Author: Victoria

Är det ens någon som har missat mitt evinnerliga tjat om De Fantastiska Glasögonen? På instagram alltså? 

OM det skulle vara så att man råkar ha missat tjatet är jag såklart inte den som är den. Jag pratar gärna lite till om dem och mitt nya rosenskimrande liv.

Efter ett par dagar bakom rosa glas är jag fortfarande barnsligt glad. Det är orimligt coolt att ha tonade brillor som man ser lika bra i dag som natt. Sen att folk tittar skeptiskt på mig när jag sitter inomhus med dem på, det struntar jag i. Jag föredrar att fortsätta låtsas som om de tittar på snyggheten trots att det syns att de undrar varför jag har solglajjor inomhus när det dessutom hällregnar utomhus. Hah! In your face liksom.

Vad jag däremot inte har tjatat om är att färgprovsglasögonen har kommit. 

Glöm bågarna, det är glasen som skall ligga till grund för toningen av nya glas. Det här är så snyggt att jag dånar. Kan vi hjälpas åt att hålla tummar och tår? Så att allt funkar och de inte säger “näää, vi kaaaaan inte göra de här färgerna” eller något annat lika ledsamt.

Sen är ju det roligaste att Céline är här den här veckan. Såklart. Även om vädret kunde varit muntrare.

Vi trotsade dock skitvädret och åkte till Halden igår.

Kolla vattenpölen. Det är Fredrikstens Fästning uppe på toppen av berget (bonuspoäng till den som har koll på sin historia och vet varför den är viktig) och dessutom hamnade den i pölen. Det är alltså inte fejkat, men jag såg det inte förrän efteråt.

Vi tog helt enkelt en liten utlandssemester. Extra roligt att C inte hade varit i Norge innan. Sedan frös vi ihjäl och åkte hem och bäddade ner oss på soffan.

Idag är det fredag. För första gången följer jag Let’s Dance enbart för att det är så otroligt många tilltalande människor som är med. De enda två jag inte brydde mig så mycket om var de första två som åkte ut, nu är jag däremot bekymrad inför kvällen. Jag vill ha kvar ALLA. Möjligen kan jag leva med att Johannes Brost åker ut, men ändå inte eftersom han var sjukt bra som Mick Jagger förra veckan.

Vi köpte en hink godis igår. Jag får helt enkelt fylla den med tårar om någon av mina favorit-favoriter åker ut.

Mina är Samir, Ellen, Arga Snickaren och Stina. Och kanske fotbollsspelaren. Åhhhhh. Jag vill inte. 

Vilka hejar ni på?

När man vanligtvis bor på ett torp i skogen ser man inte så många spännande saker. Har man tur sitter det en domherre och äter middag i ett träd. Det blir liksom inte roligare än så för en liten torparjycke och därmed skälls det inte särskilt mycket. Skall man skälla får man fantisera ihop att det smyger stora och farliga brunbjörnar runt huset. Det brukar alltså vara spöken man skäller på som lantis. För att det är kul.

Hos ömma mamman finns det grannar och här har han hittat det superduperperfekta stället att spana från. 

Mammans utställningsmöbel.

Även om det inte ser ett dugg bekvämt ut är det värsta bästa spanet. Man ser upp till grannens parkering och uteplats. Där bor även en liten krullig lagottoflicka som han blygt smyger över till ibland. 

Har man riktig tur ser man flickan. Eller en grannbil som kommer eller åker. Någon enstaka katt kan sprätta förbi. 

Det är så härligt att få skälla sådär barskt på riktigt och springa över hela rummet för att ställa sig med tassarna på fönsterbrädan så alla porslinsprydnadssaker yr omkring honom. Då är han lite malligt viktig som “löser” problemet.

När det däremot är problem på riktigt är katten antagligen en bättre tjuvvakt har vi noterat.

Ömma mamman var på teater i fredags och den lille är ju så väldigt kvällstrött. Efter klockan 22.00 väntar han vid trappan. Vid trappan på torpet för att gå upp och lägga sig och hos ömma mamman för att gå ner. 

Styvfadern veknade först och knatade till sängs vid halvtio, jag tittade klart på Let’s Dance och tog med halvdöd hund ner till sängen efter det. Lilla hunden stensomnade på mammas kudde och verkade inte ägna en tanke åt att mamman inte var där. Efter en halvtimma hörde jag mamma smyga in, tyst vred hon om nyckeln och tassade omkring ovanför huvudet på oss.

Sovande hunden snarkade vidare.

Sedan smög mamman ner för trappan.

Sovande hunden lyfte inte ens ett ögonbryn.

När hon till slut kom in i sovrummet vaknade han, skällde inget alls, viftade lite halvhjärtat på svansen och sa “hejsan svejsan är du hemma, det var väl trevligt, men nu sover vi igen va?”. Sedan kröp han ihop vid mina fötter och somnade om med en ljudlig och nöjd suck.

Jag är helt säker på att han inte är trasig, för alldeles nyss skällde han på ett spöke som ingen annan såg.

