Author: Victoria

… nu blir det åka av.

Renoveringen fortskrider planenligt och trots brist på inredningskunskap har jag ändå liksom hittat ett tema. Även om det kanske inte är ett inredartema?

Sovrummet var ju åtminstone ljust tidigare, taket var däremot bubbligt och tapeterna gamla och fula. Nu ser sovrummet ut så här, och jag skall förklara den röda tråden. Det föreligger viss risk att det bara är jag som anser att tråden är lite röd annars.

Vitaktig tapet med ljusgrå och ljust ljust blå fjärilar. Golvet är målat och så även taket som även fått nya gipsskivor. Och så här ljusblå är hälften av fjärilarna.

I det orimligt meningslösa och icke funktionella rummet utanför sovrummet var det ju bara mörkt och dystert trä. Som jag inte vet vad det kallas, men det ser ut som om det sitter minislipers på väggen. De har målats vita.

Likaså golvet. Och en del väggar i dumrummet krävde tapet. Samma tapet fick därmed följa med ner i trappan och i hallen på nedervåningen. Nu kommer första tråden, det är samma ljusblå i den tapeten som i fjärilarna, men nu börjar vi gå mot rosare look. Till och med trappräcket har blivit rosa, samma rosa som den mörkaste randen i tapeten.

Och trappan är inte bajsbrun längre, så vackert att man blir tårögd. Inget är bajsbrunt längre och det ser inte ut som om vi är hemlösa squatters längre. Jag ÄLSKAR trappräcket.

Tapeten följer med till hallen på nedervåningen, pga den röda tråden såklart.

För att tapeten i vardagsrummet kommer bli den här.

Ljusgrå tapet med roooooosa flamingos. Givetvis samma ljusa rosa som i randiga tapeten och som bonus samma grå nyans som golvet vi lade in när vi inte stod ut med linoleum anno 1939.

Jag hatar att välja tapeter, jag suger på inredning, men jag spontanälskar bilderna. Vägrar nämligen att se det i verkligheten förrän det är klart. Jag vill leka typ Bygglov och se det när det är klart. Helt klart helst. Gärna efter att det är städat, piffat och puffat också, men jag tror maken drar gränsen just där. Det är ju inte så svårt att lista ut att jag haft helt fria händer?

Allt är klart utom just vardagsrummet. Köket behövde bara färg på väggar och tak, det är ett gammalt Perstorpkök med ljusblå luckor och en fantastisk gammal vedspis bredvid den modernare.

Visst är det någon slags röd tråd?

Och vad tycker ni, bra eller anus? Ärligt!

Just det, jag får även platsbyggda garderober i sovrummet.

Vem vill komma och piffa och puffa?

Allts jag veeeeet hur trist det är att läsa om folks drömmar, men imorse vaknade jag med ett ryck och var redo att nita någon. Vem som helst. Förutom lurvskallarna. Det fanns dock ingen att nita, maken sover med sin flunsa i källaren och jag hostar allena i lägenheten. FÖR VI RENOVERAR TORPET!!! Glädjetjut och stående ovationer. Ni skall få se, om ni lovar att ha min brist på inredarskap i bakhuvudet.

Men drömmen då, herreminje, det känns som om jag har varit förbannad halva natten.

Jag hade bott i Australien i ett antal år och blev tvungen att flytta in hos pappa när jag kom hem. Även om jag var mitt vanliga 48-åriga och krulliga jag, flyttade jag in i vårt gamla radhus. Där visade det sig att halva Sverige var inhyst samtidigt. Min syster, som jag skulle dela rum med, hennes barn, min styvmors syrra, hennes ex och deras barn. Och fem kompisar till styvmosterns barn som såg ut som typ Beastie Boys för att de stod överallt i huset med armarna sådär coolt fuck you-korsade. Typ så här, fast tuffare.

Rummet jag och syrran skulle dela såg ut som en soptipp och det var möbler överallt. Konstigt nog mest blå sittpuffar? För att styvmostern hade varit tvungen att ta med sig hela bohaget när de flyttade och därmed knöla in det bland övrigt möblemang i radhuset.

Trots att jag visste att jag var 48 år skulle jag till skolan. Ungefär nionde klass. Inte ens gymnasiet. Jag sov i det packade huset en natt och dagen efter brast det för mig. Först gick jag till BB-killarna och sa några väl valda ord om att de banne mig kunde hjälpa till istället för att bara leka coola. Sedan försökte jag prata med syrran och styvmodern, men den sistnämnda hade kört mindfulness och gått till sitt mentala happy place och satt i ett hörn (med sittpuffar) medan hon tillverkade fototapet efter fototapet och bara log beundrande mot tapeterna. Pappa var stressad över alla människor och syrran vägrade hjälpa mig att städa vårt rum.

