Author: Victoria

Jag fick en present idag! Som inte var en våg eller en motionscykel eller ens en diamantring!

Jösses, jag är både mållös och talträngd samtidigt.

Maken gav mig en present idag, en rar liten Tiffanyblå ask, helt anledningslöst eftersom jag varken fyller år eller har namnsdag.

Nu kanske jag kommer med gamla nyheter, men KOLLA här.

Har ni en aning om vad det där är? Det hade inte jag i alla fall, inte den blekaste, jag kunde inte ens gissa. Och om det skulle vara så att jag är först på bollen säger jag inte vad det är, ni kan fundera en stund ni med.

Det visade sig att stålgrunkan gick att dela i två.

Med en grymt stark (heter det så?) magnet i vardera ände. Så himla magnetisk att den gick att sätta på kylskåpet och öppna kylskåpsdörren med. Men det var inte ändamålet, inte heller var det kylskåpsdekoration.

Då placerade maken den på korrekt plats. På min pippigula onepiece någonstans i brösthöjd.

Jag fattade fortfarande inte.

Gör ni?

(Det här är ju jättespännande.)

…

..

.

Då kom förklaringen till mojängen jag inte var ett dugg medveten om att jag behövde. En glasögongalge! Dock egenpåhittat ord, jag vet inte vad den korrekta benämningen är, men galge låter bra.

Första tanken var såklart att den är löjligt onödig.

Andra tanken var ren fascination, vem sitter hemma och uppfinner en sådan här pryl?

Nu har jag övat med galgen i ett par timmar och jag är bara imponerad. Jag vet inte hur många gånger per dag som jag drar upp och ner mina glasögon på skallen, men det är många. Ännu fler gånger om jag inte har mina Jan-Öjwind Swahn-brillor. Då kör jag ju dessutom dubbel uppsättning på huvudet och ibland ett tredje par på näsan, för att jag varvar läsglasögon, se på långt håll-glajjor och slipade solglasögon.

Alltså, jag kan inte riktigt beskriva galgen, men det känns lite som om den förändrat mitt liv till det bättre. Bästa presenten för mindre än tio spänn och man behöver inte vara synsvag som jag för att använda den. Tänk bara på alla solglasögon man dräller med på sommaren? Och tänk om maken hade köpt mer än en galge? Jag tänker att man borde ha en magnettavla på väggen i hallen, där man kan sätta sina glasögon istället för att riva runt i handväskan (eller var man nu förvarar sina glajjor) och öppna glasögonfodral efter glasögonfodral i jakt på rätt par. Vill man vara riktigt vågad skippar man tavlan och dekorerar kylskåpet istället.

Jag har ju på riktigt sisådär sju glasögonfodral i handväskan och bara tanken på att rycka åt sig ett par från en galge i hallen för att hänga på en galge på jackan/blusen/tröjan (eller onepiecen)! Jag kan till och med ha två galgar på onepiecen. För att täcka hela dagsbehovet. Som bonus slipper jag bli barskallig varje gång jag möblerar om glasögonen som alltid sitter på skulten, allt hår som fastnar i näsplupparna varje gång.

Antingen är det här en bra grej på riktigt, eller så har det varit grått så länge att jag blir superpepp av väldigt lite? Men nä, det är orättvist mot galgen. Jag tror att den lirar i samma liga som exempelvis manschettknappar och slipsnålar, men betydligt mer användbar.

Det enda som talar mot galgen är att den är ganska ful och opiffig. Den behöver finnas i olika färger för att matcha klädsel, lite pynt på varje sida och olika ytor (matt/blank/rugglig). En brosch med en funktion helt enkelt! Broscher som dessutom fått ett uppsving på senare tid.

Så. Jävla. Bra!

Maken har blivit beordrad att köpa ett gäng till som jag skall pynta och göra broscher av, och ett gäng som skall hänga i hallen.

Jag ber om ursäkt på förhand om det mot all förmodan finns fler som blir lika exalterad som jag över tanken på allt som går att göra, maken sover och jag vet inte var han har köpt galgen, men jag återkommer om det (hur fan kunde han bara köpa EN) till hugade spekulanter.

