Author: Victoria

Att leva på liten fot med korta ben

Posted on | by Victoria | 17 Comments on Att leva på liten fot med korta ben

Jag är fortfarande kvar hos ömma modern. Vi ligger fortfarande i samma säng med en liten rar hund mellan oss. Liten är nämligen inte bara en hund, han är även lite av en äktenskapsfixare. När ömma mamman är arg på sin äkta hälft och har varit det för länge då får man ta Liten under armen och åka ner. Då blir alla magiskt glada. Mamma får sällskap i tvättstugan och styvfadern tar med Liten till golfbanan minst en gång per dag och båda går stolta som tuppar bredvid varandra. Styvfadern för att Liten är så snäll och lydig och kan gå utan koppel och hänför alla hans golfkamrater genom att vara just snäll och lydig. Och såklart väldigt söt. Som bonus kan han göra tricks i form av att hämta bollar i vatten. Liten är stolt för att han får gå lös på den väldigt viktiga golfbanan där man inte får gå om man inte är en duktig hund som inte stör andra. Till och med de mest manliga av pensionärer sätter sig på knä och pratar bäbisspråk med den lille lurvige.

Här hemma pratar alla glatt med varandra och med Liten och det finns alltid ett knä att ligga i. Min roll i det hela? Inte viktigare än att jag är chauffören som kan köra hit den lilla hunden som gör alla glada. Den här gången fick jag dock roa mig med att måla naglarna på mamman. Mirror chrome. Inte Isadora. Mitt pulver heter Aora och blir högblankt. Mer om det senare. Först skall jag presentera I mitt huvud. Om det nu fungerar. Jag råkade nämligen glömma datorn hemmavid.

____________________________________

Min mamma var 1.51,5 cm kort och hade storlek 33, ibland 34, i skor. Min pappa är 1.70 cm och har storlek 39/40 i skor. För mamma var den där halva centimeter alltid med när hon sa sin längd! Är man så kort är varje millimeter viktig.

 Som ni förstår så blev ju inte jag någon amazon, direkt. Jag vägde 2.450 och var 45 lång som nyfödd. Fullgången, kan tilläggas. I lekis och småskolan var jag ungefär lika lång som de andra, men sen, när de drog iväg, så gjorde ju inte jag det. Jag är 1.54 och har storlek 35 i skor. Ibland kan jag ha 36. 

Att vara kort har, så klart, både för- och nackdelar. Man får bra plats på flyget, vilket alltid känns bra när man ser andra sitta med knäna i sätet framför! Å andra sidan är det ibland problem att nå pedalerna i vissa bilar. Har jag dragit fram sätet längst fram för att nå dem,så är ratten så nära kroppen att jag knappt kan vrida på den. Och ibland sitter pedalerna så högt, att jag inte kan vila hälen i golvet, utan får sitta med benet i luften. Då kör man inga långa sträckor utan att få kramp….
Att ha korta ben innebär att man sällan sitter med hela fötterna i golvet.

Det är bara tårna som når ner. Och det är inget jag tänker på, direkt. Utom om jag har ett barn i knät. För benen lutar ju liksom neråt när man sitter så, varpå det eller den man har i knät lutar ut ifrån mig. Så jag måste hålla i barnet ordentligt för att det inte ska dråsa i golvet. 

Om jag ska på date så vill jag helst inte stå eller sitta vid en bardisk. Man imponerar inte direkt när man knappt har näsan ovanför disken. Och inte är man så himla raffig när man försöker klättra upp på en barstol heller. 

När man är kort är det lätt att tro att man i alla fall har lätt att nå ner. Nja, inte alltid. Har ni nån gång försökt fiska upp en bebis ur en spjälsäng när sängen är i det läget att den är längst ner? Då ska man böja sig över spjälorna och så ner nästan till golvet. Om barnet är så pass stor att det ställer sig upp när det vaknat är det inga problem. Annars är det ett problem… Jag når inte ner! 

Likadant i frysdiskarna i affärerna, när det bara är 1 kvar av det jag ska köpa. Då får jag hoppa upp på kanten och balansera, hängandes på magen, och sträcka mig ner efter den sista påsen ärtor. 1 gång tappade jag balansen och dråsade ner i frysdisken så bara fotsulorna stack upp! Är vi fler här inne som legat i frysdisken på Ica?? Inte det, nej… 
Har man storlek 35 i skor så kan man ibland köpa skor på barnavdelningen. Det är bra, för de kostar oftast mindre! Men, det finns 1 men, de ser inte alltid exakt ut som de på damavdelningen.