Då kom en av de coola kidsen och sa att de ville prata med mig, för tre av dem grät efter min utskällning. Mina exakta ord till syrran var “är jag inte tillbaka om en kvart ringer du polisen”.

Jag gick med killen med årets Gällivarehäng, han presenterade sig som Shiraz (är inte det ett vin?) och tyckte att vi skulle lösa allt pga missuppfattningar. In i rummet till de gråtande grabbarna, allt blev helgalet igen och jag rusade ut till pappa som frågade mig om det verkligen var läge att flytta hem igen när man är 48 år, syrran var ju okay, hon var ju bara 41 going on 42.

Då sa det POFF i skallen och minst en säkring rök. Sedan sa det POFF i sovrummet för jag vaknade, med en vilopuls på typ 300. Svinförbannad.

Jag tror att jag aldrig vill få mina drömmar analyserade?

Men om någon känner sig hugad? 🙂

Vad månde denna dag bära i sitt sköte?

Där jag har smygstartat lite i etern igen och där det just nu förekommer diskussioner om lockars vara eller inte vara. Personligen anser jag att de är djävulens påfund (om man inte har min systers hår, då tycker jag motsatsen).

Men. För att ni skall förstå mitt monumentala hat sedan koltåldern tänker jag nu berätta några anekdoter från lilla besvikna Victoria som bara ville ha rakt och långt hår, men istället fick superkrull som bara växte uppåt.

Så här ser jag ut med självtorkat. Ungefär. Det blir liksom aldrig samma från gång till gång. Och mina armar kan inte hantera fön och plattång längre. Oftast kan de inte ens tvätta håret.

Och så här såg jag ut som liten.

Nu är det ju inte PK längre, men på den tiden stoppades jag av tanter på stan som utropade; åhhhh, en liten vit n**er. Så GÖLLIGT.

Anekdot ett:

Morfar fyllde år och jag var med honom och still going strong mormor på Öland. Med tanke på att han dog när jag var tio år, kan jag inte varit gammal, men jag minns så väl att jag hade en alldeles ny långkjol. KJOL. Trots det frågade servitrisen vad den lille herrn ville ha. Fortfarande indignerad över att bli kallad liten herre.

Anekdot två:

Ofta ofta stod jag på toaletten och ägnade så mycket tid åt att vattenkamma håret. För då blev det ju rakt. DOCK var jag så liten att jag inte fattade att krullet kom tillbaka när det torkade. Tydligen lämnade korttidsminnet en del att önska också, eftersom jag fortsatte göra det. Och så grät jag Lille Skutt-tårar när krullarna poppade tillbaka.

Anekdot tre:

När jag var liten hade jag nattlinne och det bästa jag visste när det var dags att ta av det var att lyfta det och liksom vränga av mig det. Som man gör när man tar av sig tröjor. Skillnaden var bara att jag lät halsringningen stanna runt huvudet, precis över håret, för att sedan gå och svischa med nattlinnet som om jag vore Rapunzel. DEN lyckan.

Sedan gav jag upp kampen, insåg att jag aldrig skulle få de där fantastiska frisyrerna och snaggade mig.

En månad senare kom den första plattången till Sverige.

Need I say more, hahaha!

Migränen var nästan nästan borta i lördags, så jag drog söderut. Ända till ömma modern åkte jag och den lilla lurvskallen. För att mammor är cirka tusen gånger bättre på att vara omhändertagande än vad äkta makar är. Och så behövde jag miljöombyte. Ni vet när man varit dålig ett tag, oavsett sjukans art, och det känns som om man inte gjort annat än att stirra på samma fyra väggar alldeles för länge? Har man legat exempelvis legat magsjuk i flera dagar känns det som om sjukan sitter I väggarna och man blir nästan sjuk igen bara av utsikten? Eller är det bara jag som är sådan?

