Author: Victoria

Svärfarsbästisen gick ju bort förra onsdagen och sedan dess har allt fokus legat på väldigt snabb begravning så sonen från OZ skulle kunna vara med utan att byta biljett hem en fjärde gång. Och så har det lagats mat. I mängder.

Helgen efter svärfarsbästisensbortgång kom ett par av kusinerna, varpå kocken lagade mat igen. Finger food, kyckling, fläskkött och gudomlig potatis i ugn. Jag har ingen järnkoll på vad vi åt, bara att det var äckligt gott. Dagen efter åt vi rester och nytillverkad lammgryta.

I tisdags kom kocken hit med ingredienser för att göra lasagne åt hela Sveriges armé. Vilket antagligen inte ens är en överdrift, Sveriges armé är nog inte större än så.

Vi körde Masterchef Australia och jag sa saker som “yes chef …” och så vidare. Vi borde haft minst ett tv-team här, antagligen fler med tanke på att jag lagade mat i gul onepiece.

Kocken gjorde sju lasagner. SJU! På 45 minuter.

Sju sådana.

Dagen efter gjorde kocken tre sådana här.

Med tusen olika toppings jag aldrig sett på pizza förut. Min personliga favorit var fikonen. Givetvis gjordes både deg och tomatsås “för hand”.

Om jag aldrig mer får på mig mina kläder vet jag åtminstone vem jag skall skylla på.

Imorgon är det begravning. Jag kommer gråta floder och sedan lite till när jag ser hur ledsen svärfar är. Den här veckan har bara handlat om familj. Det kommer även helgen att göra. Medan vi ägnar de kommande två månaderna åt att beta av pizza- och lasagneresterna som bor i frysen.

Sedan skall ni få se Harry Potter/John Lennon-glajjorna som kom igår. Och jag skall berätta om mina ringar. Samt allt annat som säkert kommer hinna hända.

Avsnitt 0,5

Men ändå känns det som om vi inte hann med.

Jag var inte där i tisdags, för att jag hade tid hos optikern. Maken var dock där och meddelade att mycket förändrats på ett dygn. Istället för att underhålla med livshistorier sov han hela tiden. Morfin på gott och ont. Jag och sonen bestämde oss för att gå dit vid elva dagen efter. Men vi hann inte. Ingen hann. Högt älskad bonusfarbror somnade stillsamt in för gott vid 05.30. Maken och jag grät oss utmattade i ett par timmar och somnade om. Mitt på blanka dagen.

Det värsta var dock att meddela svärfadern. Det hörs när sorg och smärta gör fysiskt ont.

Jag kopierar helt sonika min text och bild från släktgruppen på Facebook. Ett av mina favoritfoton av svärfar med bästis.

…………………..

Den här bilden är få förunnat att både få ta och att uppleva. Bästisar sedan koltåldern och svärfar importerad in i Strömlands. En ljugarbänk som just i det här fallet råkar vara akterdäck på vår båt. Geografiskt placerad på Koster, men geografin är av underordnad betydelse. I tankarna kanske de är i Rio de Janeiro. Eller på Holmen Grå.

Två män som skrattar så stjärnorna dansar i blicken.

Två män som skulle kunna vara vilka farbröder som helst. Lite till åren komna, en och annan krämpa och trots det en sådan glädje.

Inte heller är de vilka farbröder som helst.

Vin, kvinnor och sång i all ära, men skulle man få uppleva en vänskap som deras, då skulle man leva ett rikt liv.

❤️❤️❤️

Kärlek!

Årets första glasögon är ju ett bombsäkert tecken för min del.

Jag var hos optikern igår för att jag ju vill byta läsdelen i Swahn-brillorna. Så det testades och tittades och konstaterades att både närsynthet, långsynthet och brytningsfel har ändrat sig rätt mycket.

