Men inte trodde jag att jag skulle vara SÅ paralyserad SÅ länge. Herregud. En hel sommar? Om nu den där skitårstiden verkligen förtjänar epitetet sommar? Vårhöst kanske. Temperaturen låg stabilt som en dålig majmånad och nordanvinden försökte blåsa omkull huset. Den lyckades inte och huset står kvar, däremot har vi hämtat torkvindan och gummibåten på lite olika ställen både innanför och utanför tomtgränsen.
Svenskar älskar att prata väder. Svenskar älskar även att glorifiera den svenska sommaren. Men nu får det vara nog, en vecka med hyfsat väder räcker helt enkelt inte att leva på under årets resterande veckor. Och den veckan var inte ens så bra att vi hade ljumma Ernstiga barfotakvällar med tallkottar mellan tårna. Det är precis det jag längtar efter allra mest varje år. Ljumma vindar i svinottan så man kan dingla med sina brunbrända ben medan man äter cornflakes med mjölk och närproducerade blåbär från närmsta skog. Endast iklädd linne och short trots att klockan bara är halvåtta. Likaledes på kvällen. Hundpromenader i samma klädsel när klockan närmar sig midnatt med solen kvar på himlen.
Inte då. I år var det bävernylonoverall och skoterkängor om man prompt skulle huttra i sig flingorna utomhus. Inomhus körde vi vinterbrasa och filt. Ulltofflor och mysdress. Och gäster hade vi sju veckor utan uppehåll. Det är vi och Läckberg som har en ständig ström av aldrig sinande gäster, med skillnaden att vi faktiskt sade nej till de mindre önskvärda i år. Men inte pga önskvärdheten utan helt enkelt för att tiden inte räckte till och det var fullt i alla sängar. När det var som mest och flest bodde det gäster i både lägenheten och båten och vi fick göra rockader när det var dags för incheckning och temporärt använda båten som ett slags annex. Aldrig har vi huserat så många och så länge och i vanliga fall tycker jag ju att rätt gäster är rätt kul.
I år blev det mest pannkaka av alltihop och jag var den som var vilsen.
Efter förra inlägget drabbades jag av den där handlingsförlamningen. Mest för att jag verkligen inte hade förstått fibromyalgidelen och det kan ju tyckas fånigt såhär i efterhand. Symtomen fanns ju där i allra högsta grad ändå, enda skillnaden var ju att sjukdomen fick ett namn, vi blev presenterade och hej och du med varandra. Jag blev ju varken bättre eller sämre av att få ett namn på skräpet. Om jag får lov att gissa blev jag chockad. Över att inte ha förstått på nästan två år, att jag eventuellt även hade blivit lite lite döv också som inte hade hört (eller bara en smula korkad) och därtill stressad. Över att sommaren bara skulle försvinna okontrollerat och att inte kunna göra en bråkdel av det jag så gärna ville. Att då ha gäster och därmed en vilja och önskan att göra saker lirar dåligt med paralys, långa startsträckor och att inte vara spontan längre.
Maken kilade ut genom dörren tidigt varje dag och sa åt mig att komma till stan senare. Då gick det inte alls. De dagar vi åtminstone åkte in tillsammans fungerade, men inte att ansvara över avresetiden själv. De första veckorna i juli fuckade jag upp sömnen, pga minst sagt kylslagen sommarmånad blev smärtorna olidliga. Min andra axel pajade (och är fortfarande och ännu mer paj).
När jag ändå har fått upp ångan när det gäller generellt gnäll gör det ju inget alls enklare att det inte syns på mig för jag har inte ett enda gips och man känner sig väldigt luddig när man säger att man bara inte orkar. Barn säger att de inte ååååårkar, när vuxna säger det låter de bara lata och nonchalanta.
Men jag spottade i nävarna och började hänga på de dagar som var bra och ni vet ju redan från instagram att vi åkte båt med simgalen hund. Den veckan var vädret fantastiskt.
Utöver det åkte vi en dagstur med färjan till Norge med nästa uppsättning gäster.
Stor båt har praktiskt stora fönster.
Det var trevligt, nu har vi gjort det och det behöver vi inte göra igen. På båten hängde en tavla som gav mig huvudbry. Ser ni varför och kan ni i så fall förklara anledningen till att man förstorar just ett sådant gammalt foto i tapetstorlek och smäller upp på en vägg?
En annan dag fick jag den briljanta idén att prova min rosa balsamtoning för att Linnea Claesson är cool. Det var inte jag, men jag tröstade mig med att det stod på förpackningen att den skulle gå att tvätta ur med lätthet.
Det skulle visa sig vara en stor och fet lögn eftersom jag fortfarande har rosa hår. Ett tjugotal tvättar senare. Skjut mig?
Sedan var vi på havet igen och den här gången tog jag med mig systerdottern. Gissa om hon kände sig stor när hon åkte med utan både föräldrar och storebror.
Den finaste dagen var dock den enda som det både vindstilla och solsken. Den dagen fick jag sällskap av både Dame Edna och Liberace.
Men det finaste tillfället var när jag träffade min plastbror som jag inte sett på åtta år och fick soffhänga med honom en hel dag. Soffhäng och plastbröder är så underskattat.
Jag spenderade osunt mycket tid på Pinterest och tittade på virkade saker som jag blev lika osunt sugen på att virka. Herregud så mycket idéer jag fick och jag måste helt enkelt lära mig virka enhandat på något sätt.
Och så var vi på Monster Race i Ed.
I tisdags köpte vi husbil. Jag är inte helt klar över hur det gick till och jag är helt övertygad om att jag blev lurad.
Men nu övar vi. I onsdags åkte vi till Ullared på makens initiativ. Efter det körde vi till Varberg och parkerade för natten.
I torsdags åkte vi hem och testsov med hundarna utanför huset och igår åkte vi tillbaka till mamma för att fortsätta mot Borås idag och hälsa på goda vänner.
Jag är förvånansvärt välvilligt inställd till bilen.
Det är ju sjukt praktiskt att ha en bil man kan vila sig lite i när man är utmattad efter en lång dag på Ullared och än mer praktiskt att ha med sig sin egen enrummare när man hälsar på folk.
Vem har tillräckligt stor parkering och vill ha besök?
Det här är nämligen det enda vi ämnar syssla med under hösten för sen bär det ju av…
…jamen det har vi väl pratat om?
Annars har vi ju något att prata om nästa gång 😉
Hur mår ni? Jag har saknat er.
