Dessutom har jag börjat på det här inlägget minst 3000 gånger. Varje gång blir jag så deprimerad av texten att jag raderar allt och ställer undan datorn.
Knepigt det där. Så fort man sätter pränt på en känsla, särskilt negativa sådana, ser det SÅ mycket värre ut än det känns. Trots att det faktiskt känns riktigt överjävligt ser det ännu hemskare ut när den ena bokstaven efter den andra ramlar ut på papper för att beskriva det. Om jag amatöranalyserar mig själv antar jag att det beror på att allt bor inuti mitt eget huvud. En minut av deppspretiga tankar känns allra minst som en timma, men det håller jag för mig själv eller så pratar jag om det i efterhand. När jag har lite distans. Som nu. Medan det pågår säger jag helst inte ett ord till någon. När det är som värst kanske jag gråter en skvätt i närmaste hundpäls. Möjligen. Och jag vill inte ha det på något annat sätt för jag orkar faktiskt inte förklara. Sedan tänker jag på undernärda och döende barn i Afrika, att folk blir skjutna i Aleppo och att mammor dör på Medelhavet när de försöker rädda sina barn. Plus kattungar och hundvalpar. Då kommer jag till någon slags felaktig insikt om att jag är töntig som fastnar i nämnda vinkelvolt för att mitt liv ter sig som rena rama Liseberg i jämförelse med allt som är hemskt på riktigt och inte bara ont i en arm. För inget blir bättre i Aleppo om jag är tyst och ber ingen alls om hjälp.
De senaste veckorna har varit bajs för att jag har haft så jäkla ont i armen och det låter så orimligt larvigt med armont. Det gör verkligen det. Ett knä hade man förstått, det sitter ändå på ett ben som man behöver för att gå. Eller en mage som krånglar och man inte kan äta ordentligt. Men en vänsterarm som man ändå inte riktigt behöver om man är högerhänt, det låter som något man verkligen inte skall gnälla över. Och det gör jag ju inte heller, inte särskilt mycket i alla fall. Mest för att det är svårt att förklara en smärta som inte är akut och jag har känt mig gnällig när jag måste påminna omgivningen om att jag exempelvis inte kan hjälpa till att spontanflytta en byrå, eller hälla av spaghettin själv. Det gör alltså inte bara ont, jag har även tappat 80 % av min klämkraft (eller vad det nu kan tänkas heta på korrekt medicinska?).
Jag vet att jag har sagt det förut, en operation i handen där en lite viktig nerv kapades och så var det något med mindre nerver och skador med, men jag minns inte riktigt detaljerna längre för det finns tydligen skitmånga nerver i armar och händer. Det var såklart inte meningen att det skulle hända och efter alldeles för många år hamnade jag till slut hos en doktor som förklarade precis vad som hade hänt, och vad som kunde göras för att åtminstone lindra det. Att laga det var för sent.
En lindring är sprutor på väl valda ställen i armen och handen med något slags lokalt smärtstillande som håller ett tag och det får jag ungefär var sjätte vecka. Helt fantastiskt.
De senaste veckorna har det varit kallt, både utomhus och inomhus, och smärtan kom tillbaka för tidigt. Jag vet inte ens hur jag skall förklara, men det känns ungefär som att göra en konstant rotfyllning med molande tandvärk fast i armen. Hela tiden. Typ. Till en början orkar man, men ju längre tid som går desto värre blir det. Kroppen orkar inte hantera smärta hela tiden och jag blev mer och mer dum i huvudet. Då fastnade jag i vinkelvolten och något slags moment 22. Inget fungerade, inte sömnen, inte matintag och framför allt inte hjärnan som jobbade utan paus, utan att kroppen gör något. Det handlade bara om att ta sig igenom dagen och en dag är vääähäääldigt lång när man börjar vänta på kväll redan i gryningen, särskilt när man inte kan göra något för att tiden skall gå snabbare istället för långsammare. Enbart för att lägga ytterligare en dag bakom sig och ha den avklarad i väntan på sprutorna i armen.
Nu, när jag har fått sprutorna, ett par nätter sömn och faktiskt börjat spotta upp mig efter återhämtning låter det helt bisarrt att jag inte ens klarade att vika upp datorn eller bara skriva en snabb kommentar på telefonen och tala om att allt är okay. Dåligt, men okay. Det klarade jag inte. Inte ens det kan jag förklara så här i efterhand. Sömnbrist och kronisk smärta är tydligen något man blir certifierat knäpp av?
Nu är jag här. Lite tilltufsad, men närvarande och det är dags att börja beta av listan med saker jag inte har gjort alls på flera veckor.
Men annars är allt bra.
Hur mår ni?
