Author: Victoria

För Liten har fått någon slags magsjuka. Först var vi (jag och Liten alltså, de andra sov de oskyldigas sömn) uppe en gång i timman från och med tvåtiden inatt till morgon, men då var det bara typ normalt risig i kistan. From förmiddag var det inte det längre utan han sprutade ner hela vardagsrumsmattan för han hann inte ens säga v:et i voff. Det bara hände.

Och nu ligger han här och är tapper och tyst, ut en gång i timman fortfarande, men det finns inte mycket kvar som kan rinna ur honom.

Jag har givetvis gjort allt för honom idag, stoppat om, kliat mage och gått ut tretusen gånger.

Han fick även två tofsar och tajmingen på fotot efter var perfekt. Det ser ut som om han sjunger aria till sin ömma mamma.

Fan vad det är jobbigt när hundarna är sjuka. Särskilt Liten eftersom han är lika smärttålig som en pitbull och liksom generellt tyst.

Stor hade dramatiserat det, vilket är bättre.

Imorgon blir det iaf veterinären om det inte blir bättre, som det är nu har han ju bara blivit mer och mer risig, trots att jag är stenhård på fasta 24 timmar så fort det blir magknas. Han har inte fått så mycket som en smula ätbart sedan kvällsmat igår. Även om han gärna hade tagit emot en liten skinkbit eller två.

Han borde blivit bättre under dagen, inte sämre.

Håll tummarna för natten så får ni nospussar ❤️

Det här är stort. Jättestort. När man dessutom äntligen, tack vare er, klurat ut nischen på bloggen. Dessvärre finns det ingen kategori för “slapp” på Bloggportalen, men det borde verkligen.

Eventuellt får jag byta inriktning, bli de bohuslänska Mandelmanns? Eller kanske inte, men ändå för det här är STORT.

När jag berättade det för mamma förut sa hon “åh herregud, det här är ju större än månlandningen”.

Det ÄR det. För mina fingrar är svarta. Vi har noll krukväxter av en anledning. Fel, vi har en, jag fick en orkidé när jag köpte bilen för två år sedan. Trots att jag glömmer den jämt blommar den som en galning nästan året runt. En levnadsglad liten sak.

Vi köpte lite frön på måfå när vi var på Dollarstore i typ april. Egentligen för att ge till svärfadern, men han är dum och sur så vi planterade dem själva när mamma med man var uppe senast. Tomater, rädisor och någon slags ärta vill jag minnas.

Vi hade alltså inte klarat själva planteringen utan hjälp och glada tillrop från mamma och man. När de åkte hem lämnade de noggranna instruktioner om bevattning och flytt och vaddetnuvarmer.

Ömma mamman suckade vid hemresa och sa att hon antagligen aldrig skulle se blomlådorna igen. I alla fall inte med levande saker i.

IDAG ÅT VI VARSIN FÄRDIG RÄDISA!

Från egen blomlåda!

Det var det som var större än månlandningen!

Dessvärre blev vi så ivriga att vi inte tog kort på någon av våra två rädisor innan de slank ner, men bevisen syns ju i lådorna.

För första gången i mitt liv har jag varit delaktig i något slags odlande. Ihop med maken som är på pricken lika usel som jag på att ta hand om grönt. Vi är alltså äckligt stolta.

Men jag ljög lite för mamma, för vi köpte även en cool pelargon som doftar coca-cola om bladen. Efter att jag hade deklamerat rädisätandet och hon hade kommenterat månlandningen, då frågade hon om jag skötte min pelargon också. Jadå SÅKLART, svarade jag och nu har jag lite ångest för att jag vet inte riktigt var jag ställde den. Och när jag ställde den där den nu råkar stå. Det var ett tag sedan jag tittade på den senast, om man säger så.

Men nu fokuserar vi på rädisan jag åt tycker jag.

Ny nisch, odlare! Proffsodlare! Kommer snart i butik nära dig?

