Author: Victoria

För en gång skull var jag riktigt presentabel när vi letade Pokemons. Dessutom inser jag att 99 procent av min garderob kommer från Plain Vanilla. 

Inte så konstigt för all del, eftersom precis varenda liten sak som finns i butiken är fin och jag vill ha ALLT. Det blir så påtagligt när jag ser mig själv på kort. Till och med underbyxorna kommer därifrån, även om de inte syns och behån är såklart från Helene.

Det är synd att jag passar så mycket bättre bakom kameran, annars hade jag kunnat vara snygg reklam varje dag. Det jag skulle säga var i alla fall att om man skall köpa ett par stövlar i sitt liv, då skall man köpa de jag har på bilden. Skor är bra. Skor sviker inte när man pendlar i vikt. Man kan aldrig ha för många skor.

Och nej, ingen har betalat mig för att skriva det här, varken i prylar eller i mynt. Det är väl ganska självklart.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva. Vad som inte syns på bilden heller är att jag har så ont i högeraxeln/överarmen att jag vill kräkas. Inte i den normalt bråkiga armen alltså, den har ju fått sprutor, utan i den andra.

Först trodde jag att jag bara hade överansträngt den bra armen, det är ju inte så konstigt eftersom jag använder den till allt utan att tänka på det längre. Men så här ont brukar det inte göra. Inte heller har jag tränat (HAHA som om någon skulle tro DET), för det kändes som träningsvärk i början. Nu, efter ett gäng dagar är även den armen nere för räkning.

När den hänger avslappnat neråt gör det inte ont, men jag kan inte lyfta den utan att vilja bita i en kudde och inatt har jag väckt mig själv varje gång med ett illtjut varje gång jag har bytt ställning.

Nej, jag tänker inte gå till vårdcentralen. Inte när det inte ens gått en vecka. Men jag är ju generellt värdelös på medicinska saker. Kan lite överansträngning (vad exakt vet jag inte) göra så ont? Eller kanske att ha sovit fel? Kan man få typ ryggskott i skulderbladet?

Nu är jag GNÄLLIG, men när två av två armar inte funkar får man gnälla liiiite? Förstå vilket problem det är att inte kunna lyfta ett Pepsi Max-glas utan att använda båda armarna och det gör ont i alla fall.

Nu tänker jag skylla på kylan och vintern. Jag skall inte ha mer kyla och vinter. För jag tror att det gör mig gammal i förtid.

Värme. Nu. Tack på förhand.

// Världens Gnälligaste Bloggare

Hur har jag kunnat glömma tala om att vi faktiskt var metasociala när Céline var i lilla västkuststaden för att göra PRAO? Inte nog med att jag och C var lika oskiljaktiga som chips och dipp, lördagen före hemvändarsöndagen kom maken och hämtade oss för att åka till kompis här i stan och äta hemlagat.

Kompisen känner sig antagligen lite övergiven eftersom fru och 19-årig dotter reser nästan jorden runt i tre månader. Japan, några Hawaiiöar och Australien (åhhhhh!), medan han är lämnad med 16-åriga sonen som inte gör så himla mycket annat än att spela datorspel. Med headset. Översociala pappan saknar gissningsvis konversationer bestående av meningar med bisatser.

I vilket fall som helst bor de i en hyreslägenhet mitt i stan (men på fel sida älven, hälsar maken) och utsikten från deras matbord och balkong är overkligt vacker.

Ungefär som tjejen på bilden.

Hav är fridfullt på riktigt. Att sitta där eller i pensionärskuvösen i sommarstugan på ön är märkligt rogivande och jag sitter bara tyst och betraktar. Inte så socialt.

Vi fick även enastående mat, Skagentoast till förrätt, pulled pork, något annat kött som var så mört att det trillade sönder i munnen och massvis av tillbehör och en efterrätt med glass, kaksmulor och björnbär. Jag minns inte riktigt detaljerna, men jag minns att det var löjligt gott. Jag är inte otacksam alls, men om man parkerar mig vid det matbordet med tillhörande utsikt kan man servera friterat A4-papper. Fokuspunkten ligger utanför fönstret.

