Author: Victoria

För vi fortsätter ju övningsköra med hundar för att lära både oss och dem att åka båt med hjul på. Det har visat sig vara klokt, eftersom Liten inte älskar enrummaren när den åker omkring, bara när den står still. Då blir han som en alldeles tyst staty (till skillnad från alla andra statyer som pratar?). Stor är däremot fortfarande kungen av framsätet. Han älskar det och sitter bara och tittar ner på vanliga bilar lite smådrygt, herregud, han skäller inte ens på andra hundar från sin piedestal.

Han kan få leva lyckligt ovetande om att hans plats ryker snabbare än han kan ge skall i moll så fort Liten accepterar bilen och blir som vanligt igen. Extra spännande blev det under körning igår när lurvskallarna rök ihop så hårtussarna yrde. Det visade sig att Stors säkerhetsbälte preciiiiiis räckte till kanten på soffan där Liten satt med mig. Och att Stor kände distinkt doft av gud vet vad ur ändalykten på Liten som han prompt skulle försöka nosa på. Statyn morrade sådär tyst som han brukar, något som Stor respektlöst ignorerade.

Fullt krig med säkerhetsbälten på. Då vet vi det. Inte så rofyllt på mindre väg i Sverige, får absolut inte lov att hända på Autobahn.

Här ankrade vi i förrgår och det var vackert.

Om man nu skall rangordna ställplatserna vi provat hade den här fantastisk placering mitt i hamnen, men intet mer än en grusplan med mastuppläggning för de som jobbade med sina båtar. Toaletterna var inte särskilt imponerande, oklart hur ofta de städades, men fantastiska promenadstråk för hundarna på små stigar i skogen. Det hade vi varken i Varberg eller i Bua, men där var toaletter och dusch riktigt fina. Eftersom jag är en hönsmamma vinner promenadstigarna.

Vädret däremot kan man ju ha en del åsikter om, det regnar ju satans perkele oavbrutet. Nattetid är det mysigt med smatter på taket, dagtid är det inte lika underhållande att hitta en högtryckslucka för att valla vattenhundar som avskyr vatten som kommer uppifrån.

Men vi lyckades tajma en dylik lucka och kunde gå på snirkliga stigar med utsikt igår.

Medvetet har jag inte skrivit var vi befann oss. För att jag är nyfiken på om någon känner igen sig.

Och nu har den där förvirringen satt in. Med besked. Inte nog med ilandsproblemet att vi skaffat oss ytterligare ett ställe att bo på, mer att vi åker iväg en natt, sedan hem igen och även hemma övningssover vi i bilen.

Igår morse och framför allt imorse hade jag ingen som helst aning om var jag befann mig.

Det slutade med att jag fick fråga maken om han möjligen visste var han hade parkerat våra sängar. Jodå, det visste han, vi var hemma på gårdsplanen. Det tog minst tio minuter av funderingar och att försöka gå bakåt i tiden innan jag bestämde mig för att tro på honom. Det och att jag kikade ut lite genom fönstret.

Om jag har tyckt att det har varit konstigt tidigare med att inte veta var jag är, då gör det absolut inte saken enklare när sängarna går att köra iväg.

Jag funderar över att skaffa en griffeltavla och sätta den i taket över sängen och skriva geografisk placering vid sänggående. Då får man ju svaret så fort man slår upp sina ljusblå.

Ni som husbilar eller husvagnar omkring, HUR vet ni var ni är när ni vaknar?

Båten är lättare. Det är svårare att undvika att se ut genom någon ventil och dessutom brukar tilläggningarna vara mer minnesvärda. På gott och ont.

Det är med andra ord alldeles för lätt att parkera en husbil 😉

När andra lyllosar sover. Annars är just sömn en sak man gör på natten. Här vaknade jag av gråtande hund som inte vågade hoppa upp i sängen för att vi hade glömt tända hans nattlampa. Helt sanningsenligt, Stor har numera en nattlampa. Har han inte det ylar han så översiggivet att man vaknar, muttrar, tänder ficklampan på iphonen för att lysa upp planlagd hoppväg medan man pratar med nattgullerösten för att han inte skall vara så förtvivlat ledsen. Då hoppar han upp, skyndar sig att ta min kudde innan jag hunnit vika ihop mig igen och sedan morrar han när även jag vill ha lite kudde.

Sådant lägger sig som enhörningsvadd runt hjärtat på den väckta mamman. Inte alls.

Hundarna verkar gilla husbilen i alla fall. Vi övningssover ju här mest hela tiden (förutom när vi inte sover). Här undrar jag vad som rör sig i skallen på dem. Vart vill de köra? Åmål? Franska Rivieran? Eller kanske bara till hundgodisbutiken?

De ser åtminstone prydliga ut.

I torsdags var jag hos min alldeles nya husläkare och fick en kortisonspruta i vänster axel. Första gången jag träffade henne fick jag en i höger axel. Impinchement eller något liknande hette det onda och jävlar så ont det har gjort. Hade jag varit en bil hade doktorn antagligen bytt ut det mesta. Definitivt lampor, styrleder och kardanaxlar. Nytt batteri hade jag garanterat fått. När hon frågade var jag hade ont någonstans försökte jag låta bli att gråta så mycket att jag glömde hur man andas, varpå doktorn tog mig i handen och sa att jag skulle släppa ut istället för att hålla in och att jag framför allt skulle andas. Jag visste inte att det fanns läkare som höll handen längre, men det var helt fantastiskt.

