Author: Victoria

Ena ögat kikade på Melodifestivalen medan det andra låg och slösurfade på eBay. Maken kom inklampande från ladan när det var dags för röstning och ställde massa frågor om varför ett gäng utländer röstade i svenska finalen (någon som vet?) och annat festivalrelaterat som jag inte kunde svara på. Eftersom jag inte har sett det sedan de började med tusen deltävlingar och fått det att kännas ungefär som de första Idol-uttagningarna har jag ingen koll alls, men tv-utbudet i övrigt var rätt magert så det fick stå på i bakgrunden.

När det var dags att bombastiskt avslöja vinnaren och programledarna just hade sagt“… och VINNAREN av Melodifestivalen 2017 äääääääär …” för att sedan unisont stänga pajhålet och påbörja den sedvanligt tysta minut som föranleder all vinnarannonsering med självaktning. När tysta minuten började, ackompanjerad av spänningshöjande musik, då var det någon på Göteborgs-Postens nöjesredaktion som sket i det blå skåpet.

Det var fortfarande tyst i tv-rutan när iPaden plingade till och nyhetsnotis från nämnda tidning berättade att Nano var årets vinnare.

Inte nog med att denna någon var prematur, hen valde dessutom fel vinnarartikel. Skall man ändå göra fel skall man göra det ordentligt.
En liten liten stund trodde jag faktiskt att vår tv-sändning laggade och låg efter resten av Sverige eftersom vi bor så rysligt långt från civilisationen. Sedan insåg jag orimligheten och programledarna slamrade igång igen och utropade Robin till vinnare. Det gjorde även alla de andra nyhetssajterna några sekunder senare. 

Oscarsgalans misstag i all ära, det är väl ändå en piss i Mississippi om man jämför med Melodifestivalen som engagerar ett helt land och generar 13 miljoner telefonröster med tanke på antalet invånare.

Men nu är det hög tid att sova. Imorgon skall vi på kalas. 

Den här högt älskade mormodern fyller 101 år och det är banne mig helt otroligt, hon bara fortsätter fylla fler och fler år. Lika vass fortfarande. Och det är just det som är anledningen till att det är hög tid att sova. Både jag och mamma har ärvt humöret, men kanske inte riktigt skärpan.

För att alla tre skall hålla sams en hel dag måste man åtminstone vara utvilad. 

Men det skall bli väldigt roligt att få lov att fira ytterligare en födelsedag hos mormor och jag är tacksam över att fortfarande ha henne i mitt liv. Hon gör det lite mer spännande, det gör hon.

Vem hejade ni på?

Peppar peppar, knacka i trä, kasta salt och allt vad man nu kan göra. Här går det åt rätt håll. Då menar jag inte vädret utan livet, vädret kan dra åt skogen.

Ett vårtecken är att jag kikar på glasögon. Högst oklart varför jag drabbas av glasögonsug vid den här tiden på året, men man kan anta att det beror på solchock och snöblindhet de få minuter solen faktiskt dyker upp. Igår såg jag till exempel sol och blå himmel i nästan en hel timma och jag kisade hela tiden pga ovana. 

Sedan får man ytterligare småchocker varje dag när man upptäcker att klockan är si och så mycket och då utbrister man “HERREGUD OCH DET ÄR FORTFARANDE LJUST UTE”. Det kommer man fortsätta med i minst fyra veckor till, eftersom jag räknar med ytterligare två veckor efter omställning till sommartid. Minimum två veckor efter klockomställning, med enda skillnad att man utbrister det ännu högre och mer förvånat. Sedan har man vant sig och tittar glatt på sina nya glasögon. Eller solglasögon. Eller för all del läsglasögon, även om det sistnämnda inte alls är lika roligt. Vilket påminner mig om att det enda jag inte har är lässolglasögon. Solläsglasögon? Så himla orutinerat av mig.

Ni vet ju redan att jag har lustiga glasögon, fast snygga och Jan-Öyvind Swahn-brillorna är ju en smula uppseendeväckande oavsett om man tillhör #teamskitfula eller #teamskitcoola. Förra året slipade jag glas till ett par äldre Gucci som låg och samlade damm och så köpte jag Attlingbrillorna som det råder delade meningar om också. Eller var det förrförra året?

Ni vet också att maken har noll vetorätt när det handlar om glasögon eftersom han har opererat bort sina och det kan inte jag. Inte heller kan jag ha linser. Då får man piffa upp tillvaron som ständig glasögonorm genom att ha lite variation. Jag är ju ändå beroende av många pga mest synfel i världen.

Nu har jag en ny plan och bollen är satt i rullning. Först måste jag som vanligt dryfta det här och jag brukar kunna gissa vilka som är motståndare eller medhållare, men den här gången är det inte lika lätt. Jag tror att jag kan pricka in de två mest högljudda motståndarna, men nu har jag istället ingen aning om vilka som kommer hålla med.