Visserligen är det oerhört roligt att dela på hundarna och se personligheten de får när de inte är Allan och Balkan tillsammans, men jag vet ju vilken hund jag skall ta med mig om jag behöver larmtjänst nattetid och det blir ju inte tröttmössan, den saken är klar.

Han är ju fullkomligt värdelös i skarpt läge.

Men söt. Och snällast i världen.

Medan det röstas på Let’s Dance kikar jag in här. Mitt första år som aktiv kollare av programmet och frågorna hopar sig, vem är Messiah, varför är det EN JÄKLA TIMMA mellan dansandet och slutklämmen och hur funkar det egentligen med juryns och publikens röster?

Här sitter jag i en ocean av okunskap.

Trots det måste vi prata om mina skitsnygga brillor som ligger färdiga i Hallsberg och väntar på mig. Det går liksom inte att sluta tänka på dem och hur exakt skall jag stå ut till posten gjort sitt och levererat dem till mig? 

Åhhhhh! Om jag längtade för en vecka sedan har det inte blivit ett dugg enklare av att se dem på bild. Tanken är ju att ha dem alltid, som “vanliga” glasögon. Kanske byta till mörka solbrillor vid extremt solstånd. Någonstans inbillar jag ju mig att livet kommer bli bättre och roligare när det är rosenskimrande. Allt annat vore ju helt orimligt? Rosa snö på vintern exempelvis, så mycket bättre än vit? En grådaskig dag med rosa glitter? Ni hajar. Orimligt var ordet. Depressionshämmande kan vara ett annat?

Sedan skall jag börja vänta på de blå-rosa som såklart inte är påbörjade än. Färgproverna måste ju funka först. Vilket förhoppningsvis kommer skapa någon slags tävling här på bloggen som ni kommer ÄLSKA. Det lovar jag. 

Idag har jag svettats på golfbanan medan Liten sprang så det slog gnistor om de små nyklippta benen.

Han var dock inte så här chill i början av promenaden.

Det finns vattenhinder i form av dammar på golfbanor. En del både stora och djupa. Liten satte sig vid närmsta damm för att göra nummer två och eftersom han sällan står helt still medan han bajsar blev det lite skämmigt. Mitt i värvet halkade han med rumpa och ryggrad rakt ner i dammen med ett stort PLASK.

Utan att ens ha fått göra klart.

Men han låtsades som om det regnade, sprang en bit för att skaka av sig vattnet medan han rodnade ända upp på örsnibbarna. Sedan klämde han ut den sista korven och såg ut precis som om det var just så han hade tänkt sig hela toalettförloppet från början.

Om man får lov att säga det själv är han väldigt söt. Och väldigt liten.

Det ser ut som om jag har klippt bort sisådär 20 kilo och han älskar det. Om han nu ändå skall envisas med att bajsramla i dammar är det ju dessutom en ganska praktisk klippning.

Först måste jag ju berätta att glasögonpar nummer ett är på gång, tack vare er bestämde jag ju mig för både rosa-rosa och blå-rosa, men rosa-rosa var enklare att sätta igång. Och de blir gradaltonade. Enligt bild från Annica kommer de  innehålla de här delarna.

Gradaltonat glas och guldfärgad båge.

De blå-rosa behövs ett färgprov för att kunna göra. Då blev det komplicerat en liten stund, sen kom jag på den snillrika idén att beställa ett par billiga solglajjor från Kina, se om färgen faller mig på läppen och i så fall skicka med dem som färgprov. Hur bra? Det fanns en hel del blå-rosa och billiga varianter på eBay, två par beställdes och förhoppningen är skyhög att det här skall funka. Men först längtar jag ihjäl mig efter de rosa-rosa som antagligen kommit ganska långt i processen att bli glasögon.

Kan någon förklara hur man klarar sig jättebra utan nya glasögon när man inte har beställt några, men samma sekund man har bestämt sig, beställt och fattat alla beslut, då skall de helst komma i förrgår och en vecka känns som orimligt lång tid? Samma sak VARJE gång.

Sedan undrar jag när exakt min rosa sida tog så många marknadsandelar från min blå? Igår kom jag på att jag till och med bytt till rosa handväska efter att ha gått med samma svarta i ett par år. Det är något som inte stämmer och fler och fler rosa saker smyger sig in i garderoben. Men en rosa handväska, det trodde jag aldrig att jag skulle använda. Ljusblå däremot, men abrakadabra blev det en rosa. Som kommer matcha glasögonen. *skakar fundersamt på huvudet*

Förra onsdagen landade mamma i den lite sömniga västkuststaden.

Vi har varit i stan tre gånger på en vecka. Så många gånger har jag inte strosat omkring och småshoppat på ett år. Det var sjukt trevligt och det skall jag absolut inte sluta med. Fika med havsutsikt hade jag tydligen helt glömt hur trevligt det är.

En dag gick åt till att klippa den lille lurvskallen och nu slåss vi om att kela med honom. Han blev minst tio kilo lättare och fick giraffben, men det mysigaste är att det känns som att kela med en sammetshög. En liten och mycket söt sammetshög.