Vissa (läs min syster) skrattar högt åt det här. Jag bryr mig inte!

Jag hittade en köksstege på nätet för ett tag sedan och blev så glad! Vi hade en likadan när jag var liten,och nu var det här en renoverad och snygg. Så jag slog till och köpte den! En kompis frågade varför jag ska ha en sån stående framme.


Gissa? Jag når ju bara det på understa hyllan ordentligt. På nästa hylla får jag stå på tå för att nå. Så jag klättrar rätt ofta när jag lagar mat, plockar in disk eller gör andra vanliga hushållsbestyr. 

Att ha en skål på diskbänken och stå och vispa är till exempel inte så bra för mig. Jag får ont i axeln och armen då det blir så högt! Jag ställer hellre skålen på köksbordet eller på en stol. 

I mitt duschrum är det minst sagt inte så stort (don efter person…) så jag var tvungen att klura ett tag innan jag kom på hur jag skulle lyckas få plats med en torkställning oxå. Till slut insåg jag att ända stället var ovanför fönstret. Och då kunde det inte bli en torkhiss.

Alltså har jag en stege stående i hallen som jag klättrar på när det ska hängas eller tas ner tvätt. 

När man har storlek 35 i skor så har man ju det så klart i strumpor oxå. Och det kan ibland vara svårt att få tag i, konstigt nog! I perioder hittar jag det varken på dam- eller barnavdelningen. Hur är det möjligt? Alla måste väl i alla fall passera den storleken? Eller växer andras fötter så de tar ett hopp från storlek 34 direkt till 36? Strumpor är ju ofta dubbelstorlekar så är det 36-38 så hamnar hälen uppe på vaden på mig. Så när jag väl hittar strumpor som jag kan ha så köper jag många på en gång! Likadant med skor, har svårt att låta bli att köpa när jag hittar skor jag kan ha! Fast det “problemet” verkar jag dela med de flesta kvinnor, även om de lever på större fot än jag. 

Wahlgren och vi?

Posted on | by Victoria | 12 Comments on Wahlgren och vi?

I helgen regnade det ju både katter och hundar samt att det var svinkallt. Juni är inte en sommarmånad. Dödstrist. Någon av de regniga dagarna råkade vi hamna i en repris av Wahlgrens Värld där det visade sig att alla kidsen, de vuxna alltså, sov i samma säng som mamma Pernilla. Inte nog med att de fortfarande bor kvar hemma, de delar även säng. Stora raggchanser PW har, komma med hemsläp och så ligger Benjamin och Bianca där. Sjukt roligt, men ändå? Så jag sa det till maken och fnissade lite. Han bara tittade på mig och garanterat önskade han att blickar hade kunnat säga “hur står det till med självinsikten då”, men den blicken är han inte så skillad i. Istället fick han fråga om jag var medveten om hur jag och min mamma sover när vi ses? En 46-årig dotter och hennes 69-åriga mamma.

Det var ju bara att tugga i sig den bristande självinsikten för när de är hos oss på torpet blir Kim förpassad till gästsäng för att jag och mamma skall dela på dubbelsängen. När jag är och hälsar på dem utan make tar jag och ömma mamman gästrummet med dubbelsäng. Råkar maken vara med får han ligga på Solo (PH-referens) medan jag och mamman inte ändrar på vinnande koncept. 

Jag och den lilla hunden åkte till mamma idag. Imorgon skall vi fixa naglarna så jag har tagit med alla gellack plus alla chromepulver. Just det, lite skillnad på chrome och mirror, men det tar vi imorgon. Kanske det kan vara svaret på missnöjdheten hos en del över Isadora?

Nu är det läggdags. Eller det var det för en stund sedan. Mamma snusar tyst på sin kudde.


Och Ludde snusar bara tyst någonstans nere vid fötterna.

Jag kastade alltså rätt många handgrater i ammunitionsförrådet med min kommentar om Wahlgrens.

Skitsamma, det är ju dödsmysigt med mammor.