Kommer ni ihåg Anastacia? Fånigt bra sångerska som gjorde riktigt bra musik och dessutom är löjligt snygg. Kommer ni ihåg att hon alltid hade olika tonade glasögon? Om ni inte minns kan jag tipsa om att bildgoogla “anastacia glasses”, det finns nästan inte en enda bild där hon har samma glasögon på sig.

När hon var poppis (runt år 2000 va?) kunde jag fortfarande ha linser så jag köpte ett par ljusblå Randolph Engineering som ser ut så här.

På grund av att jag hade linser under kunde jag inte riktigt rättfärdiga att bära dem inomhus, det kändes fånigt.Bara utomhus när det var mulet och det begränsade ju användandet lite för mycket även om de gjorde en mulen dag trevligare. Numera, när var och varannan människa använder fönsterglas-glasögon som accessoar blir jag arg på mig själv för att jag ens brydde mig. Men det var då, nu är nu och maken har ärvt dem och har dem i bilen.

Mina känslor för Anastacia har dock inte förändrats. Hon är verkligen snygg och man skulle nästan inte förstå att det var hon utan glajjor.

Även magtröja har ju blivit poppis igen, men dit skall i alla fall inte jag.

Rolig extrafakta; Anastacia opererade bort sitt synfel 2005, men använder fortfarande glasögon för att hon tycker det är snyggt. Däremot använder hon inte glasögon på scen för att hon vill att folk skall se hennes ansiktsuttryck. Hade man gissat hade man nog gissat tvärtom, eftersom hennes publik är van vid att hon har glasögon.

Nu när jag har slutat bry mig om vad andra tycker, om sådant jag tycker är fint, då är det dags att välkomna min inre Anastacia igen. Jag började med att bolla med min kamrat som även är optiker. Och hon säger nästan aldrig nej även om det var nära med de första Swahn-brillorna när hon bara hade sett dem på bild. När de väl var klara var hon riktigt nöjd och hatade dem inte ett dugg.

Jag vill ha tonade glasögon helt enkelt, men jag velade mellan blå glas med silverbåge:

Exemplet jag hittade på nätet blev inte perfekt, de här är för mörka och drar åt lila, men ni hajar.

Eller guldbåge med rosatonade glas:

Så jäkla snygga. Ett perfekt exempel. Jag som så självklart och alltid varit blå och så tycker jag att guldbåge med rosa är snyggast.

Vi bollade fram och tillbaka och så råkade jag se ett par glasögon på Anastacia som fick mig att känna mig lite som regnbågar och enhörningar. De här.

Alltså glaset! Inget jag ens trodde gick att göra i verkligheten om man inte var Hollywoodsångerska allra minst, men jag skickade bilden ihop med Anastacia i dem till Annica bara för att visa snyggheten.

Hon är verkligen skitsnygg. Glasögonen också, men jag vill ha dem i silvrig pilotbåge.

Då sa Annica att det där med blårosa inte var några problem alls och då fick jag ett nytt dilemma.

De blå har jag tänkt bort helt. Konstigt nog. De rosaguldiga är fortfarande med i matchen, men tävlar mot blårosa med silverbåge istället.  

Jag har bestämt mig, tror jag åtminstone, jag trodde ju faktiskt att jag hade bestämt mig för blå också, men det skulle ju visa sig att de inte ens tog sig till semifinal.

Nu vill jag veta vad ni tycker. Ni är ju alltid med mig och köper glasögon och vem vet vad det kommer för klokskaper i kommentarerna som kanske förändrar allt. Igen. 

Som vanligt är jag medveten om att jag inte ser ut som Anastacia, så just det är ju ingen idé att föreslå 😉

Och så vill jag inte ha förslag på orangetonade.

Jag gör hellre ett taffligt försök att se ut som Anastacia än grannen i Beck.

// Linser är för vegetarianer 

Vi har bestämt oss för att prova Skilsmässodiket Light under sommaren. För att det faktiskt ser fantastiskt vackert ut och för att slippa dessa ständiga turer och returer utmed samma kust.

Med risk för att låta bortskämd, för västkusten är enastående såklart, men det mest spännande beslutet man tar är om man skall åka Sotenkanalen eller åka utomskärs.

Som omväxling kan det vara trevligt att se något helt nytt tänker jag.

Nu har vi i alla fall bestämt oss för att dra båten till Ed (är nästan hundra på att det var Ed, annars var det Nössemark), i sakta mak glida ner till Göteborg och sedan kusten upp. Eller en sväng till Läsö om tid och väder tillåter. Som jag saknar Läsö.

