Author: Victoria

Camilla/Bloggbevakning skrev ett kul inlägg igår som handlade om hur man bor, om man är lägenhetsmänniska eller hustypen. Skog eller stad. Och det var ungefär en av nästan hundra kommentarer som bodde eller ville bo som jag. Sedan var det en som ville bo med galler för fönstren, vallgrav och lite annat smått och gott på grund av eventuell zombieapokalyps. Vilken DRÖM! Det har jag ju inte ens tänkt på att man skulle kunna göra, det enda förberedande jag har fixat är ju min handväska. Den är redo för apokalyps.

Då slog det mig att jag helt glömt berätta om häromveckan när det nästan hände här och nu vet jag hur jag reagerar. Knivskarpt och lugnt såklart (kanske inte). Det här måste ni ju bara höra.

Först kan jag bara tala om att jag inte har fått en enda efterskottspresent. Ifall någon undrade alltså. Nu blir det istället swimmingpool i slänten nedanför huset och en sådan där Friggebod modell större som jag aldrig kommer ihåg vad den heter. Där skall jag ha gäster, inhysa min poolpojke eller helt enkelt ha som womancave. Perfa med pool i varm skog på sommaren kom jag på i förrgår och icke förhandlingsbart. Och såklart en fyrbening till, jag följer en miljard portiskonton på instagram och min kära uppfödare vet om det. Maken vet däremot inte om det, men jag visste inte om båtmotorn och garaget. Det enda problemet med många hundar är att få hundvakt om man vill åka på semester, det är jag medveten om, men om man gör torpet sjukt attraktivt kommer ju folk gärna komma hit och bo medan de passar hundarna. Bra plan?

Inte helt orelaterad bild på fånigt söt portugist. Dör sötdöden! Dessutom ser han precis ut som Liten fast med tvärtomstrumpor och världens gölligaste vita mustasch på ena sidan. Det kontot på instagram visar blandade portisar och jag vill ha allihop. Tack på förhand. Amen.

I alla fall. Jag är ju ingen lägenhetsperson. Det funkar inte för mig alls. Mina år i lägenhet ligger bakom mig och jag gillade det inte ens när jag var ung, vilket kanske mest berodde på att enda stället där det gick att få lägenhet var de områden i Göteborg där de numera skjuter varandra var och varannan dag.

Visst, jag hade kunnat bo på andra sidan älven. Där fanns det fler förorter att välja på. Men är man uppvuxen i Torslanda kan man inte hux flux lämna Hisingen och flytta till Frölunda. Eller Partille. Det blir ju helgalet. Och i Torslanda hade man inget val när det var dags att flytta, för där fanns inga hyresrätter. Bara bostadsrätter och feta villor som ingen nybakad student har råd med. Först bodde jag alldeles bredvid Lundby Nya Kyrka, medan jag gick på gymnasiet. Då var jag ganska obrydd när det gällde just boendesituationen, att ha lägenhet på gångavstånd från skolan som alla andra fick ta bussen till var rätt spexigt och jag var nog inte ensam en enda natt på tre år. Det var ju bara jag som bodde för mig själv, var inte lägenheten full av kompisar varierade jag tillvaron och matintaget genom att följa med någon hem. Något som gissningsvis räddade mig från skörbjugg. Man kan inte leva på cigaretter och chips.

Efter att ha hoppat mellan lite olika skitlägenheter under nästan tio år blev jag vuxen och när jag var vuxen var det dags för hund. Det hade jag lovat mig själv. Då var jag 23. Nästan medelålders faktiskt. Först en tibbebäbisflicka och ett halvår senare en till och då gick jag från att STARKT ogilla lägenhetsboende till att HATA det. Så jag köpte hus.

Nu låter det myyyyhyyyycket lättare än det var såklart. Det var skitsvårt att vara 24 och köpa hus och jag kämpade som en blådåre med ingen pengahjälp från någon förälder. Det fanns inget bosparande eller sådant som föräldrar pysslar med idag. Tanken slog mig inte ens, vilket förvånar mig idag. Hade jag bett om hjälp är jag helt hundra på att jag hade fått det och jag har ingen aning om varför jag inte bad om hjälp. Pappa hjälpte mig med bankkontakten, det var allt, annars hade jag inte fått låna hela summan. Men så jävla värt det. I huset gick det att andas och jag slutade vara rädd. Med facit i hand insåg jag att jag hade spenderat tio år med att vara både mörkrädd och att aldrig vågat sova själv. Alltså, jag sov ju själv, men ensamma nätter var jag livrädd. Lägenhetsgrannar är läskiga grejor. Eller så hade jag sjukt skumma fobier?