Och med det vill jag även berätta att jag är hos mamma och att hon skall få vara med i nagelvideon. Det är också anledningen till att inga fler gästinlägg kommit upp. Men näste man till rakning är Sanna / I mitt huvud. Först ett glädjande, men tårfyllt inlägg som var skitbra av Sofia och om Nike och sedan ett svinroligt av Sanna. Det var det bästa och roligaste du skrivit. OBS; det var en komplimang. Jag vet att mina komplimanger är lite otydliga ibland.

Nu kan ni börja se fram emot det.

Godnatt på er hörrni.

Prinsen Nike, senaste tillskottet i familjen och bara MIN (men jag kysste väldigt många grodor innan han äntligen kom)

Posted on | by Victoria | 11 Comments on Prinsen Nike, senaste tillskottet i familjen och bara MIN (men jag kysste väldigt många grodor innan han äntligen kom)

(Nu kör vi och Sofia blir förste man till rakning. Det är så rart att jag gråter för att det är fint, och så gråter jag även lite för att jag är ledsen. Men det får ni faktiskt läsa om själva. Kärlek är det i alla fall. I mängder och förbehållslös.)

Hej alla glada! Sofia heter jag och jag är Enlisailivets äldsta dotter. Hon är ju lite känd här i bloggen, och likaså familjens hundar, Sintra, Gnista och Philip (bara att söka på bloggen så hittar ni inläggen om dem) (i familjen finns mellansysterns mops Dexter också!).

Sintra var familjens första hund och hon flyttade hem till mamma och pappa 2011, två år efter att jag flyttat hemifrån, till andra sidan landet. Så typiskt, men det var också en av orsakerna till att de nu kunde skaffa sig en hund. Tillåt mig att förklara:

Jag har hela min uppväxt fått veta att jag är allergisk, och jag har självklart upplevt det själv, jag har fått hyposensibiliseringsbehandling med spruta en gång i veckan i några år och mamma och pappa har alltid fått se till att rätt allergimediciner finns hemma. Det har varit allt från damm, kvalster, olika pollen, katt, hund, smågnagare och så vidare.

Så vi har inte kunnat ha husdjur under tiden jag växte upp. Vi fick ärva ett par kaniner som vi hade utomhus i några månader tills min allergiläkare fick reda på det och meddelade att det inte var speciellt klokt, för även om vi hade speciella kläder när vi var med kaninerna så kunde de där partiklarna som framkallar allergin följa med in, sagt och gjort. Kexie och Karisma fick flytta.

Här kommer våra grannar (de går även under benämningen gränder som är en sammanslagning av orden vänner och granne = gränner!) in i bilden. Två unga tjejer som byggde sitt eget hus mitt emot oss. Byggarbetsplatsen som skulle bli deras hus (uppdelat på två lägenheter) gick under namnet ”bygget” bland grannbarnen, och vi var många som mer än gärna gick över och hjälpte till att slipa, spackla eller hålla en spik. För mig blev de här två tjejerna som två storasystrar. När så deras hus var färdigbyggt så flyttade de in där. Men buller och brak och nio katter (som sen blev elva), fyra marsvin, en majsorm, fiskar, och en Jack Russel hane vid namn ”Rasmus”.

Rasmus hade haft en tuff start i livet när olyckan var framme och han blev tuggleksak åt en ilsk hund modell större, och efter det hade han svårt med både människor och andra hundar. Han höll sig nära sin husse och matte och de räckte för honom. Fick han syn på en annan större hund så gjorde han utfall, morrade och skällde tills den var utom synhåll igen.

Jag började knacka på hos grannen och fråga om Rasmus och Rasmus matte ville gå på promenad tillsammans med mig. Det blev många promenader! Jag fick fler och fler gånger hålla i Rasmus koppel och lära mig hur jag skulle hantera Rasmus, och efter ett tag fick jag faktiskt ta ut honom helt själv. Vi utvecklade ett speciellt förhållande jag och Rasmus, och det var extremt tydligt att jag var hans utvalda människa.

Rasmus räddade mitt liv när jag gick på högstadiet, då var det många promenader. Vi gick ut i skogen och jag släppte honom lös och då satt han nära och slickade bort mina tårar när jag hade haft det jobbigt i skolan, hundar alltså <3

In i grannfamiljen flyttade det in två Salukis som Rasmus kom överens med (Så länge som de inte gick nära hans mat!) och i och med detta så hade vi tre systrar ”varsin” hund att leka, rasta och umgås med.