Om de så mycket som andas att de tänker flytta kommer jag byta lägenhet. 

Maken fick till och med en liten kärleksattack av mig, jag fotade honom när han inte visste om det och när jag tittar på kortet blir jag lite återfallskär.

Han ser riktigt trevlig ut. Man kanske skulle kika på hav lite oftare?

Jag vänjer mig aldrig. Nu är det snart dags för traditionellt påskfirande i pensionärskuvösen och trots att jag har suttit och tittat på samma havsvik sedan jag var bäbis tycker jag fortfarande att det är precis lika vackert. Hade jag bott här hade jag inte gjort något annat än att sitta och titta.

Skog och åker i all ära, men det här är grejen (tycker inte hundarna, havet är blött och går inte att galoppera på runt och runt i ring).

I sommar skall jag ha mer. Mer båtåkande, mer sommarstuga och mer fridfullhet. Men vi börjar i påskhelgen och jag längtar.

Det där med två veckor eremittid höll i en hel dag och det var igår. Idag åkte vi till båten, tjingsade på ömma pappan och tog en snabbfika, handlade mat och njöt av havet, men inte lika mycket av iskalla nordanvindar.

Bakom rosa glasögon såklart. Livet är fortfarande bättre när det är rosenskimrande.

Åh, som jag längtar efter ljumma vindar.

Överlever ni?

Alltså, jag är så glad över att vara hemma. Av så många anledningar, men såklart mest för att pälsbäbisarna bor här. Näst mest för att Stockholm blev läskigt och jag är fortfarande orimligt tacksam över att jag hann lämna hufvudstaden. Nu är jag mer arg än rädd, dårar finns det gott om och mina åsikter om svinet som gjorde det här lämpar sig inte i tryck.

Sedan är jag lite arg över att nästan ingen nämner att en hund blev påkörd och dödad också. Eller nej, jag är inte lite arg, jag är jättearg över det med. Och sorgsen. Någons pälsbäbis blev dödad och det är oviktigt i media som har sänt direkt 48 timmar i sträck och vänt upp och ner på varenda liten sten, grottat i samma detaljer och maniskt jagat citat från både civila och de som gjort ett imponerande arbete på och kring Drottninggatan. Det är sådant jag drömmer mardrömmar om, att något händer och jag inte hinner rädda hundar och katt. Stackars matten eller hussen, hjärtat går i bitar av att tänka på det. Hjärtat går för all del i bitar av att tänka på hela grejen och jag önskar den skyldige allt ont som går att åstadkomma, samt allt det där som jag menar inte lämpar sig här.

Nog om det. Inte för att på något sätt förringa katastrofen, jag vill bara ha en paus från alla vidrigheter i världen. Rent geografiskt lämpar sig ett torp mitt i skogen oerhört bra för sådana pauser. Nu skall jag tala om varför jag är eremit och att jag njuter av det så mycket att jag får ståpäls.

Imorse låg jag här med finfin utsikt och lyssnade på radio långt in på tidiga eftermiddagen som värsta tonåringen.

Mammagrisen har saknat mig. Han viker inte från min sida och igår kväll när hussemaken knölade i sig kräftor med dreglande hundar bredvid sig, då valde Liten bort kräfttiggandet och gick med mig upp i sängen. Det är en kolossal kärleksförklaring från skaldjursälskande hund. Pappagrisen Stor satt naturligtvis kvar, kräftor – mamman 1 – 0.  Föga förvånande.

Förrförrförra onsdagen kom ju ömma modern på torpbesök och blev kvar till onsdag en vecka senare. Då körde jag och Liten hem henne och blev kvar där. Jag skulle ju ändå hämta Céline på Landvetter på söndagen. Sedan hängde jag och C en vecka i lägenheten i stan och förra söndagen återbördade jag henne till sin ömma moder i Sthlm medelst tåg och där stannade jag till i fredags.