Skutt framåt i tiden. Ja, jag vet att jag skriver alldeles för många ord och att jag inte ens kommit till crazy-kvällen jag skulle berätta om. Stämning och bakgrund måste ju byggas upp först? Eller så måste jag gå en kurs i ordransonering?

Ni vet att jag trivdes i den lilla lägenheten på bottenvåningen. Sedan flyttade ju knäppskallarna ur sin stora lägenhet högst upp och vi renoverade den jättefint. Och jag hatade det för att det inte går att andas på tredje våningen och att hundarna inte är små tippetitapphundar som gillar att promenera i koppel på kullersten. Helt oplanerat blev det torpet, något jag aaaaaldrig hade gissat innan vi flyttade hit.

Om man bortser från att vi inte har någon inredning (än) är det ett ljuvligt ställe att bo på. Man behöver inte låsa och man glömmer av det ganska ofta. Det är flera kilometer till stora vägen, och den “stora” vägen går mellan Strömstad och Åmål. Hah. De enda två husen som finns i närheten ligger just vid den stora vägen. Här vet ni redan hur det ser ut, åkrar på en sida och skog på den andra. Och en lada som typ NASA har byggt.

Här kan jag andas, här är jag inte mörkrädd förutom den gången jag skulle ut och fotografera superblodmånen klockan tre på natten och jag hörde alla zombies helt plötsligt. De brukar vanligtvis vara ganska tysta. Här sover jag (oftast) på nätterna oavsett om jag är ensam eller inte.

Once in a blue moon irrar sig en bil in här enbart för att vända, eller knacka på dörren om det är Jehovas Vittnen (fortfarande svårt chockad), men det händer verkligen aldrig om det inte är svamptider. Vi bor tydligen på en guldgruva av svamp och bär, dessvärre lider jag av medfödd svampdyslexi och låter andra plocka. 

Minnet sviktar lite, men någon gång för en, två eller kanske tre veckor sedan när jag var ensam hemma och hade glömt tända både inomhus och utebelysningen pga extremt fokuserad på något. Då hörde både jag och hundarna en bil. Jag kollade ut genom fönstret och såg en vit skåpbil vända så gruset sprutade på gårdsplanen, för att sedan köra härifrån.

Inga konstigheter. Om det inte hade varit för att det var en vit skåpbil. Just vita skåpbilar är ju typiskt skumma, det har man vetat sedan man var liten. Och för att den stannade ett par hundra meter bort på grusvägen tillsammans med en större bil där de stod med lyktorna påslagna så jag kunde se dem mellan träden.

Egentligen inga konstigheter med det heller, om det inte hade varit för att de stod där varje gång jag tittade ut, och jag ägnade en halvtimma åt att kika på dem genom fönstret.

Då ringde jag maken för att fråga var ammunitionen till hagelbrakaren var och sedan hämtade jag bössan. Utan ammo. Planen sträckte sig inte längre än att om de kom tillbaka kunde jag springa ut i mysdress, Jan-Öyvind Swahn-brillor och vifta hysteriskt med bössan. Kanske göra någon cool mantelrörelse. Om det nu ens heter så på ett gevär. Ni vet sådär som de gör på film, drar något fram och tillbaka på geväret för att ladda om och så låter det liksom schklickt-schklickt?

Det skulle såklart räcka för att skrämma bort dem och jag hade bestämt att de var tjuvar som var ute och rekade platser att knycka på. Givetvis hade de sett att jag var ensam hemma och de stod still för att fixa i ordning alla sina tjyvarprylar som kofoter, motorsågar och bultsaxar.

När maken kom hem visade det sig vara grannbonden och hans skördetröska som han hade trasslat med att parkera på andra sidan träden.

Ibland är jag en utmärkt eremit.

Ibland borde jag flytta tillbaka till stan där jag har en lite större kännedom om olika fordon.