Så vi hade hund(ar) på ett sätt, utan att behöva ha den där tråkiga delen med att rasta hundarna i regn, snö och slask. Och så länge som jag var på utsidan och tvättade händerna efteråt så kände jag inte av Rasmus.

Jag vill minnas att jag en gång faktiskt blev väckt av Rasmus, då hade pappa fått låna Rasmus, och han hoppade gladeligen upp hos mig, jag var överlycklig för det har alltid varit en dröm för mig, att bli väckt av en hund!

Dagen då det var dags för Rasmus att somna in var skitjobbig. Jag fick lov att ha honom själv i några timmar för att säga hejdå, jag tog den finaste frukostskinkan som låg i kylskåpet och matade honom med, pussade och kramade honom så mycket jag bara kunde, den kvällen grät jag (och jag gråter när jag skriver detta nu också). (Och jag gråter när jag läser det, jättemycket, men nu skall jag backa ur bloggen igen och inte störa Sofia – förlåt, reds. fulgråtna anmärkning)

Åren gick och mina allergier fanns kvar och det fanns inte på kartan att familjen skulle skaffa en egen hund. Men så flyttade jag hemifrån och mamma, pappa och yngsta systern åkte till MyDog, sen var det kört. Pappa ringde till mig för att kolla att jag inte skulle känna mig ovälkommen hemma, och vi kom överens om att när jag skulle komma på besök så skulle de städa ur rummet jag skulle sova i ordentligt, och de skulle alltid se till att ha ”mina” allergimediciner hemma.

Sintra (Welsh Springer Spaniel) flyttade hem och vi alla föll pladask. Vi spenderade hela den sommaren på golvet eller på gräsmattan, och turades om att mysa med henne. Men i mitt bakhuvud fanns allergierna spökandes och jag vågade inte riktigt komma så nära Sintra som de andra familjemedlemmarna. Hon lärde sig faktiskt att man inte fick sitta i mitt knä, eller krulla upp sig i kanelbullepose på mitt bröst när jag låg i soffan. Hela tiden kände jag efter, och jag tror nog att om man känner efter så känner man. Och jag kände nog att jag var allergisk…

Men jag älskade Sintra, och blev ännu mer kär i lilla Gnista när hon föddes och flyttade hem till min syster.

Och vid varje besök fick jag frågan om jag kände av hundarna, och jag kände efter, och nog killade det nog lite i näsan?

Sintra vandrade över regnbågsbron, och Philip flyttade hem till mamma och pappa, och några veckor efter det genomgick jag en operation och fick spendera månaden efter den operationen hos mamma och pappa och fick chansen att lära känna Philip och Gnista på ett lite djupare sätt än om man bara är på besök en helg här och en helg där.

Så fick jag jobb på västkusten och flyttlasset gick tillbaka hem. I tid är vi nu hösten 2016. Det var en turbulent höst för hela familjen, och Gnista fick bo hos mig i 6 veckor, och vi fick bygga egna rutiner och eget förhållande, själva och tillsammans- hemma hos mig. Och nu var första gången jag kände att jag nog inte var allergisk, för nu var hon ju hemma hos mig, där inga andra hundar varit tidigare, inga stora gräsmattor på utsidan som klipps i tid och otid. Jag behövde inte ta extra allergimedicin för att Gnista bodde hos mig. Nu började jag känna att nog skulle det så småningom flytta in en liten fyrbent älskling hos mig också, jag googlade taxar, en ras jag tyckt om sen jag var liten för jag trodde Welsharna var för mycket för mig och jag kunde inte ge en sådan hund det den behövde i min lilla lägenhet.

Sen i januari i år krockade jag på väg hem från ett läkarbesök i stora staden. Lång sjukskrivning var ett faktum och då kom vårdhunden Philip till min räddning. Söndag kväll blev han utkörd till Ön av pappa eller mamma, för att vara hos mig till fredag, så fick han permission och åkte hem till mamma och pappa och så fortsatte vi tills jag började jobba så smått.

Han var en del i min rehabilitering, för fyra gånger om dagen fick jag lov att lämna soffan och vilan för att ta en lugn promenad runt huset, då var Philip med!

Och under den här tiden var jag fast. Philip är en åttaårig gubbe, som är väldig egen och har sina egenskaper, principer och vanor. Men han öppnade sig för mig, och jag för honom, och under närmare två månader utvecklade vi ett eget förhållande, som är unikt för oss, jag är den enda människa som han faktiskt går och lägger sig PÅ och gosar, älskade Plipp!

