom även viss hotbild till han sluta säga att det var fånigt.

Pyttsan heller.

Det blir med andra ord ert jobb att tala om för oss vad ni vill höra. Man antar att vi spelar in på lördag. Ni har tid på er.

Nu har jag somnat fem gånger och vaknat av telefon i ansikte.

Skjut. Jag tror inte vi har några gränser, men det märker vi.

Nu jamar Mini efter bröstet. 

Jag återkommer imorgon. Och jag är sjukt fascinerad över att han inte var mer uthållig och fortsatte tvärvägra.

Än är undrens tid inte förbi.

Zzzzzzzzzzzzx

Vi fortsätter lite … 

… en snabbis har vi tid med i alla fall. Sedan somnar vi gott?

På söndagen hade jag ställt klockan och bokat sen utcheckning för att hinna äta så mycket som möjligt och sedan sova så mycket som möjligt. Ända till jag kom på att jag inte alls ville sova. Grand har pokestops.


Där sprang jag som en stucken gris. Medan jag låg i sängen. Den springer ju faktiskt själv, men något sovande blev det inte. Istället ägnades fyra timmar åt att lyssna på snarkande man.

Och så var det klädsel och hattdags igen. Grand har den oslagbart bästa toan att ta kort på.


Hatten är svincool. Som ett smycke. Och det enda utbytt från gårdagen var färgen på Busnelkjolen och jerseytishan från Rosamunde. Och Julia. Älskade Julia. Det var nog nästan det bekvämaste jag haft på mig där och då efter att ha tagit om fem gånger på frukosten. Så många gånger att maken reagerade över hur mycket jag åt och var det kanske inte dags att trappa ner portionerna? Vi pratar alltså om mannen som inte reagerar om jag inte äter mer än en vindruva på två veckor eller går med droppställning. Så mycket åt jag att han oroade sig över att jag skulle spricka. Jag fortsatte, men det var trevligt med bekväm och snygg tisha med lite spelrum för frukostenrullarna på magen.

Nu har jag en fråga till er, för det där med banarbetet klarar jag inte att skriva om idag.

Jag har köpt en liten mikrofon som man kan podda med om man vill, det viktigaste för mig var att den tar bort bakgrundsoväsen när man till exempel spelar in på båten.

Men det hade verkligen varit kul att testa nu när jag ändå är så modig och testar allt. Med manus dock. Svårigheten för min del blir ju att jag inte lyssnar på poddar så jag har inget att lära mig av. På gott och ont.

Där kommer ni in. En podd skall såklart maken vara med på. Vi kan till och med spela in den i garaget om det passar herrn bättre.

Men sen då? Ge mig ämnen så skriver jag manus. Om det blir podd eller vlogg vet jag inte.

Det önskar jag mig i alla fall av er. Frågestund med vloggsvar kanske.

Kom igen. Jag är gränslös. Det brukar ni vara med. Och nu är det er tur att jobba lite.

Banarbete imorgon. Annars kommer jag bli så upprörd att jag inte somnar.

Nu håller vi tummarna för att jag hinner skriva klart …

… innan jag tappar telefonen i ansiktet och somnar. 

Men jag har PLANLAGT. Det finns inte en janne att jag klarar att ta igen en hel vecka på en kväll. Det vill ni inte heller eftersom jag envisas med att överdriva antalet ord per upplevd realtidstimma. Dessutom kan jag inte vara duktig på instagram samtidigt som jag verkligen sköter om bloggen som den förtjänar. Instagram förtjänar egentligen inte samma kärlek och omsorg, men det är vad jag har gjort. Idkat umgänge med instagram och låtit bloggen flyta i cyberspejs. Ensam och kärlekslös. Inte en enda bokstav har den fått i bekräftelse. Illa. 

Det går inte att dra tillbaka tiden och jag gillar både foton och ord. Jag måste bara hitta någon fördelningsfaktor som funkar.

Under tiden tänker jag använda ömsinta bokstäver medan jag berättar i kronologisk ordning om Stockholmsresan. Lilla bloggen.

I onsdags skulle vi åka till ömma modern vid två eftersom vi hade estimerat ankomst vid fyra. Fint så. Alla vet att jag hatar att packa, jag visste att jag skulle åka i mysdress Takano, men jag visste inte exakt vad jag ville ha på mig för att snitsa till det lite extra. Det vet man ju aldrig förrän det är dags att göra det. Jag visste att jag skulle ha världens snyggaste stövlar från Plain Vanilla. De svarta Julia. Men resten var ett svårt val.

Herregud, det är lättare att rösta i både kommun-, landsting-, och riksdagsval än att välja kläder för två dagar framåt i tiden. Jag hatar det, jag blir vansinnig och jag svettas kopiöst.