Nej, jag tänker absolut inte byta ut min glasögonpark, men jag tänker köpa ett par där med perfekt styrka och sedan fortsätta använda mina gamla. Såklart.

Första glasögonen för året blir *drum roll*

Harry Potter! Och jag ämnar gå med i Gryffindor.

Som bonus skall jag ha sådan här färg på glasen, för att se om det lyfter mörkerseendet.

Knallgula.

Glasögonen är förresten i rosa guld, med cerise skalmskydd.

Den här gången kan jag ha gått över gränsen och lite till.

Avdelningen saker man blir glad av en onsdagmorgon i Sibirien.

Godmorgon 🙂

… idag, så tar vi ringarna i nästa inlägg. Mest för att jag har legat vaken och kikat på örhängen halva natten för att jag letade efter mamma. 48 år och förstår inte att mamma inte ligger bredvid, det är roligt på riktigt.

De senaste åtta veckorna har jag och mamma delat säng i minst fem veckor. En trevlig omväxling som jag sagt tidigare, för hon ligger still, fjärtar inga muskötskott, snarkar hon hörs det knappt och inte heller klapprar hon tänder som en galloperande häst. Anledningen till att det blivit så här mycket var ju att jag var hos henne i två veckor och sedan har hon varit här mycket och gjort min del på torpet. Jag kan helt enkelt inte och det är nästan magiskt att jag äntligen både inser och accepterar det. Och så länge vi bor i stan sover ju inte maken i den äktenskapliga sängen ändå. Den är tydligen för smal. Så han ligger i vårt ganska nyrenoverade hotellrum i källaren istället, medan jag och hundarna bor ensamma i lägenheten.

Dödslarvigt. Och lite ensamt såklart. (Vilket jag antagligen kommer få tugga i mig efter en natt med alla hans oljud.)

Den nyblivna 70-åringen åkte hem med egen make igår och min drog till källaren snabbare än en avlöning vid åttahugget igår kväll. Han lirar dator där nere och skulle installera nytt grafikkort och sedan spela. Har jag ens visat det rummet förresten?

Först somnade jag på soffan alldeles för tidigt och vaknade inte förän vid 01.00. Det händer aldrig längre pga ontet, men igår slog jag på stortrumman och startade natten på sämsta tänkbara sätt.

Hundarna och jag ramlade in i sängen hasta pronto, på med ljudbok i någon slags förhoppning om att somna om, men utan lurar eftersom jag var mol allena. En timma senare vaknade jag av att ljudboken fortfarande pratade, varpå jag skämdes mer än hundarna för att jag varit så hänsynslös och lyssnat utan lurar när ömma mamman var här. För det var hon. I min bombsäkra fantasi. Jag viskade mitt förlåt för tanklöshet till mamma och somnade om. Tjugo minuter senare vaknar jag av oklart ljud och ser då att mamma inte ligger bredvid, så jag hojtar ut mot badrummet och frågar om allt är okay, samtidigt som jag berättar att hundarna har snott hela hennes sida så hon kommer inte få varken plats eller täcke.

Sedan höll jag på så var tjugonde minut resten av min natt (den slutade 04.30). Jag vaknade och antingen svarade jag på fråga ställd av henne, eller tvingade henne att svara mig. Ibland höll jag henne i handen, vilket jag nu lite grand inser att det såklart var oklar lurvskallekroppsdel.

04.30 var mamman puts väck. Då gick jag upp och letade, för att efter orimligt långt letande komma på att jag hade sällskapat med min fantasimamma hela natten.

Då gav jag även upp natten och började kika på örhängen istället. Eftersom jag gick till juvelbutiken i stan för två veckor sedan för att lämna in makens klocka för välbehövligt batteribyte och väl där fick jag det nya årets första infall. Jag drog helt sonika till det med tre extra hål i örat.