Philip hjälpte mig igenom det värsta jag varit med om, och nu var det inget snack om saken. Mitt hem och jag saknade en fyrbent älskling.

Vi pratade en del, jag och mamma och pappa och kom fram till att egentligen var ju en omplacering likt Philip det som vore toppen för mig. Bor man i lägenhet kan det vara svårt med, och med mitt jobb är det svårt att lägga tiden som behövs på att ensamträna en liten valp, och få det att passa in i cyklerna som mitt jobb går i.

Så för 2,5 vecka sedan taggade pappa mig i ett inlägg i en grupp om Welshar i Sverige, där en förtvivlad tjej kommit fram till att hon inte klarade av att ge sin hund den tid och kärlek som han behövde. Med i inlägget var de här bilderna

Hur kunde man inte bli kär?

Jag ödslade ingen tid, utan skickade direkt iväg ett meddelande till tjejen där jag berättade om vem jag var, jag berättade om min familj och om Sintra, Philip och Gnista (och alla andra welshar som vi umgås med i vår hundfamilj!) så fick hon avgöra om hennes älskling skulle passa in här. Efter en del meddelanden fram och tillbaka så undrade hon om jag ville komma och hälsa på Nike.

Så tisdagen den 30 maj packade jag in pappa, yngsta systern, Philip och Gnista i bilen och åkte till Jönköping för att hälsa på lilla Nike, en tvåårig welshkille. Med oss hade vi en tom bur, för tjejen hade gett signaler att om hundarna gick ihop och om jag fattade tycke för Nike så ville inte hon dra ut på avskedet så länge, utan han skulle få flytta med mig hem den kvällen.

Vi kom fram och jag ringde på dörren och ut kom ett litet yrväder, och jag var så kär, och lindad runt lillklon.

Vi åkte till en närliggande hundstrand där hundarna fick nosa och lära känna varandra. Vi hade redan ganska klart för oss hur Philip och Gnista skulle reagera på Nike, Philip skulle mullra och uppfostra, och Gnista skulle leka, busa och älska. Vi hade rätt, och Nike var jätteduktig på hundspråk och gjorde precis som han skulle, när Philip sa ifrån backade han, eller kastade sig på rygg och visade att han var undergiven.

Så kom frågan hur jag kände.. ja, han flyttade med mig hem den kvällen, men det var jättejobbigt att se någon ta avsked och ta det svåraste beslutet att ge upp sin älskling och lämna över honom till mig, och där stod jag överlycklig över att nu vara matte.

Sen den 30 maj är jag matte och Nike är min, och jag hans. Allting har gått jättebra och han tydde sig till mig nästan ögonblickligen.

Philip fortsätter att mullra, och är inte helt såld på pojkspolingen som flyttar in på dagiset på arbetsdagarna, men han accepterar honom, och det är ungefär så långt man kan komma med Philip!

Gnista älskar sin nya brorsa, till råga på allt mitt i höglöp, men de kommer vara BFF:s livet ut, det skiljer bara några månader mellan dem!

Nästa helg ska vi träffa Dexter, den sista av familjens hundar, Gnista har skrämt stackars Dexter så han är lite osäker på welshar, men jag tror att cool-lugna Nike kan vara terapihund för Dexters welshfobi.

Nike är redan en i familjen, en självklar del av den, och han är min – och jag hans!

Det här är min prins, och nog har det varit andra längs vägen, men jag vet inte om jag vill kalla dem för grodor, Rasmus, Naim, Bascha, Charlie, Amira, Sintra, Gnista och Philip är alla prinsar och prinsessor, men nu har jag en alldeles egen prins.

Tillsammans på denna livets väg

Vill man följa min och Nikes resa tillsammans så finns vi på instagram @sofiastensby eller @Nikethewelshie

RUBRIKER

Posted on | by Victoria | 40 Comments on RUBRIKER

Här kommer ett antal fina rubriker per person och nu får ni faktiskt ganska fria händer eftersom en del ämnen är avhängiga de andra. Gärna foton. Jag tycker verkligen att det skall bli så himla kul att läsa om er. Vem vet, ni som inte bloggar kanske får blodad tand.