Kanalen skall bli spännande av så många anledningar. Jag misstänker att det är fantastiskt vackert och det kommer bli nervkittlande att slussa. Det närmsta jag har kommit slussar tidigare är från land i Trollhättan. Hittills är bara två stopp planerade, Trollhättan för att hälsa på mormor (hur festligt att komma med båt och kunna hälsa på mormor som bor vid kanalen) och en övernattning i Göteborgs gästhamn. Där har jag aldrig legat med båt eftersom den ligger onödigt långt upp i älven och aldrig är något man bara råkar passera. Inget annat är planerat.

Jo, en sak till lärde jag mig på båtmässan, emedan jag har lite bekymmer när det gäller bad. Här hoppar man ju inte i vattnet och tar en simtur när man ligger i gästhamn för det är skitäckligt. Det gör man tydligen i kanalens gästhamnar. Nu minns jag inte varför vattnet så självklart inte var skitäckligt där, men det fanns en rimlig anledning. Det andra badrelaterade bekymret är inget att göra åt, vattnet är sött och jag är lite ängslig över brist på bärkraft. 

Att kunna bada i gästhamnar är ju rena rama lyxen och lite motvilligt medger jag att jag liksom inte riktigt förstod hur man skulle kunna bada alls. Däremot vet jag fortfarande inte om man kan bada i kanalen för det glömde jag fråga.

Man kan anta att det är en bra övning i tålamod inför kommande vinters husbil. Fem knop i ett par veckor. 

Har ni sett Dalslands Kanal? Eller är det till och med någon som bor i närheten av kanalen som vill ha besök i sin hemmahamn? Det ligger ju en stor sjö i mitten någonstans och jag har inte en susning om vilka ställen som finns runt den. Där kommer vi nog vara väldigt vilsna.

Däremot verkar det inte råda några som helst tveksamheter till att jag är väldigt trött på vintern. Ett inlägg om planer för Spanien och nu planerad sommarsemester med kontaktannons.

Förlåt. Jag skall försöka hålla mig i nuet, gnälla mindre och vara glad för lurvskallarnas skull. 

Frågar man dem är snön den bästa uppfinningen sedan blodpudding.

Temat här hemma den senaste veckan har varit diskussion, för att jag helt krasst har konstaterat att jag ICKE övermindödakropp kommer spendera en vinter till i Sverige. Finns inte en chans. Finns inte ens alternativ längre. Om ingen klubbar ner mig i oktober och kastar luktsalt på mig i april.

När snön återkom igår och det blev trafikkaos på alla motorvägar i hela Västsverige var det liksom bara ytterligare en bekräftelse.

Jag avskyr när det är grått, rått och kallt. Säsongsbunden depp gör inte saken bättre och nu förvärrad smärta enbart på grund av kyla. Maken instämmer högljutt och jag misstänker riktig depp på honom med, men eftersom han är man går han inte till läkaren och får det utrett. Han blir galet snäsig och fräsig vintertid och med tanke på hans annars så jämna humör (HAH) är han periodvis en aning olidlig.

Då kan man ju undra vad vi diskuterar eftersom vi är eniga?

Jo. Jag diskuterar att vi bör hyra en husbil i tre månader för att åka runt på olika ställen, se var man kan tänkas trivas och sedan kika på lägenheter. Hus känns rysligt onödigt och man får mer åtaganden på köpet. Så går mina tankar, med viss skepsis mot att åka husbil med make och husdjur i flera månader. Vi brukar liksom ryka ihop innan vi har lämnat hemkommunen om vi bara skall bila till Göteborg, att bila i månader misstänker jag kan bli lite … påfrestande.

Men det låter som ett rimligt tillvägagångssätt. Och mest ekonomiskt.

Det tycker såklart inte maken som har fått bilfeber på ålderns höst. Genast såg han möjlighet att köpa något med fyra hjul. Sedan kunde vi ju ha husbilen kvar och campa varje vinter tills vi tacklar av och lämnar in.

Så himla rimligt att köpa en husbil som för det första kostar minst lika mycket som en halv spansk lägenhet med inget andrahandsvärde alls mot att köpa en bostadsrätt där man antagligen inte förlorar några pengar i alla fall?

Det är så dumt att jag får armsvett. 

Och helt plötsligt upptäcker jag att vi inte har haft en enda riktigt allvarlig diskussion på säkert tio år. Under tiden har maken blivit lika “bockete” som sin pappa. (Envis på bohuslänska, fast värre och mer ett skällsord) Han har helt slutat lyssna på argument och skall bara hålla på och bestämma saker.

Jag har i alla fall hajat att medelåldern har sänkts väsentligt på solkusten de senaste åren. Det är inte bara pensionärer som spelar boule längre, mer vår ålder och till och med yngre.

Vad är ett vettigt sätt att hitta plats man trivs på? Var trivs man? Jag har inte varit på solkusten sedan jag fortfarande var tonåring och åkte till Benidorm. Hur går det till? Enda kravet är just fastlandet (vägrar flyga med hundar i lastutrymmet).

Berätta för mig.

// Hon som föredrar sand mellan tårna. Inte snö.