Det enda ogenomtänkta här är antagligen att jag berättar om bästa blivande businessen. (Pinsamt om någon redan gjort allt jag har klurat på.)

Senilsnöret kommer fasas ut och glasögongalge kommer bli nya trenden. Fyra dagar in på 2018 och jag har “uppfunnit” värsta grejen, tack vare bästa gåvan. Tack maken.

Nu undrar jag ju såklart ett par saker:

1. Hade ni sett den innan?

2. Var ni klipskare än jag och listade ut vad det var innan sista bilden? (Det är jag helt hundra på att de flesta gjorde pga min obegåvning)

3. Visst är det en fullkomligt briljant uppfinning?

4. Som bara kan bli Så Mycket Bättre?

Sicken grej va?

Just det …

5. Någon med känningar i stål- och magnetbranchen som vill bli min kumpan?

Ses vi förresten på hundmässan i Göteborg på lördag? Om ni nu tagit er igenom ett textsjok enbart om en liten galge och läst ända hit. Jag får nog fråga igen imorgon.

// Från Dyster Till Yster

Jag klippte den lille korvförsäljaren för lite mer än en vecka sedan, eftersom han har en fullkomligt gräslig päls. Den tovar sig på en nanosekund vintertid. För att vädret alltid är blaha, samt att vi har tre bäckar på tomten som det badas och dricks i och ur. Stor har däremot ståtlig päls med noll tovor. Skumt det där.

I vilket fall som helst råkade resultatet bli sisådär. För tillfället ser han ut som om en blind höll i rakapparaten. Och så fryser han såklart, dock inte utomhus pga spring i benen, men inomhus. Oj så trångt det har blivit i sängen.

Igår fick alltså Liten sin första tröja.

Titta noga ser ni hiphoppigt guldhalsband också.

Liten tenderar att bli staty när något är läskigt. Ni som vet ni bara vet. När hunden blir alldeles “tyst” och i det här fallet även lite paralyserad också. Det blev den här lurvskallen igår. I timmar. Det enda som rörde sig var tarmarna, för han fes dödliga doser trots statyliggning.

Idag är det finemang igen och tröjan bekommer honom inte.

Det är väldigt underligt att ha en hund som är helt knäpptyst när något är läskigt och en som överkommunicerar med både ljud och kroppsspråk. Förvirrande, minst sagt.

Och nej, det fanns inga andra färger än rosa. Men rosa och svartvitt är dödsläckert ju 🙂

Men ÄN så länge har inga katastrofer inträffat (peppar peppar, saltkast över axeln och lite tvi på det). Om man bortser från att jag tycker att världen i stort är en enda stor katastrof.

Hela nyårsdagen spenderades på soffan och vi käkade resterande fiskpinnar. Mest för att det är det enda maken tillagar, nästan frivilligt dessutom. Jag håller räkningen, nu har han lagat mat sex gånger under hela vårt förhållande. Fyra fiskpinnar, en penispasta och en helt vanlig pasta.

Gårdagen var lika deppig som alla andra nyårsdagar, pga just en orsak som jag deppar över varje nyårsdag. Alla bortsprungna hundar. Herregud! Alla dessa som inte kommer tillrätta direkt när de springer bort på själva aftonen och man bara vet att de gömmer sig i ren skräck och DÅ kommer tolvslaget och gör det än värre.

Detsamma gäller såklart katter och alla andra djur som även skadas fysiskt för att människan har ett riktigt hjärndött behov av att spränga saker i luften för att fira in det nya året.

Men om man håller sig till hundarna, för att hundar måste ut och kissa och för att jag står närmast just hundar. Stor är exempelvis inte skotträdd, vilket är väldigt roligt att han inte är. Eftersom han heter Scott. Något jag inte brukar skriva för enkelhetens skull, men Scott är alltså inte skotträdd. Däremot avskyr han åska och fyrverkerier. Så till den milda grad att när den dånade synkroniserat med hans avhopp från båten (för ett gäng år sedan), vägrade han gå av på en vecka. Han hade bestämt sig för att aldrig mer kissa eller bajsa helt enkelt. Det behövdes inte mer, sa han. För det har börjat dåna när man landar på bryggan, vilket ju är perfekt hundlogik. Detsamma gjorde han förra veckan hos mamma. En promenad och ett vagt dunder långt bort gjorde att han backade när det var dags för nästa utgång. Vis av erfarenhet vet jag att sådant inte brukar bli bättre när man är sju år och envis.