Och antagligen är det mitt fel att vi har drivis och pingviner på gatorna eftersom jag var så tidig med nya solglasögon och DESSUTOM har jag köpt shorts, klänning och urtjusiga vita sommarstövlar hos Plain Vanilla. Har även köpt en ljusrosa handväska för sommaren. Jag som kan räkna antalet väskor jag köpt i hela mitt liv på fingrarna, har visst accelererat lite de senaste åren. Nu är det stopp och ett par skall säljas. En åkte till sitt nya för alltid-hem i fredags.

Fem veckor EXTREMVÄRME. Motsatsen till RÖVKYLAN. Och så blev det höst?

Igår gjorde vi inget alls och idag fortsatte jag på redan inslagen bana. För att regnet fullkomligt har vräkt ner och det har åskat så högt att jag har haft en lite åskrädd hund ovanpå mig. Under tiden har jag varierat mellan att läsa och att titta på serier och snart kommer jag få liggsår.

Det här kan även vara det mest skumma vi gjort på länge. När extremvärmen kom och efter att luftkonditioneringen installerades i husbilen tog vi vårt pick och pack och gick ut för att sova. Sovrummet i lilla torpet var vidrigt varmt och jag har svettats på ställen jag inte ens visste att man kunde svettas från. Magen till exempel, och ovanpå fötterna?

Sedan hade vi ju nattgäst första kalla natten mellan torsdag och fredag. Vi orkade inte göra en rockad med lakanen och han fick sova i huset medan vi tog husbilen. Men vi blev kvar? Trots drivis och pingviner.

Det här är min utsikt från den 80 cm breda britsen. Jag SER mitt härliga sovrum med bred Tempursäng.

Men jag har dessvärre fastnat. Mina enda stora rörelser är när jag måste gå huset för att nyttja toan och hämta mat. Inkomster ger utgifter, så jag överväger att hämta mindre mat för att gå mindre på toaletten.

Ni hajar nivån av lathet?

På det ett litet skov såklart. Även om jag inte skyller på det den här gången, med tanke på störtregnet hade jag antagligen gjort ungefär samma ändå.

JO! Jag har gjort en upptäckt. En ny fibrogrej som jag klurar över. Ni vet ju redan att jag lider av dubbelseende sedan ett gäng år tillbaka och har glasögon som korrigerar det. Jag ser ju jättedubbelt utan glasögon och givetvis bara på långt håll. Utan glasögon har vi två tv-apparater i vardagsrummet och vår lilla riksväg är fyrfilig.

De senaste veckorna har jag sett dubbelt även med glasögon när det varit som tyngst. Lika dubbelt som utan.

Jag avslutar det här, rätt innehållslösa, inlägget med två frågor.

1. Någon annan med samma skitsjukdom som också ser sämre under fibrodimma?

2. Sedan Ohejdat slutade blogga blev mitt liv lite tomt. Jag vill ha bloggtips. Var läser ni mer än här? Helst inte diet- och träningsbloggar bara. Mer sådana som skulle kunna ligga i husbilen en hel helg och titta på sovrumsfönstret i sitt hus?

Tack på förhand ❤️

Idag har varit en inget-dag. Jag har inte gjort något alls förutom att ligga och läsa (två böcker, kan rekommendera Rose Pressey om man vill ha VÄLDIGT lättsmält, pratande katter och vintagekläder). En sådan där dag.

Men så råkade jag kika på mina bilder och hittade en jag fick av stockholmaren i torsdags och nu skrattar jag så tårarna rinner igen.

Han visste inte om kulorna i min tatuering och jag hade aldrig sett den här bilden tidigare.

Jag dör.

Den här och inlägget om maken i garderoben skall jag försöka tänka på om jag har en lite blå dag.

De hör ihop på något sätt. Visst?

Vad gör ni?

Och trots utlovade dagliga inlägg missade jag gårdagen, vi fick besök och var ute hela dagen. Sedan satt vi uppe och pratade skit till senare än jag lagt mig på väldigt länge och först idag åkte besöket hem. Det var alltså inget försvinnande igen, bara tidsbrist.

