Så det blev en liten traditionsenlig influensa precis när jag trodde att jag hade kirrat jul och nyår det här året. Eller förra året? Nu kommer det vara sådär förvirrande igen med en ny siffra och “förra året” var bara för ett par dagar sedan.
Vi brukar träffa just barn runt jul och är helt enkelt inte rustade för det. Dagisbarn behöver ju inte ens vara sjuka, de är vandrande smittohärdar ändå. Kemiska massförstörelsevapen. Vi behöver varken Nato eller någon militär, det skulle fungera alldeles utmärkt att skicka en dagisklass på studiebesök hos Putin. Efter mindre än en vecka skulle vi ha sänkt hela Ryssland och de skulle gå med på precis vad som helst i form av nedrustning mot en kopp te och en Bafucin.
Sjukdomar som vinterkräka, förkylningar och varierande influensor är en av våra finare jultraditioner. Maken har varit sjuk i snart tre veckor, men envisas med att aldrig vara sådär manligt sjuk och lägga sig i fosterställning för att döööööö. Han fortsätter jobba utomhus i alldeles för lite kläder och blir bara sämre och sämre istället. Ibland resulterar det i någon slags lunginflammation, ibland har han tur och blir frisk på egen hand. Han jobbar på ladugårdsjävelen såklart.
Vi har snickare här igen. Vi har väl haft snickare här i flera månader? Mer kan jag inte skriva om det för jag blir så arg att jag inte kan andas. Bostadshuset har tapeter som suttit där de sitter sedan 1939, halva ladugårdsjävelsfanskapet har det duttats och snuttats med i mer än ett år och den är lika högteknologisk som Googles serverhallar och SNYGG på både insida och utsida. Men VEM behöver garderober när man har traktor och billyft? *andas i fyrkant*
Själv blev jag inte sjuk förrän igår. Även om jag faktiskt hade en liten släng av migrän för första gången på ett och ett halvt år under julhelgen. Men för min del känns det bara som en väldigt ynklig förkylning än så länge. Lite ont i halsen, lite feber, lite klickande i öronen och lite av den där känslan när man fryser inuti benpiporna. Så himla lite att jag inte riktigt kan rättfärdiga löjligt lågt tempo under en filt på soffan, men här ligger jag ändå. Man är faktiskt sjuk om man sover med dubbla duntäcken (natten till idag) och trots det fryser när man i vanliga fall brukar sova med sommarsilketäcke och ändå kasta av sig det pga klimakteriesvettningar. I sovrummet där vi frivilligt har en temperatur som snittar 16 grader året runt.
Nu har mina turkos bäddfåtöljer kommit och de är så himla fina. Och turkos. Imorgon skall snickaren få hjälpa make att slänga ut matsalsbordet med stolar.
Då skall fåtöljerna flytta in under fönstret och så skall vi haka av dörren till köket så att de verkligen får plats.
Såklart skall det inte piffas förrän allt är målat och tapetserat, men dels insåg åtminstone jag det akuta behovet av sovplatser i julas och dels råkade jag snubbla över turkos bäddfåtöljer. Det enda jag har vetat sen vi (ni och jag alltså) började prata om renoveringen är ju att allt skall vara brunt och turkos. Att hitta bäddfåtöljer i rätt färg var ju nästan för bra för att vara sant. Det är väl inte att piffa? När det väl är dags är det lättare att flytta fåtöljerna än ett tungt matsalsbord och åtta stolar.
Sedan har jag en baktanke med att flytta ut bordet och in med stolarna snabbt.
Mini-kissen bor ju kvar i det rummet, fåtöljerna kommer hamna precis under värmepumpen som blåser varm bris så här års.
Jag skall såklart flytta ut ur vardagsrummet och få två fåtöljer, ett värmeutblås och en väldigt rar liten kisse alldeles för mig själv.
Det är en flytt på kanske två meter. Men något som är ett small step for a (wo)man blir ett giant leap för mig. Tillräckligt långt för att stillsamt dona med egna saker, men nära nog att bara behöva höja rösten lite om det skulle pågå dumheter. En liten liten tjejhörna i ett liv fullt av gigantiska man caves.
Det kommer bli alldeles fantastiskt.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