Eftersom jag alldeles nyss listat om mig efter att äntligen ha vågat lämna Göteborg skall jag tillbaka till henne redan på måndag och gå igenom mina brister. Jag hoppas att hon har väldigt gott om tid. Men det skall bli skönt. Jag gillar att ha en samlingsläkare på nära håll med koll och jag är sjukt trött på att åka till Sthlm enbart för recept och spruta. Det kostar en mindre förmögenhet att åka och ibland (ofta) finns inte orken. Då måste jag åka ändå, för smärtdoktorn är numera pensionär och jobbar bara två dagar varannan månad och recepten ger inte utrymme för att missa ett återbesök. Väldigt mystiskt. 

Men nu har jag fått för mig att vårdcentraler är VÄLDIGT restriktiva mot vissa mediciner. Och att hon av den anledningen kanske inte kan ta över. Vad äter ni för mediciner och vem administrerar dem?

Har de hundgodis i Stockholm åker vi GÄRNA säger Quislingarna.

Nu till det viktiga. Jag har nästan blivit vuxen.

Igår drack jag min första kopp kaffe utan att göra grimaser. Jag drack den frivilligt dessutom.

Berättade jag när Johannas dotter inledde mig i frestelse och köpte kokossocker? Kokossocker visade sig smaka som en liten bit av himlen med ett kilopris högre än guld. Cornflakes, mjölk, blåbär och kokossocker är världens bästa frukost.

Bevismaterial A. De samlas som flugor kring skit.

Igår hittade jag den här på samma hylla i affären.

Vill man se texten kan jag förtydliga.

Då blev jag sugen på kaffe för det kändes som något som skulle passa i kaffe. Eller bara på en sked. Sked fungerade också väldigt bra.

Tillåt mig presentera mitt livs första och frivilliga kopp kaffe.

En blyg viol.

Och jag tror banne mig att jag vill ha en idag med.

Den åttonde september 2017 blev jag nästan-vuxen.

Ett litet steg etc. *kors i taket*

Imorgon drar vi hemåt igen. Helgen spenderades på goda vänners parkering utanför Borås (jag visste ju inte det Markattan *tar på skämshatten*). Eller ja, enrummaren stod på parkeringen.

Och ljugarbänkar hittar man bara viljan finns. Maken sitter inuti förrådsutrymmet på enrummaren, vad kompisen sitter på vet jag inte, men det måste ha varit suveränt bekvämt eftersom de satt där i en evighet.

Det var en trevlig helg med mer föda än jag har ätit…jamen någonsin tror jag. Inte ens en helt vanlig julafton slog bjudmaten hos kamraterna. Först en väldigt god och annorlunda tacopaj med tusen tillbehör strax efter angöring igår. När jag hade okynnesätit min andra portion fick jag reda på att vi även skulle grilla på kvällen. Tjena mittbena, två portioner paj med tillbehör motsvarar minst en och en halv dags normalt intag. Efter maten åt jag dock två chokladbollar och en bit toscakaka. För säkerhets skull. Jag skyller på katastroftänk, Trump och Nordkorea. Apokalypser har aldrig känts så nära förestående.

Sedan satt vi ute i det något svajiga vädret och provsmakade kvällens lördagsgodis. Var det hamnade är en smula märkligt, för magsäcken var full. Det finns en godistarm också va? Som forskare bara hemlighåller till skillnad från onödig blindtarm.

Sedan somnade jag på deras soffa pga paltkoma. Med öppna ögon. Fyra gånger. Jag är helt säker på att det var fyra gånger eftersom jag delade filt med dottern i huset och hon pep skräckslaget varje gång jag somnade och tydligen inte ens orkade stänga ögonen. Jag hade verkligen ingen aning om att man kunde sova med öppna ögon, men det vet jag nu då maken förevigade en somning.

Mungiporna hänger skönt avslappnat och jag tittar oseende rakt in i filten. Hur är det möjligt?

Efter paltkomasömnen hojtades det från köket, då var det dags för grillmat. Alltså? Men johodå, det gick att få ner en entrecôte med champinjoner och halloumi. Och en stor portion ugnsbakade rotfrukter, två sorters kryddsmör och bea. Sedan rullade jag tillbaka till soffan, mölade i mig resten av godiset, varken somnade eller domnade utan klarade faktiskt att föra någon slags samtal.

Men jag var väldigt glad över enrummaren och när det var dags att säga tack och godnatt. Har man intäkter ger det utgifter, men tack och lov i gasform. Nummer två är inte så praktiskt att utföra på husbil har jag fått inpräntat.

Imorse vaknade vi av inbjudan till frulle. Efter gårdagen antar jag att det går att gissa att vi inte fick varsin Risifrutti i handen utan det spelade i samma liga som en bättre hotellfrukost.

Sedan försvann dagen. Det sa bara POFF så var klockan halvfem och det enda vi hade gjort var frukost med påföljande snicksnack i obestämbart väder.

Vid affären på väg till mamma för att hämta lurvskallarna möttes vi av det här löpet.

Amen hallå. Den artikeln hade jag kunnat skriva redan för en vecka sedan. Men det är ju ändå gulligt att Aftonblaskan försöker.

// Trendsättarna (tihi) som undrar var de vaknar imorgon