Då är det två saker jag inte förstår. Varför tar man ens med sin hund till ett tolvslag som är fyrverkeriplats, men framför allt; varför fyrverkar man alls?

Varje nyårsafton kikar jag beklämt på Facebook och varje nyårsdag tittar jag ledset på samma forum. Alla de som inte kommit tillbaka och de som hittas skadade. Och jag är så blödig att jag inte ens kan titta på Bagges Hundar, eller ens ett avsnitt av något veterinärprogram TROTS att jag vet att utkomsten är bra. Men nu har jag stora problem med lilla hunden som hittades skadad och blev körd till Albano. Sist jag såg hade de inte hittat ägare, och viktigast av allt, hur har det gått med vovven?

Kan vi inte bara förbjuda skiten en gång för alla? Barn skadas, djur skadas och de flesta verkar eniga om att det är ett jävla oskick. Trots det var 2017 värre än någonsin enligt nyhetsrapporteringen.

Jag lider verkligen med alla vovvar, kissar och kossor. Och alla andra med. Jag lider däremot inte alls mycket med dessa fyllskallar som står för smällandet.

Bara det är ju orimligt. Man får dricka och skjuta samtidigt. Ett handhavandefel, milt sagt.

Så här skall det se ut på nyårsafton. Och alla andra dagar med. Om man frågar hundarna. Stor ber inte om ursäkt över tungan, han råkade gäspa.

Skulle de där två springa bort sig skulle jag dö på fläcken. Jag har varit med om det, med mina tibbeflickor. En blev skrämd av lös schäfer och hennes koppel gick av. Det är liksom omöjligt att helgardera sig mot. Om jag inte minns fel var hon borta i åtta timmar och hittades slutligen vettskrämd på en veranda. Där hade hon legat tyst så länge, trots att hon hört oss.

Skrämda djur, oavsett ras och inklusive människan, beter sig inte normalt.

Hur löser vi det här och hur gick det med era lurvskallar på nyår?

Men Gott Nytt År från oss alla till er alla, som Benjamin Syrsa säger.

Jag har fastnat i vinkelvolten igen, vilket kanske har märkts eftersom jag varit tyst i en månad. Mer än en månad! Herregud! Men när jag mår tjyvens blir jag tyst, i verkligheten också, inte bara i text. Även om text är svårast att producera i vinkelvolt.

Jag trodde att östrogenet skulle utföra magi och lösa allt, vilket gav mig några maniska dagar tills jag upptäckte att så var inte riktigt fallet. Jodå, hedebyarna har stoppat, men smärtor och depp låg ju kvar och lurpassade på mig. För det är mörkt och det är kallt och då hamnar jag i någon slags mental kvicksand. Och i år har jag inte mina månatliga smärtblockader eftersom aset till läkare skickade ett sms dagen före jag hade min tid i oktober, med “jag har bommat igen kliniken, din tid imorgon utgår därmed – du kan möjligen få komma till Norrtälje i januari”. Utan någon som helst förvarning. Fantastisk läkare, vidrig medmänniska. Usel kombination och ytterligare en bock i kanten i Vics äventyr och otur med vården. Den här gången känner jag mig dock lite extra blåst eftersom jag tyckte så mycket om honom och han hjälpte mig. Det var liksom första gången jag fick hjälp. Sedan, lite för abrupt för min smak, fick jag inte det mer. Och SOM jag har försökt på egen hand, men trots att jag har löst det mesta med fantastisk husläkare, så fattas smärtblockader eller något annat som styr upp högst ofrivilliga smärtkramper nattetid.

Det betyder att jag sover i perioder. Den senaste veckan har jag sovit rätt bra. Då har jag mindre snömos i skallen. Veckan före det sov jag en plus en timma varenda jävla natt, dvs någon timma i ren utmattning någon gång mitt i natten och sedan en timma till på morgonen. Då var jag inte en vacker syn. Inte särskilt trevlig heller.

