För vi fortsätter ju övningsköra med hundar för att lära både oss och dem att åka båt med hjul på. Det har visat sig vara klokt, eftersom Liten inte älskar enrummaren när den åker omkring, bara när den står still. Då blir han som en alldeles tyst staty (till skillnad från alla andra statyer som pratar?). Stor är däremot fortfarande kungen av framsätet. Han älskar det och sitter bara och tittar ner på vanliga bilar lite smådrygt, herregud, han skäller inte ens på andra hundar från sin piedestal.
Han kan få leva lyckligt ovetande om att hans plats ryker snabbare än han kan ge skall i moll så fort Liten accepterar bilen och blir som vanligt igen. Extra spännande blev det under körning igår när lurvskallarna rök ihop så hårtussarna yrde. Det visade sig att Stors säkerhetsbälte preciiiiiis räckte till kanten på soffan där Liten satt med mig. Och att Stor kände distinkt doft av gud vet vad ur ändalykten på Liten som han prompt skulle försöka nosa på. Statyn morrade sådär tyst som han brukar, något som Stor respektlöst ignorerade.
Fullt krig med säkerhetsbälten på. Då vet vi det. Inte så rofyllt på mindre väg i Sverige, får absolut inte lov att hända på Autobahn.
Här ankrade vi i förrgår och det var vackert.
Om man nu skall rangordna ställplatserna vi provat hade den här fantastisk placering mitt i hamnen, men intet mer än en grusplan med mastuppläggning för de som jobbade med sina båtar. Toaletterna var inte särskilt imponerande, oklart hur ofta de städades, men fantastiska promenadstråk för hundarna på små stigar i skogen. Det hade vi varken i Varberg eller i Bua, men där var toaletter och dusch riktigt fina. Eftersom jag är en hönsmamma vinner promenadstigarna.
Vädret däremot kan man ju ha en del åsikter om, det regnar ju satans perkele oavbrutet. Nattetid är det mysigt med smatter på taket, dagtid är det inte lika underhållande att hitta en högtryckslucka för att valla vattenhundar som avskyr vatten som kommer uppifrån.
Men vi lyckades tajma en dylik lucka och kunde gå på snirkliga stigar med utsikt igår.
Medvetet har jag inte skrivit var vi befann oss. För att jag är nyfiken på om någon känner igen sig.
Och nu har den där förvirringen satt in. Med besked. Inte nog med ilandsproblemet att vi skaffat oss ytterligare ett ställe att bo på, mer att vi åker iväg en natt, sedan hem igen och även hemma övningssover vi i bilen.
Igår morse och framför allt imorse hade jag ingen som helst aning om var jag befann mig.
Det slutade med att jag fick fråga maken om han möjligen visste var han hade parkerat våra sängar. Jodå, det visste han, vi var hemma på gårdsplanen. Det tog minst tio minuter av funderingar och att försöka gå bakåt i tiden innan jag bestämde mig för att tro på honom. Det och att jag kikade ut lite genom fönstret.
Om jag har tyckt att det har varit konstigt tidigare med att inte veta var jag är, då gör det absolut inte saken enklare när sängarna går att köra iväg.
Jag funderar över att skaffa en griffeltavla och sätta den i taket över sängen och skriva geografisk placering vid sänggående. Då får man ju svaret så fort man slår upp sina ljusblå.
Ni som husbilar eller husvagnar omkring, HUR vet ni var ni är när ni vaknar?
Båten är lättare. Det är svårare att undvika att se ut genom någon ventil och dessutom brukar tilläggningarna vara mer minnesvärda. På gott och ont.
Det är med andra ord alldeles för lätt att parkera en husbil 😉