Eller inte. Eftersom jag vantrivs i lägenhet, även om jag tycker att nedre botten går bra. Däremot är jag ingen bra bondmora. Tydligen. Jag vill bo där hundar kan galoppera och där jag kan gå naken utan persienner. Även om jag i mångt och mycket är lik min ömma moder är hon min raka motsats när det kommer till boende. Lite motvilligt bor hon i hus, men drömmer om lägenhet.

Vad gör ni?

Ytterligare ett inte orelaterat foto som fick mig att tänka på det. Det dök upp på minneslinjen på Facebook tidigare för idag för si och så många år sedan var jag i Thailand på skjutbana.

Jag borde kanske fortsatt med det?

Ett par dagar före födelsedag hasplade maken ur sig att det var svårt med presenter, men om vi ville ha något så köper vi ju det ändå själva.

NEJ. Det gör man inte med allt. Om man verkligen vill överraska sin bättre hälft lägger man lite krut på att komma ihåg vad det har pratats om. Som exempel tar jag Johanna och Céline som gav mig en julklapp som fick mig att börja tjuta. En gång hade jag tittat ordentligt på samma sak hemma hos dem, frågat om den och talat om att jag tyckte den var orimligt vacker. Vilket inträffade typ ett halvår före jul med inga baktankar.

Eftersom Johanna är en kvinna kom hon ihåg det och jag blev både rörd och störd.

Eftersom maken är en man minns han inget alls. Inte ens när inte bara jag talar om det för honom. För jag fick såklart inget alls på min födelsedag. Klar förbättring att jag inte blev väckt midnatt utan faktiskt tidigt på morgonen. En slags blomma (krukväxt utan ytterkruka öhhh)och en chokladask. Inget kort. Kort är viktigast för de är personliga, särskilt om man inte har orkat köpa present pga INGET MINNE (något som jag tolkar som ointresse) Men jag orkade inte just då. Ett steg fram liksom, även om det var ett litet steg. Pyttelitet.

Härförleden vet jag att jag skrev i ett inlägg att jag skulle få julklapp och födelsedagspresent MAGNUM av maken. Men att den antagligen inte kunde visas upp för publikum förrän i februari. Då hade jag önskat mig det vanliga, en större sten i min vigselring och maken sa ja. Jag var så jävla lycklig, ända till jag inte var det längre. Det tillhör ju den där kategorin saker man inte köper åt sig själv. Helst. Det är romantiskt att få. Och om nu halsband med kors eller enkel diamant har stått på min önskelista i så många år att han borde minnas. Att han inte minns är skämmes. En större sten lite då och då är dessutom en investering. Diamanter och guld är bra grejor att investera i och DET vet han med.

Men näe. Då hade jag räknat fel. (Det hade inte JAG, men VI hade inte riktigt kollat en grej). Det skulle inte bli STENEN jag hann beställa av vår juvelerare. Så jävla pinsamt. Han fick i uppdrag att prata med dem och deala med det problemet och det har han inte gjort heller. Med andra ord ytterligare en present till som han borde vetat om som var busenkel att lösa. 

Man får anta att han inte bara glömt prata med dem om affären utan även helt glömt hur spelemansglad jag hann vara och hur ledsen jag blev.

Sånt känns fint. Särskilt när ladan och allt jävla ointressant meck med båten kostar femtioelva gånger mer. Jag vill inte ha det, men kan inte minnas att jag har blivit tillfrågad. Alls.

Som sagt. Ett babystep att inte vakna en minut över midnatt till ett grattis, men ett kort hade åtminstone gett honom pluspoäng.

Och ja, han bekräftade det här i bilen på väg till mormor när jag frågade honom om det verkligen var så jävla svårt att köpa present. Han mindes inget om något (för då hade han ju köpt det, men vad bra för nu vet han ju vad han kan köpa nästa år).

Finns det regler för efterskottspresenter nu alltså?

Så ja. Jag är besviken. Vilket inte är något nytt alls. Bara lite ledsamt.

Sen kom vi till mormor där vi mötte upp mamma. Mormor fyller 101 om två månader och jag gissar att hon inte är så munter heller, men hon skall få det hon önskar sig.

Det blev verkligen en heldag med hundar, mat och inte bara en utan två efterrätter. Vilket var väldigt trevligt. Jag är väldigt tacksam för firande både på lördagen och måndagen och att jag dessutom är så lyckligt lottad att kunna fira med en mormor som är kvar i livet.

Tre generationer vid bordet.

Det är bara allt annat jag lackar ur över.