Ett i brosket och två till på undervåningen. Äntligen! Det har jag tjatat om i flera år. Nu har jag totalt sju i det örat (sitter inget hänge i huvudhålet – eller vad det nu kan tänkas heta). Sedan gick jag och mitt bristande tålamod hem och köpte örhängen. Hur jag skall stå ut utan att byta på totalt sex veckor när det finns så mycket fint förstår jag inte alls.

Jag handlade på en piercingsida. De har bra grejor och löjligt bra priser och köpte följande.

De silverfärgade vanliga ringarna. En till varje hål. För 19 spänn styck. Alltså?! (Men jag SKALL ha regnbågarna också.)

EN YNKANS silverfärgad kulring. När det fanns så många skojsiga?

Däremot silade jag inte riktigt lika många mygg och svalde elefanter här. Jag slog på stort och valde hela tre färger. Ljusblått, ljusrosa och mörkblått.

Och till och med tre hjärtan. Silver, guld och blått.

Sedan slog jag på stort och det blev två maffiga piece de resistance.

Ljusrosa och ljusvita. Kolla så snyggt de sitter i örat (på någon annan, jag har fortfarande lite tålamod kvar.

Inte de blå. För jag blev akut dumsnål. Vi pratar alltså om smycken som kostar mellan 19 och 69 kronor. Mindre än en sketen snusdosa. Varför blir det så fel i huvudet ibland?

Imorse när insikten om dumsnålheten slog mig som en kofot i skallen (plus att jag inte hittade ömma mamman NÅGONSTANS) surfade jag runt bland vackerheterna och bestämde mig för att jag skall gå bananas på sidan lite senare.

Kolla den flerfärgade här.

Skulle sitta som en smäck tillsammans med ringarna jag köpte åt mig själv i födelsedagspresent från Silver by Madeleine (kolla Facebook, hon hade ingen hemsida), eller Instagram @madeleinessilver.

Inte bara den flerfärgade förresten, alla skulle sitta smäck med mina ringar.

Älskar verkligen ringarna. Extra mycket nu när jag är för fetfingrad för mina nyavslitna.

Inte en enda hästsko köpte jag heller och de brukade vara mina favvisar.

Eller stjärnor, vackrare hjärtan, eller eller eller …

Som sagt, bananas lite senare. Först optikern för att byta glas i läsglasögondelen i mina Swahn-glajjor. Ser inte ett jota längre utan kör dubbelbrillor igen. Ett par rååååååsa från macken.

Vad jag däremot kostade på mig i juvelbutiken var ett kors i vitt och vanligt guld, för DET hade jag råd med? Sjukt skillad på elefantsväljning tydligen.

Jag har letat efter ett vackert kors i flera år för att hänga i kedja med extremt affektionsvärde. Och jag har verkligen letat väldigt aktivt. Så hängde det bara där när jag bara skulle byta klockbatteri.

Vitt vågrätt och gult lodrätt.

Men jag hade såklart inte råd med de här fina för 19 spänn.

Snälla säg att det inte bara är jag som är en nedrans planta när det gäller dylika situationer?

Idag skall jag i alla fall tillbaka till juvelerna för att lämna in mina ringar. Den här veckan kommer gå i tipsens tecken. Och såklart berättelsen om mina ringar.

Det här är mitt första vårtecken. Eller kanske andra? Eventuellt tredje. När det börjar ljusna på både kvällen och morgonen är det roligt att shoppa lite igen, det har jag inte gjort sedan oktober. Ungefär samtidigt åker läppstiftet på och naglarna får vårfärg. Det sistnämnda har dock inte inträffat än.

Alla örhängen kommer från Body Mod. Så imponerande kvicka. Beställde på eftermiddagen och dagen efter låg det, till min enorma glädje, i brevlådan. Jag kan inte länka till silverringarna från telefonen, men där har ni fått info om Facebook och Instagram. Bästa juveleraren i lilla staden heter Krohnjuvel och därifrån skall ni få ett bonustips. Är ni här, gå dit. Maken till skittrevliga ägare får man leta efter. OCH! Googla Birdie smycken.