När jag kom hem deklamerade jag på bombastiskt vis att jag inte skulle socialisera på MINST två veckor. Behovet av ensamtid hade eskalerat till max, trots att jag älskar både ömma mamman och lilla familjen i Vasastan.

Det gick sådär. När jag vaknade igår kom svärfar insusande på gården med färdtjänst och när han hade åkt avlöste min ömma pappa honom. Det blev tomt på torpet först vid sextiden. Fattar ni hur många veckor utan ensamtid det har varit? Jag har inte ens räknat, men tror att det blir en månad nu på onsdag. EN MÅNAD?!

Som sagt, minst två veckor som eremit är planen. Jag följer omvärlden via internet och kommunicerar genom textmeddelanden och mail.

Det betyder ju såklart att inte mycket har hänt idag. Jag har roat mig med att fönstershoppa på nätet och har handlat t-shirts med tryck. Jag ÄLSKAR tishor med tryck. Den här hann jag köpa på Plain Vanilla.

I både vitt och färgen på bilden. Där köpte jag möjligen några saker till. Två rosa saker och en ljusblå. Det går framåt? Men de har ju så fantastiskt mycket vackra saker och inget fult alls. 

De här hittade jag idag och beställde genom eBay.

Man kan anta att de kommer användas beroende på humör och självförtroende när det gäller bloggen.

Och så hittade jag en tisha jag letat mig fördärvad efter sedan maken köpte en för ett par år sedan. Som han använt så mycket att den gör sig bäst som poleringstrasa numera.

Fast på hans står det såklart Dogfather, vilket är mycket fiffigare. Men jag ville ha en ändå och maken fick en ny och de hittade jag genom världens raraste instagramkonto. Vill man se gränslösa mängder olika portugisiska vattenhundar från hela världen kan man kika på “portuguesewaterdoglove” på insta. Jösses så många vackringar det finns. Luna är en personlig favorit. Vit med svarta ögonbryn.

Sist men inte minst. Jag har ett par solglasögon här hemma som inte behövdes som färgprov till mina (förhoppningsvis) blivande blårosa.

Jag kan ju inte ha dem och undrar om någon är intresserad?

Isåfall tänker jag att man kan ha någon enkel tävling där hundarna som vanligt är inblandade.

Vad tror ni om det?

För att ha gjort noll och intet idag har jag ändå gjort ganska mycket. Typ.

Mina sömnbesvär är inget jag vanligtvis är glad över, men det är som det är, det är svårt att tala hjärnan tillrätta och använda viljestyrka för att somna. Snarare tvärtom, ju mer vilja desto svårare att somna. Jag har provat hot och jag har provat mutor, räkna fårskallar, sparka mig trött, tänka positiva tankar, andas i fyrkant och försöka styra upp mina chakran. Man väljer inte insomnia så det funkar inte såklart. Det enda som har funkat är mitt bolltäcke, men det fick jag lägga undan när klimakteriet kom och bet mig i arslet. 

Gårdagen var en lite hetsig dag, smärta lite varstans och trött men inte sömnig så tanken var att ta ett tåg hemåt igår eftermiddag. Alla rimliga avgångar var förvånansvärt fullbokade och det första tåget jag kunde få plats på skulle landa i Göteborg 23.30. Långt efter sista fåniga pendeln till Strömstad hade lämnat Gbg. Inget att göra åt det heller om jag inte skulle sno en dressin någonstans.

Det blev en kväll med Strömstedts och packning och som brukligt bokar jag inget förrän jag VET att tågen inte dummar sig. Ni vet tyst avdelning, aldrig någon som bokar och framförhållning är inte min starkaste sida. Eller ja, aldrig fullbokade tåg förutom igår. Någon gång skall vara den första och idag listade jag ut att det antagligen berodde på att varenda liten sosse hade åkt på årsmöte i Göteborg.

Reviderad plan blev att sova, vakna, boka och åka idag.