Har jag missat någon, hojta till. Om inte, kör på när ni har tid och maila inlägget med foton till mig när det är klart. Under tiden kör jag på som vanligt.

Jag vet inte om jag skall erkänna något än, men 2017 kan bli året jag slog solglasögonsrekord. Men det pratar vi kanske om en annan dag.

Enlisailivet:
Vart seglar ni 2027 och vad har ni för båt?
Fem anledningar till att skor faktiskt förändrar livet.
Man kan inte shoppa sig frisk, men det är trevligare att att vara förkyld i en Juicy-overall?

Tigerliljan:
Ett antal anledningar till att örhängen är så mycket trevligare än exempelvis frimärken (förutom att frimärken alldeles uppenbart inte sitter kvar i öronen särskilt bra).
När livet gör ett lappkast, hur fortsätter man stå kvar på skidorna?
Det här gör mig knollrig av lycka och det här är en smula bekymmersamt inför förestående flytt.

Granntanten:
Livet på stor fot och långa ben.
Så här träffades jag och Hansominte (helt sanningsenligt men skrivet genom Harlekinögon, dvs nougatfärgade och mandelformade).
Den där dagen för ett tiotal år sedan när jag varken jobbade, bakade eller lagade mat utan satt på soffan och läste – barn och män överlever mer än man tror?

Marie:
Vad skulle det kunna finnas för risker med att köpa skor? Eller glasögon?
Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag göra det här, köpa det här och kanske till och med flytta någonstans?
Min senaste materiella önskning och varför jag vill ha den.

Heléne:
Nykär med nya skitkonstiga rutiner.
X antal saker som jag för två år sedan aldrig trodde att jag skulle göra idag.
Så här önskar jag att mitt liv ser ut om tio år och att jag har urtjusiga skor.

Gina:
Tio anledningar till att livet hade varit enklare om man faktiskt förälskade sig i skor istället för i människor.
Om jag fått chansen att backa bandet tillbaka till grundskolan igen, men behålla de kunskaper jag tillskansat mig. Hade jag gjort det och vad hade jag i så fall ändrat?
Drömlivet – finns det?

Markattan:
Det här hade varit det första jag gjort om jag hade varit statsminister (och det här hade jag inte gjort).
Så här träffades jag och min man (och jag vill ha Harlekinversionen där med tack)
När vi planerar att båta till västkusten i år (ni visste inte att ni planerade det alltså?)

I mitt huvud:
(Jag är ju bara tvungen att lägga en motsatsrubrik till Granntanten, fniss).
Livet på liten fot och korta ben.
Det här skulle jag önska att alla vet om skor.
Med åldern kommer egensinnighet, så här var mitt senaste förhållande, men hade jag klarat att leva med man, eventuella barn och min egensinnighet idag?

Anette:
Tålamod är en dygd och livet är skört.
Mitt absolut sämsta och minst genomtänkta köp och mitt solklart bästa köp.
Förutom att springa är det här bland det roligaste jag vet att göra.

PJAK/Anna:
Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram?
Om jag kommer fram, hur skulle mitt drömliv se ut?
Jag lever redan min dröm och det ser ut så här.

Humlan:
Vad vet du om min smärta och vad vet jag om din – Livet utan gips och osynlig smärta.
Steget från insidan tullarna till utsidan tullarna. Så kort, men ändå så långt.

Åsa F:
Hur man träffar någon från exakt andra sidan jorden och får det att fungera trots kulturkrockar som att han inte tycker att det är viktigt med Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på julafton.
Historian om vårt liv.
Så här många skor har jag.

Hondjuret:
När det gör ont i själen, men jag ler ändå.
Varför jag hatar småstaden och längtar till Göteborg.
Hur mycket kärlek kan man ge innan den tar slut?

Bibbi:
Om jag aldrig mer behövde arbeta och alltid var pepp skulle jag lägga mina dagar på att fotografera det här … och då tycker jag att det är viktigt att göra det här först. (Kissa tänker jag spontant, om det nu är utomhus, eftersom jag hatar att kissa i naturen för jag KAN INTE. Och den parentesen var enbart min så den klipper vi bort.) 😉
Vet du, jag vill höra om fotograferingen och familjen. Den har jag sämst koll på. Bäst koll på sjukdomen och där får du välja själv. 🙂

Motvillig Husfruen:
Som vägrar skriva, men eftersom hon jobbar i sprutbranschen där många har åsikter åt alla möjliga håll är tanken att hon skall reda ut rätt och fel och tala om vad som är bra respektive mindre bra för olika hudtyper, hur man botar migräm med botox och vad skillnaden egentligen är på innehållet i sprutan.