Jag säger bara jösses så mycket snyggt!

Just det, en sak till säger jag. Som vanligt är inget sponsrat. Tyvärr.

Såhär dagen efter kvällen före.

Ömma modern fyllde ju 70 igår och istället för att rymma till annan plats valde hon Strömstad för att undkomma gratulationer och depressioner på hemmaplan.

Men det här kräver en liten bakgrundsförklaring. Svärfar har en bästis som jag tror blivit presenterad i bloggen tidigare. De har varit kompisar sedan treårsåldern och med tanke på att svärfar var ensambarn medan bästisen hade sex syskon, ja då blev svärfar en bonusbror. Och alla barn till syskonen har blivit bonuskusiner med maken, familj är inte alltid blod.

Den här svärfarsbästisen gifte sig med en dam från Australien och efter ett antal år i Sverige tog de pick, pack och sina fyra barn och flyttade till Australien. Sedan blev det skilsmässa och på äldre dagar flyttade bästisen hem igen. Ensam.

När maken var i 20-årsåldern blev han ivägskickad ett år till Sydney för att bo hos bästisen och jobba med hans son. Som kock. Just kockdelen lämnar mycket att önska, men han fixade det för 30 år sedan åtminstone.

Nu är det så bedrövligt att bästisen är dödssjuk, palliativ vård och det är sjukt ledsamt. Och den enda som kommit hit för att vara med sin pappa är just grabben som maken jobbade med. Hans bonuskusin helt enkelt. Och han är däremot en FANTASTISK kock. Världens snällaste också. Som erbjöd sig och ville laga maten till mammas firande. Men vi fick inte reda på vad.

Vilken kväll! Vilken mat!

Som finger food till välkomstdrinken serverades vårrullar med bambu och anka. Och något slags skitgott ris inrullat i prosciutto. Friterat. Såsen vi doppade det i skall vi inte ens prata om för då börjar jag dregla okontrollerat.

Det hann jag inte ta kort på för det var så jävla gott.

Sedan fick vi vaktel och laxkaka med wasabi och lite annat grejs.

Första gången jag åt anka och första gången jag åt vaktel. Hade lätt kunnat leva på det resten av livet.

Torsk till varmrätt, med någon slags potatiskaka.

To die for!

Till efterrätt hade han bakat chokladkaka som serverades med creme fraiche istället för grädde. Varför har jag aldrig vetat att det är tusen gånger godare än grädde till chokladkaka?

En fantastisk kväll.

Som jag sotar för idag. Såklart.

De två senaste veckorna har vi varit hos svärfarsbästisen varje dag, vilket är tungt som det är. Det blir inte bättre av svinkyla och så ont som jag har i hela kroppen nu, det var det längesedan jag hade. Ännu kallare skall det bli och det skrämmer skiten ur mig. Nu får jag inte ens på mig min jacka utan hjälp. Tvätta håret skall vi inte ens prata om.

Och så lite influensa på det senaste veckan. Maken har varit dödssjuk, mitt har varit mer hanterbart.

Imorgon skall jag till doktorn och jag är fullkomligt livrädd att jag helt plötsligt inte skall få hjälp. Jag måste få mer hjälp, men jag har ingen aning om hur man får någon annan hjälp än mediciner. Anledningen till att jag är livrädd? Jag hamnade bredvid henne på lokal när vi var där och åt efter att ha suttit hos svärfarsbästisen. Där och då dog jag inombords.

Nåväl. Nu har fasaden varit på i två veckor. För man kan inte säga “vi kommer en annan dag” när någon man älskar kan dö vilken kvart som helst.

Fasaden får vara uppe en vecka till. Med många många vilopauser.

Men gårdagen var så jävla värd.

Är ni någonsin i Smiths Lake Australien skall ni få adressen till bonuskusinens matställe. Promise.

Toodles!