Världens hemskaste siffra om man frågar maken. Ångesten har legat som en blöt filt över honom sedan i januari och med tanke på att han hatar födelsedagar i allmänhet var det här en synnerhetsfödelsedag. Dessutom var han fortfarande jetlaggad såklart. Som gjort för bästa födelsedagsfesten.
Men jag var typ snäll. Väckte honom 09.00 genom att säga till honom att han skulle sitta i bilen inom två minuter. Skräckslaget frågade han “snälla säg att det inte blir överraskningsfest med människor?”.
Det fick han SÅKLART inte svar på. Han satt dessutom i bilen inom två minuter och jag körde till stora spahotellet i staden där jag hade bokat in honom på en timma helkroppsmassage. Sedan fortsatte han snarka i vilorummet, men lyckades hålla sig vaken länge nog att äta rar fruktbricka hotellet kom med.
Kejserligt helt enkelt.
Nej men oj. Fel bild, förlåt 😉
Sedan åt vi lunch på hotellet, köpte med Budapestlängd till hans pappa för att fira pyttelite och sedan hem för då kom min pappa.
Vi respekterade nästan hans önskan om inget firande alls med andra ord. För när kvällen kom fick han gå ut och leka i ladan igen, precis som en alldeles vanlig dag.
Det här var ju en onsdag. På lördag morgon hade jag och ömma modern bestämt att hon och styvfadern skulle komma och spendera helgen. Utan att maken visste det. Egentligen ett högst oklart överraskningsmoment.
Tack vare nya låsen klev mamman in och sjöng när maken låg på soffan med morgonkaffet och så drog vi ut med båten till Koster och hade heldag på sjön i 30-gradig värme.
Och jag är SÅ stolt över ömma modern. Hon har haft båtfobi i hela sitt liv, alltså inte sjösjuka utan varit rädd för att vara på båt. Så till den milda grad att hon till och med vägrat färja.
På lördagen var hon då ute hela dagen och trots att det var lite läbbigt när det gungade på fjorden var det mer än okay. Det var så bra att hon kunde fokusera på det fina istället för det läskiga. Dagen efter var vi också på sjön hela dagen, men då lade vi till vid en holme för att gotta oss. Det gick ännu bättre. Det är coolt att vara nybliven 70-taggare och börja ta bort fobier.
På holmen badades det. Trots båtfobi blev mamma en jävla manisk badare för sisådär 30 år sedan. Ursäkta språket, men det skall badas och tjatas om bad från mars till oktober typ. 15 grader i vattnet och mamman sjunger lovsånger om hur skönt det är och att alla måste bada för att nå något nedrans vattennirvana.
Jag badar inte under 20 grader. Över 23 badar jag gärna. Men jag kan inte gå i vattnet, det är långsam tortyr. Jag hoppar i.
Den största nyheten här är alltså att jag badade den där söndagen i maj och det finns bildbevis.
Det är jag mitt i hoppet och just där är det svårt att ångra sig. Sedan finns inga fler bilder för jag dog av köldchocken, knuffade bort mamma och sprang upp för badstegen.
Första badet sedan 2015.
Efter den helgen ansågs det färdigfirat (eller…?) och jag blev liggande ett par dagar för återhämtning.
Så värt det efter den helgen. Så himla värt det.
Nämnde jag att maken är femtio nu?