Även om det är ohyfsat att bara försvinna en dag utan förvarning känns det ändå som att det är ännu mer oartigt och lite ouppfostrat att dra upp telefonen på restaurang. Och säga “asså nu får ni vara lite tysta för jag skall blogga”. Så jag gjorde inte det, och det ber jag om ursäkt över så här i eftertankens kranka blekhet.

Idag har det dessutom hänt stora grejor. Sådant som nästan borde hamna bland skvallerpressens röda mattan-reportage faktiskt.

Ni vet ju redan att Strömstad är en liten stad. Stockholmaren som var här igår behövde gå och köpa cigg när vi satt på älsklingsrestaurangen så han frågade “var ligger närmaste Seven Eleven?”. Maken, ytterligare en kompis och jag fnissade och fick inte fram ett ord. Till slut fick vi fram att det inte finns några sådana inrättningar i småstaden. Däremot stoltserar vi med en Pressbyrå som stänger 17.00 på vardagar. En smula för sent eftersom ciggfrågan kom på tal vid 20.00.

Stockholmaren såg lika häpen ut som stockholmare gör när det visar sig vara 18 mil till närmsta Seven Eleven och att det existerar Pressbyråer med sämre öppettider än stadens bokhandel.

Vad vi däremot har är tusen mataffärer med otroligt generösa öppettider så de arma norrmännen skall kunna storhandla när andan faller på. Det vill säga alltid. Jag skulle gissa att vi har flest mataffärer (och godisaffärer) per capita i väääääärlden.

Nåväl, Strömstad är ju i alla fall en stad trots sin litenhet. Vi bor ju på torpet nästan två mil från stan, men har något slags…samhälle (heter det ens så?), en riktig byhåla som heter Skee, på betydligt närmare håll. Där finns ett ålderdomshem (bra för maken nu när han är över på döhalvan), skola, ishall (eftersom Strömstad konstigt nog är en stor hockeystad) och så bor det bara ganska exakt 583 personer i Skee.

Idag har vi fått en Max-restaurang i hålan!

PREMIÄR minsann.

Det är STORT. Med tanke på att själva “handelsparken” som det står på skylten faktiskt bara består av Cirkle K och nu då Max.

Ännu större att jag planerat hela veckan att jag skulle åka dit idag och äta halloumiburgare.

Då vet man att man bor i obygden.

Stor har även fått hakhåret och näsa klippt idag. Vi gjorde inte det när vi klippte övrig byracka för ett par veckor sedan eftersom vi inte pallade fighten. Han HATAR att bli klippt just där och vill döda både rakmaskin och armen som håller i maskinen när man gör det. Lite “Handen som håller trimmern” istället för gungar vaggan.

Innan sista touchen idag såg han ut som en Gremlin. Och ingen visste vad han faktiskt hade samlat på i slutspelsskägget. Det var så läskigt att det inte hade förvånat mig om det hade trillat ut ett hårdkokt ägg och att en bofink hade etablerat sig som hyresgäst.

Nu är eventuella hyresgäster i alla fall avhysta, där fanns inga hårdkokta ägg, men man kunde skönja möjlig makrillfilé och han ser ut som en säl-sork.

Men han är vackrast i världen ändå och nu kan jag drunkna i hans chokladfärgade och mandelformade ögon. (Ja, jag är godissugen och vi har iiiiinget hemma).

Dessutom är det lite trevligare att bli attackpussad av honom när man vet att man troligen inte kommer behöva tillkalla Anticimex.

Avslutningsvis firade vi Mini-kissen på hennes tioårsdag. Jag sjöng och hon åt sin bästa mjukmat. Ox(filé) i sås. Enda kissen i världen som avskyr allt med fisk och skaldjur och här är det hundarna som får Alaskan Pollock när det är fest medan katten får oxe.

Lite tid idag har även ägnats åt att vara så där monster i magen-förbannad.

Men eftersom jag sällan och nästan aldrig skriver i affekt ber jag att få återkomma i ärendet.

Nu skall jag pussa min stora lurvskalle på kinderna och näsan. Bara för att jag kan.