Sofia Stensby:
Att växa upp med två systrar – dröm eller mardröm – hur funkar det på riktigt.
Prinsen Nike, senaste tillskottet i familjen och bara MIN (men jag kysste väldigt många grodor innan han äntligen kom)
Nike, styvbrorsan och kusinerna, så funkar det

Christina Johansson:
Det lurviga barnet, det lurviga barnbarnet och den äkta hälften som alltid sitter bakom gardinen – ett inlägg om kärlek.
Därför började jag plugga mitt i livet.
(Du får inga mer, för om du inte väljer lurvskallarna blir jag ledsen. Fniss.)

Tanja:
Hur husdjur, småbarn och ett intensivt intresse för heminredning faktiskt går ihop på riktigt.
Fitterbittan säger att jag är grafiskt kreativ och skitbra, som till exempel på fotografering – de här är mina största intressen (hon hade fel/rätt) hehe
Sjukdomen (om du vill, byt annars mot män som inte är kapabla att ens köpa ett födesedagskort – jadå, jag är fortfarande irriterande.

Rosa och jag

Posted on | by Victoria | 22 Comments on Rosa och jag

Blir bara ett mer och mer snyggt par. Framför allt hänger jag ju så mycket mer med Rosa numera. Vi är så här tajta *måttar pyttelitet med pekfinger och tumme* OCH det absolut roligaste är att jag har saknat Plain Vanillas egna grejor så den här tunikan gör mig nostalgisk samt att den passar löjligt bra till tre par skor som jag redan har. Sedan blir jag ännu gladare över deras nya tunikor. Åhhh.


Det tycker jag ändå är ganska fascinerande. Än mer fascinerande att jag och Rosa frivilligt låter Traktor vara med och leka. Han är ju så väldigt ful och inte ens personligheten gör honom trevligare. 

Tydligen gick jag all in som torparfru tidigare idag. Och så kom jag på att det är väldigt sällan håret får yra omkring som det vill, särskilt på foto. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med det nu. Det är nästan inga extension kvar i det, några rosa slingor, eftersom håret har gått bananas och växt cirka tre kilometer de senaste två åren. Då vill jag såklart hitta på något nytt, eventuellt klippa mycket, men det förbjuder jag mig själv att göra med tanke på att jag inte har haft så här långt hår sedan gymnasiet. Plus kanske någon gång efter det. Men det är ju varmt på sommaren och jag sätter upp det hela tiden och då har jag ändå inte särskilt tjockt hår. Mer väldigt o-tjockt nordiskt fjöshår. Tips mottages med tacksamhet. 

Min taskiga syrra snodde allt hår och fick så mycket att det jag får ihop i en hel tofs med allt hår, det blir syrrans lugg om hon gör en tofs av den. Och så lider hon och pratar om hur JÅBBIT det är att behöva klippa ur det hela tiden för att det inte skall växa som en svamp runt huvudet på henne.

Älskade syrran, det finns ingen som känner medlidande för ett sådant icke-problem. Inget medlidande, bara avundsjuka. Samma avundsjuka som jag känt sedan en kvart efter du föddes och fick allt hår inklusive mitt. Ooohooorättvist.

Rosa och jag har även ett par meddelanden. Imorgon kommer rubrikerna och vi bestämde att var och en får tre rubriker att välja mellan ifall man får en rubrik man hatar jättemycket.

Det andra meddelandet är att vi gick igenom nageldekorationslådan och då hittade vi de här.


Mina dekorationsövningsnaglar. Eller vad det nu kan tänkas heta på fackspråk. Jag använde dem för att måla mönster för hand och göra andra skojiga saker ett tag.

Det var roligt, för då kan jag visa hur himla lätt det är att göra chrome- och mirrornaglar. Medan jag pratar med mig själv.

Men först rubrikerna imorgon och så ett snack med Mini om hon kan tänka sig att byta en burk mumsmat mot att hon väljer en vinnare av de rosablå glajjorna. Hon har varit väldigt svårflirtad på sistone.

Låter det som om Rosa och jag är inne på rätt spår här?