Det var ju såklart skit att missa mässan, men oj så skönt det var att komma hemifrån. Bara en sådan sak som att gå och lägga sig samtidigt som alla andra och ha det tyst och mörkt. Jag och mamma delar dubbelsäng hemma hos henne också och har samma dygnsrytm till skillnad från mig och maken. När maken dundrar in från ladan för att gå och lägga sig någon gång mitt i natten låter det som att det inte bara är han som kommer in i sovrummet, han har allra minst med sig en liten elefanthjord också. Samt två glada och skuttande lurvskallar efter elefanterna. Min livlina hemma är mina brusreducerande lurar som antingen spelar ljudbok eller agerar öronpropp, men makecirkusen märks liksom ändå och då somnar jag inte om. Nu har jag två nätter bakom mig av mörkt och tyst sovrum, en mamma att småprata med innan jag somnar och EN hund i knävecket istället för två. Bara det att nästan få tillgång till hela sitt täcke?

Idag är jag som ny igen. Jag har varit på långpromenad runt halva Mölndals golfbana, gjort en hårinpackning och bakat chokladbiskvier med mamma. Det är vad rubriken handlar om. Jag har ALDRIG någonsin i hela mitt liv bakat en endaste kaka. Det enda jag kan baka är äpplepaj, något annat har jag inte ens funderat på att göra. Eftersom jag har bestämt mig för att jag inte kan och mamma kan inte heller, av samma anledning. Vi är bra på matlagning, men kan inte baka.

Av någon anledning fastnar jag alltid för filmsnuttar på sociala media som handlar om just bakning. Eller matlagning för all del, men matlagningen känns inte som rymdfysik. Igår råkade jag se en film om chokladbiskvier och idag handlade vi ingredienser.

Vi gjorde mandelmassekakbottnar.

Och det stod i receptet att det skulle bli 22 stycken. Det blev det inte som synes.

Sedan gjorde jag och Liten smörkräm med choklad.

Som bonus fick man därmed något enstaka hundhår i smörkrämen, men det bjuder vi på. Någon måste ju faktiskt offra sig för avsmakning, det är sen gammalt.

Slutligen doppades de i smält choklad och fick gotta till sig i kylskåpet. Alla 13 som borde ha varit 22.

Mamma är 69 och jag är 47 och vi har bakat vårt livs första kaka och jag är SJUKT impad över att vi gjorde just biskvier. Massor av olika moment för total novis.

De blev möjligen lite fula, men fantastiskt goda. FANTASTISKT goda. Insidan är mycket viktigare än utsidan även när det gäller bakverk. Eventuellt skall vi fortsätta på inslagen bana och baka toscaflarn imorgon, förvåningens finger i häpnadens mun.

Sedan funderade jag på en sak, de där mandelmassekakbottnarna man gjorde till biskvierna var ju rasande goda och faktiskt fånigt enkla. Finns det ingen kaka som liksom bara består av bottnarna? Eller är det futtigt att bara bjuda på biskvibottnar?

Jag tänker att jag skulle börja imponera på omgivningen och istället för att bara servera Gevalia vid oväntat besök även vispa ihop ett par småkakor att baka och bjuda på. Det hade varit både imponerande och chockerande för närmsta omgivningen som VET uselhetsgraden.

En bra dag helt enkelt. En väldigt bra dag faktiskt. Det var ett par veckor (månader) sedan sist.

Jag dristar mig till att säga att det här har varit den bästa dagen på HELA året 😉

Kan vi prata kakor nu? Vad kan jag baka mer på låg svårighetsgrad?

Det var ju både roligt och gott. Gottigottgott.

// Planerar deltagande i Hela Sverige Bakar. Eller kanske Talang?

Ett kvickt meddelande i etern; jag kom inte iväg till ömma modern idag eftersom natten spenderades med min ovän Migrän. Och exakt noll timmar av sömn medan jag låg i nattmörkret och lyssnade på en och en halv ljudbok.

Det var längesedan jag hängde med Migrän eftersom Bästis Botox har tuktat argbiggan väl. En bekantskap jag hade hoppats var avslutad. Inte helt tydligen. Idag restmigrän och ögonlock så hängiga att de gick att dra ner som en filt över knäna i soffan. Som lök på laxen bråkar även dumma axeln med mig, den där pinch-grejen vaddennuhette. Gissningsvis hör det ihop med både migrän och fibro. Ingen öm moder idag, inte heller hundmässa imorgon just för att jag inte kunde åka till ömma modern tidigare.

Maken hälsar dock att bästa grunkan är köpt på Geek. Hans favoritshoppingplats (näst efter Ullared?). Typ åtta spänn, men vi skall prata mer om det när Migrän har dragit dit pepparn växer.

Först måste jag bara sova lite eftersom jag inte gjort det sedan i förrgår. Och knappt ens då pga supermånen.

Och hur mår ni?

// Gnällröven Pip-Lisa