Planen var att ta med skinnbyxorna. De funkar i alla lägen och är ett fantastiskt bra räddningsplagg. Halvtvå hade jag packat klart, kanske lite överdrivet, men åtminstone fortfarande bara Juliabootsen i väskan. Då var det dags att hämta skinnbyxorna och lägga ner dem, putta in hundarna i bilen och för en gång skull åka i tid och utan förhöjt tonläge.

HAHA! HAHAHAAAAAA!

Skinnbyxorna fanns inte. Jag ringde Johanna hysteriskt för att kolla om de var glömda där. Det var de inte. Samma samtal till mamma. Inte där heller. Då fanns bara ett ställe kvar och torpet är inte stort, men det SUGER för att vi inte har garderober. Vi har ett garage på en miljon kvadratmeter, men bara en garderob.

Jag lovar att jag letade överallt. På allt från rimliga till orimliga ställen medan jag blev mer och mer högröd i ansiktet. Allt i klädväg plockades fram och när jag ändå höll på blev det sorterat och fint vikt innan det åkte tillbaka.

Klockan halvtre var jag hysterisk och klockan tre sprutade tårarna medan jag vrålade att jag väl fick skita i byxorna.

På väg ut i bilen med alla sorters svett som är möjlig att ha tittade jag på hatthyllan.

Där låg det ett par skinnbyxor ihoprullade till samma storlek som en tom dassrulle ungefär.

Eftersom jag inte orkar bli hysterisk en gång till nöjer jag mig med att säga att jag inte hade varken rullat dem eller lagt den där. Men av alla 43 gånger jag frågat maken om han sett dem hade jag fått 43 ganska hånfulla svar om att han knappt visste hur de såg ut och om jag hade haft lite mindre kläder BLA BLA BLA BLA. 

De 43 svaren reviderades till att de nog hade legat i trappan så han kanske hade flyttat på dem så inte den lille skulle bära omkring på dem. Jamen jasså jaha?

Till slut kom vi till mamma. Där somnade jag, sedan gick jag upp i svinottan, pussade ihjäl hundarna och fick skjuts till centralen utan att veta att det var banarbete fram till Alingsås och därmed buss dit. En typisk Hemingwaysk yxa, bara så ni vet. Banarbetet kommer återkomma i något annat kapitel.

Till slut stod jag i alla fall här.


Och efter ytterligare en halvtimma hade vi checkat in, målat mig lite och bytt kläder på mig.


Plain Vanilla och kalasbyxor. Jag hade inte överlevt utan mina kjolar och klänningar. En mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. När jag sprang ut genom dörren låg det här lilla aset här.


Efter ett par timmar återförenades vi på hotellet för vi hade bokat 75 minuter klassisk massage. Bredvid varandra. Det var ljuvligt. Obeskrivligt. Men jag tror inte att jag har några muskler, för de där små tjejerna som masserar har ju för det första lika starka nypor som östtyska diskuskastare, men för det andra är man ju så avslappnad (nästan hela tiden) att det känns lite som att att allt bara fladdrar. Från tårna upp till skalpen och till och med tårna ligger och vibrerar ett tiotal sekunder efter att de östtyska nyporna redan passerat (masserat)?

Då kan man inte ha några muskler?

De är bra. De är orimligt bra. Och så här ser man ut efter 75 minuter.


Man är inte helt med i matchen, man vet nog inte ens om det spelas någon match alls eller inte. Hade man fått ligga kvar hade man somnat.

Sedan badade vi lite ensamma i den tomma poolen och nu visar jag mig i något jag inte gillar att visa mig i. Jag invigde tankinin. Den var däremot fantastisk. Vilken klyfta! Helene kan hon. Först hade jag ju aldrig bh, sen lärde hon mig att öva i supersköna och kanske lite mormoraktiga bh:ar som jag älskar. Men någon klyfta har jag inte sett på ett tag. Och resten som hängde över magen så jag slapp se den. Jag slog på stora trumman och beställde tre bh:ar som ser likadana ut som tankinin. (Det där kan inte jag förklara. Helene. Hjälp!)

Snygga är de i alla fall, men de får ni vänta med att se. En brun, en svart och en créme.


Och så badade vi i stor jacuzzi.


Gubben som ser död ut tillhör inte oss. Medelålders, ensam och hade antagligen tömt minibaren innan han gick ner.

Men han skvätte massor på oss genom att sitta under vattenfallet och sedan drog han. Det var trevligt. När han gick.

Hela spadelen är fantastiskt trevlig. Nästa gång skall jag ta med bok till ny tyst avdelning för stolarna var fantastiska och gungade sövande. 

Apropå sövande måste man nog säga att det är ett mirakel att jag är vaken fortfarande. Både i realtid och i torsdags. Så jag gör som i torsdags, jag vinkar godnatt och lovar att återkomma med resten om någon händelsevis skulle vara intresserad.


Natti natti.