Men då kom insomnia och sällskapade och jag somnade helt enkelt inte alls. Efter en natt med TV och ljudbok gav jag upp vid 05.00 och drog till centralen. Ett tåg skulle gå 05.59 och ett annat 06.06 (hur orimligt med två X2000 med sju minuters mellanrum?). Jag och 05.59 dånade in på perrongen samtidigt och jag slog mitt personbästa i sen bokning eftersom jag gick ombord först och bokade när jag stod bredvid min vanliga tysta plats som var ledig. Hela avdelningen var ledig.

Bra så.

Framme i Gbg 09.00 och där fick jag börja öva på tålamodsprövande kollektivtrafik till lilla staden.  Sällan har jag ångrat att jag inte tog bilen till Göteborg som jag brukar. Buss till Uddevalla med lögnaktig busschaufför som lovade anslutningsbuss efter fem minuter. Det visade sig betyda en timma och fem minuter. Sedan en buss till hem och där kom maken och hämtade.

Väl hemma hann jag pussa lurvhund och sammetshund och det var härligt.

Prinsessan Mini hade gömt sig i skogarderoben och vägrade pussas förrän efter ett tag.

Då brakade helvetet löst i Stockholm och jag insåg att det var min normala avgångstid om jag hade sovit på natten. Jag brukar åka vid den tiden.

Först chockad. Sedan ledsen på hela världen. Och givetvis väldigt väldigt trött. Plus att jag insåg att alla visste att jag var i Sthlm, men ingen utom mamma och maken visste att jag hade kommit hem. Då började telefoner ringa och meddelanden skickas.

Det här är nog enda gången jag varit tacksam över en akut skitnatt. Obeskrivligt tacksam. Annars hade jag varit på centralen i Sthlm och inte kommit hem och garanterat skräckslagen.

Kanske finns det zombies i skogen och lite vargar, men så dystert som det ser ut i världen nu, med allt som händer alldeles för ofta tror jag att jag skall bli skogseremit på heltid. Det är tryggt här. Det verkar inte vara särskilt tryggt någon annanstans. 

Det är så jävla vidrigt på ren svenska. Och givetvis tänker jag på de som är drabbade, de som kanske shoppade lite innan de skulle hem och fredagsmysa.

Nä, eremit blir bara mer och mer lockande. För att hela världen är full med dårar.

Hur har det gått för er idag? Särskilt ni som hänger i huvudstaden? Jag tänker på er och det kommer jag fortsätta med imorgon också.

Men först skall jag ta mina efterlängtade pälsbäbisar under armen och kramas med dem hela natten. Om jag känner mig extra generös kan maken få en godnattpuss.

Skitvärld.

Min spetskompetens är inte svenska kändisar, jag är kass på svenska kändisar. Kardashians däremot, eller egentligen alla Hollywoodska som finns med i Veckans Nu. Jag försöker inte vara dryg här, men svenska kändisar är ju så folkliga. Och det är ju en bra sak.

Dessutom är inte svenska celebriteter en bristvara i Strömstad sommartid heller, så de är både folkliga och vanligt förekommande.

Förutom en liten klick, som Agneta Fältskog. Eller hela ABBA för all del, och ett par till. Sådana man vet att man inte springer på i den lilla staden vid havet.

Några av er gissade nästan helt rätt.

Igår lunchade vi med en prins och en prinsessa och en väldigt söt bäbis. Det var STORT och jag kände mig rutten som fotade utan att fråga, men HUR frågar man en prins om man får ta en bild?

En liten selfie kanske, Ers Höghet?

Alltså nääää.

Men jag gjorde åtminstone en sak rätt. Jag lade inte ut bilden på någon social media igår för att de skulle få krubba i lugn och ro och jag kommer inte skriva var det var. Om nu någon läskig skvallerblaska skulle få nyhetstorka.

De enda prinsar jag hängt med irl är Stor och Liten, tillsammans med prinsessan Mini, så det var en riktigt big deal att se dem som sig själva.

Det kanske är vardagsmat i Stockholm?

Och skillnaden mellan Ivanhoe och Carl-Philip är att den sistnämnda faktiskt blev vald av sin prinsessa.

Sånt är vackert.