Giraffbenen ser även ut att vara tvättade i Vanish. De blev förbluffande vita igen. Och jag är inte så barsk som jag ser ut att vara.

Igår åkte vi på rundtur med bil på närliggande öar. Något som var mycket vackert i solsken. Även om jag hade uppskattat en smula mindre blåst, för herregud som det blåser.

Mamman. I blåsten. På min hem-ö.

Övrig tid har ägnats åt att vara lite lite arg. Lite på maken men mest på människor ur mitt förflutna som har kommit upp till ytan igen. Min förhoppning var att de liksom hade drunknat och skulle hålla sig drunknade eftersom det finns goda anledningar till att de är just förflutna.

Skenheliga och lögnaktiga skithögar. Jag tycker verkligen SÅ illa om just sådana.

Men innan jag lägger för mycket energi på energitjuvande människor skall jag först ta den lilla sammetshunden under armen och köra hem mamman. Stanna hos mamman ett par dagar och mysa vidare, hur det nu är möjligt efter en vecka tillsammans på alldeles för få kvadratmeter? Vi har varit läskigt sams hela veckan. 

Det betyder att jag skall packa ner mysdress och möjligen ett par jeans. Mer behövs inte.

Och till helgen kommer Céline för att göra sin PRAO i Strömstad.

Jag har mest bara mysigheter både framför mig och bakom mig faktiskt.

Om bara de rosa glasögonen kunde komma skulle mitt liv nästan vara komplett?

Vad gör ni?

Och tre generationer. Den fjärde generationen på mammas sida är fyrbenta lurvskallar och de fick vara hemma och vakta huset medan vi gick på kalas. När det vankas smörgåstårta har de inget som helst hyfs och kan dessutom förlänga benen gränslöst mycket. 

Med tanke på att jag var jätteyngst av alla 16 gäster kändes det lugnast att låta lurvskallarna vara hemma. De lårbenshalsar som fortfarande klarar sig utan rullator vill jag inte ha på mitt samvete i alla fall.

Trevligt var det, som brukligt på mormors födelsedagar. Den här gången träffade jag en alldeles ny syssling jag aldrig hade sett tidigare och mormodern var som vanligt i sitt esse. Har man levt i 101 år, med ett intakt minne, har man en del historier att berätta. Ju fler gäster, desto mer historier. De flesta gästerna har hon ju känt sedan de knatade omkring i blöjor, hennes syskon har ju “gått hem” (det är ett vackert uttryck) och lämnat stafettpinnen till syskonbarnen som närmsta släkt. Och det är syskonbarn på 80 plus. Helt otänkbart att alla ens jämnåriga kompisar faller ifrån, det måste kännas orimligt ensamt och ledsamt.

Mormor har varit änka sedan 1980. 37 år utan man. Men det sägs vara en ganska behaglig tillvaro. Att bara ha sig själv att sköta. Ja, det är mormor som säger det alltså och ibland kan man ju relatera. Även om jag inte önskar livet ur maken (så ofta).

Då är det ju tur att hon har ett förträffligt barn och ett dito barnbarn.

Ingen av oss passar på kort. Dessvärre.

Men en nygammal gäst var bjuden på årets kalas. En dam som mormor bott granne med mormor sedan ömma modern var liten, och just den här damen råkade jag tycka väldigt bra om eftersom hon alltid haft hund. Damer med hundar är osedvanligt sympatiska och hundarna kan man leka med. 

Trots att det nog var 30 år sedan jag träffade henne senast var hon sig lik. Och både mormor och gamla kamraten blev unga ihop igen.

Det syns att de inte är en dag över 30 på fotot.

Vi åt till magen stod i fyra hörn, vi var sams nästan hela tiden och sedan fick jag lämna mamma med sluttampen av kökstjänsten för att inte lurvskallarna skulle vara ensamma för länge. När vi kom hem spionerade vi på hundarna genom hallkameran, något som alltid är lika kul. Den här gången fångade vi det på film och jag skall försöka lösa någon slags visning av det.

I måndags beställde vi de rosa gradaltonade glasögonen, nu längtar jag såklart ihjäl mig efter dem. De blårosa har vi beställt färgprov på, så inget blir fel. Övrig tid har gått åt till att beta av to do-listan som verkar vara en never ending story och inte något att skriva hem om.

Idag kommer mamman med tåget halvfyra och jag kommer inte hinna städa tillräckligt. Jag vill inte ens. Jag vill renovera så det är roligt att städa. Här blir det ju inte ens fint även om det är städat. Det blir rent, men det är fortfarande fult.

Så fruktansvärt meningslöst.

Jag får helt enkelt hoppas att hon bara ser de hett efterlängtade barnbarnen och inte dammråttorna.

Av alla drag jag ärvt, kunde jag inte ärvt pedantsidan av både mormor och mamma? Nä, städsidan ärvde jag av pappa och han spred smulor och sockor omkring sig till han blev pensionär. Då hade han helt plötsligt tid att se allt ostädat.

Om 18 år kommer jag alltså börja städa, det verkar ju hoppfullt.