Så, för att fortsätta på inslagen gnällbana, eftersom jag ämnar avsluta det gamla skitåret och dyka rakt in i ett nytt och ännu oskrivet med ett ritsch, ratsch och boom. Eller snarare en hoper attjon och snörvlanden. Vi har kört varannan dans här hemma de senaste veckorna och nu är det min tur igen att dras med taggtråd i halsen och en rar liten bihåleinflammation.

Jodå, jag tycker synd om mig själv. Alldeles tillräckligt också, så ingen annan behöver göra det.

Minns ni förra vintern? När jag svor dyrt och heligt att jag inte skulle genomlida en vinter till i ett land som är kallt, deprimerande och femtioelva nyanser av osexigt grått. Vi skulle till Spanien i december för att hitta läge och lägenhet. Husbil inköptes och tränades på i mycket god tid. I kvicksanden satt jag och propagerade för Marbella, medan maken oroväckande började mumla om att inte köpa lägenhet alls, utan köra runt i husbil tre månader varje vinter. Det är icke min melodi.

Men nu skulle det ju visa sig att sången som spelades gick i moll och var raka motsatsen till allt som sades i torparhemmet. Ömma svärfadern trillade när han gick på toa mitt i natten och skadade något som gjorde vansinnigt ont, men som varken syns på röntgen eller vid okulärbesiktning. Först ett par dagar på sjukhus, sedan många veckor på korttidsboende och till sist förstod han att det inte skulle fungera att bo kvar i lägenheten längre. Den här gången flyttade han från korttids till äldreboende. Eller “Dödens Väntrum” som maken säger varje gång vi går i korridorerna. Då inser jag raskt vem det är synd om egentligen. Det är ett enormt steg att flytta från en lägenhet där han är född och har bott i hela sitt liv. Så ledsamt att man nästan måste gråta en skvätt varje gång man tänker på det. Typ.

Trots kvicksand, infrusen Spanienresa, smärtor och nysningar är jag ändå tacksam över de och det jag har. Mina älskade lurvskallar (en av dem blev två storlekar mindre förra veckan), kissemissen, en rätt så hyfsad man, bästa föräldrarna och vänner.

Mycket liten och rar hund på soffhörn.

Då gör det inte så mycket att nyårssupén blir fiskpinnar och potatismos och att klädkoden är onepiece.

Med det sagt avslutar jag årets mest gnälliga och tråkiga inlägg (förlåt). Fan vad jag älskar er och att ni hänger kvar och bryr er trots att jag är knäpptyst.

2017 får gå till handlingarna som ett riktigt uselt år och jag hoppas lite försiktigt att 2018 blir bättre.

Jag hoppas även att ni har haft en fantastisk jul, att ni mår fint som snus och att ni får en särdeles fantastisk nyår med lika god mat som jag.

…köra alldeles för snabbt in till stan i första snön (som jag minns) för att göra snällbehandling i håret.Jag medger att jag känner mig lite stressad eftersom vi har så mycket att prata om och så deadlines på det. Jag börjar helt sonika med att kasta ner datorn i syskonväskan till den orimligt snygga jag visade häromdagen.

Ja, jo … så får det bli. Ner med datorn i väskan och upp med den…NU.

När jag slängde ner den hemma var klockan 12.26 och jag skulle vara hos frissan 13.00. Nu är klockan 19.35.

Vad jag inte visste när jag slängde ner datorn i väskan var att jag skulle sitta hemma hos ömma fadern nu och klappa mig på magen efter att ha ätit knäckemacka och grönsakssoppa. För jag skulle bara gå förbi en snabbis efter frissan och ta en fika, fikan innehöll väldigt många frågor om hur man köper bil hos Kvarndammen (där vi köpte husbilen) för att pappan eventuellt och kanske har tänkt sig köpa sin första bil sedan han var typ 15 år. Han har levt ett gott tjänstebilsliv med andra ord, men nu börjar senaste och sista tjänstebilen få några år på nacken. Så jag stannade, både pga nyfikenhet och pga bistånd av hjälp, och jag kommer stanna tills auktionen är över om en timma.

Men vi har ju som sagt mycket att prata om och har ni koll på instagram vet ni redan att jag var på akuten i söndags. Herregud, i den här takten kommer jag inte göra något annat om bara några år och jag har ju inte ens fyllt 50 än?

I vilket fall som helst och för att göra en skitlång historia mycket kortare var vi ju på middag i lördags och före det skulle vi lämna hundarna hos mamma och jag skulle duscha och shejpa upp mig lite. Det minns jag. Jag minns även att vi kom till middagen och sedan är det mer eller mindre bara ett enda mörker med få och små minnesfragment. Jag minns exempelvis att en grön sås till förrättslaxen var fantastiskt god, men har inte ett minne av vare sig varmrätt eller efterrätt. Ett annat minne är att maken sa åt mig att gå och lägga mig hela tiden, men jag har inte ens susning om att anledningen var att jag envisades med att somna hela tiden. Jag minns alltså inte särskilt mycket, inte ens att jag vaknade till första snön på söndag morgon, det har jag bara sett på bild. Vi sov såklart i husbilen, men jag minns inte när vi åkte därifrån och när vi kom tillbaka till mamma. Då var jag dessutom inte bara trött utan dessutom sjukt seg. Kunde inte riktigt svara på frågor, även om jag till slut svarade rätt. Nästa minne är från akuten där de tog in mig med en gång och innan jag hann säga simsalabim hade jag gjort en CT-röntgen av skallen. Samt att jag gick omkring med EKG-sladdarna hängande och slängande.

När klockan var två på natten och jag mer och mer började bli mig själv igen kom doktorn in och talade om att de inte hittade något östrogenrelaterat fel. Ingen propp, infarkt, hjärnblödning och vad det nu stod mer på den långa listan att jag inte hade. Nästa steg var ryggmärgsprov för att kolla om jag möjligen hade borrelia som jag inte visste om och som spelade ett spratt med centrala nervsystemet. Då ville jag bara hem. Och jag ville absolut inte ta något ryggmärgsprov där och då, ni kommer haja varför.

Det var ju såklart inte bara röntgen och EKG och sådant, utan även ett par liter blod som skulle lämnas för kontroll av olika saker. Den inte så muntra sköterskan frågade var det var enklast och jag svarade som det var, vänster armveck brukar ingen gnälla över, det brukar gå som smort.

Då tog hon inte vänster armveck med ursäkten att det minsann inte alls så så enkelt ut. Hon började med höger armveck. Det ser numera ut så här.

Det gick käpprätt …

Sen testade hon två ställen på höger hand där det gick ännu sämre. Så dåligt att det hördes när venen “sprängdes”.

Det gjorde så ont att tårarna sprutade. Det gör fortfarande fruktansvärt ont och jag misstänker att nerver varit inblandade. När jag tar på stickstället nere vid tatueringen känns det som om lillfinger och ringfinger domnar och ilar. Rimligt?

DÅ var det dags att ge sig på vänstern, den jag redan har väldigt väldigt VÄLDIGT ont i. Armvecket struntade de i nästan direkt, trots ivrig intygan återigen om att ingen klagat, så där fick jag bara någon slags kontaktallergi mot plåstret?

Slutligen mördade de vänster hand medan jag illtjöt. Jag besparar er bild på hur DET ser ut idag. Avslutningsvis gick de på högerfoten för att pressa ut några droppar där.

Jag var alltså inte så sugen på att ligga kvar för ett ryggmärgsprov taget där utan väntar helt enkelt till nästa vecka när det är dags att prata med doktorn om första östrogenintrycket.

Nu tror inte jag att det var östrogenets fel och det trodde inte doktorn heller, eftersom han hade uteslutit allt sådant. Väl hemma hos mamma tog jag på mig ett plåster igen innan jag gick och lade mig och det DÄR har inte hänt igen i alla fall. Men Gud vet vad som faktiskt hände?

Nu är det dags att köpa bil med pappa. Kan vi prata om det här?