Author: Victoria

Som jag precis skrev i en kommentar går det verkligen upp och ner och fram och tillbaka. Det är snabba vändningar vissa dagar. Imorse grät jag floder och nu är jag så arg att jag inte riktigt vet vart jag skall göra av mig. Jag gissar att det är för att begravningen kommer närmare och närmare och det är inte okay.

Apropå begravningen kan jag berätta något rart. Mormor avgudade ju mina hundar, precis som att min mamma saknar dem mer än hon saknar mig ibland, var det samma för mormor. Första frågan var alltid om hundarna skulle komma med, när vi sa att vi skulle komma och hälsa på henne, och det var inte alls lika kul om det bara var vi och inte hundarna kom med av någon anledning. Vi ser dem som våra bäbisar, mamma ser dem som barnbarn och mormor som barnbarnsbarn.

Jag vet att det finns många som tycker att det är dödslarvigt. Jag har blivit hånad för att jag kallar mig för hundmamma, men de är viktiga i vår lilla familj på mammas sida. Förut var vi tre. Jag, mamma och mormor. Nu är vi bara två helt plötsligt. Då kan man väl bara respektera och acceptera att våra lurvskallar är sjukt viktiga.

Nåväl, Liten skall i alla fall vara med på mormors begravning. Hon hade velat ha båda, men det skulle inte funka. Deras personligheter är ju väldigt olika, Liten är mer terapihund, medan Stor tycker att det är viktigt att blåsa upp sig och tala om att han är stor och stark. Var och en för sig är båda ganska enkla, men tillsammans triggar de varandra. Det gör de flesta hundar som bor ihop. Då fick det bli den lille och mycket stillsamme terapihunden och det gör mig löjligt glad att kapellet sa ja till det och att begravningsbyrån sa att de hade varit med om det ett antal gånger tidigare.

Det tycker jag är fint och jag hade aldrig kunnat gissa att vi skulle få ett så kvickt jakande när jag och mamma framförde vårt önskemål om att ha med Liten. Vi trodde nog att de skulle tycka att vi var helknäppa som ens ställde frågan. Då blev det extra fint att få reda på att vi inte var ensamma om det, och att det inte var helt ovanligt med hundar i kapellet. Sedan förstår jag ju att det inte hade gått om inte mormor valt borgerlig begravning, hade det varit en kyrkbegravning hade vi såklart inte ens ställt frågan. Men bara vetskapen att hundar får lov att vara värdefulla under en viktig ceremoni gör mig varm i hjärtat.

Tänk på mormor och hennes mattfransborste. Damm som kunde blåsa in från luften utanför om balkongdörren var öppen. Hennes soffa var inplastad de första 20 åren hon ägde den, och man fick absolut inte sitta på hennes sängöverkast om man hade byxor på sig som man varit utomhus med. Det fanns inga undantag till många fler regler än de jag räknade upp nu. Förutom de fyrbenta undantagen som blev barnbarnsbarn och det var alla lika chockade över. Personligen trodde jag att jag aldrig ens skulle få komma in i lägenheten med hundar från början. Där hade jag fel.

Stor som groda, precis efter att han har tullat ihop mormors mattfransar på en av mattorna. Det är ju bara att jämföra med mattan bredvid där fransarna ligger snyggare än min frisyr någonsin gjort.

Lurvskallarna var de enda som fick ligga i sängen, både med och utan överkast. De fick vara i sammetssoffan där plastöverdraget försvunnit flera år tidigare och de var de enda som fick ha “skor” på sig inomhus. Att de sölade ner hela köket med vatten när de drack, det var inga konstigheter alls, men jag kunde komma på mormor med att torka båda hundarna runt munnen med en servett efter att de hade ätit. Samtidigt som hon pratade med dem det snällaste hon kunde, för att förklara att “alla barn måste torka rent munnen när de har ätit”. Och varje gång vi kom dit hade hon stekt pannkakor åt dem. För hon tyckte det var så oerhört hemskt att de var tvungna att sitta under bordet när vi åt väldoftande riktig mat, och att de bara skulle sitta där och känna den goda doften utan att få något. Varje gång såg jag även när hon smusslade ner mat från sin tallrik in i munnen på hundarna.

Liten i mormors sammetsfåtölj. Täcket under mamma har inget med Liten att göra, det är för att mammas byxor varit ute. Litens rumpa sitter rätt ner på sammeten, för det förstår ju vem som helst att mammas utebyxor är värre än en rar liten hundrumpa.

I början försökte jag diskutera det där med konsekvens och tiggeri med mormor, men då fick jag onda ögat och så frågade hon alltid vad jag skulle tycka om att sitta på golvet och titta på när alla andra åt. Då lät jag det passera, för det var även underförstått att det fanns en viss risk för att jag skulle hamna på golvet utan mat och hundarna kunde få ta min plats vid bordet. Om jag inte slutade tjata om min himla konsekvens kunde det bli konsekvenser.

Hon älskade dem, de älskade henne och det känns förbaskat fint att Liten kommer vara med i kapellet när det är dags.

Som bonus har han en fantastiskt gråtvänlig päls.

Först vill jag bara berätta en sak som inte står i direkt relation till alla hemskheter, som jag bara glömde berätta om igår. Eller ja, jag tyckte kanske att det räckte med närmare 3000 ord så jag fokuserade på det som var mest viktigt. Nu skall jag berätta vad jag faktiskt gör och var jag är, för jag är helt säker på att minst en av er kommer se exakt var jag är ikväll.

Vi var ju i Norge och husbilade när allt gick åt helvete och vi fortsatte ju direkt ner med husbilen till mamma och mormor. Då i tron att allt skulle gå bra, eftersom de talade om för oss att det var en höftledsfraktur från början. När det inte gick bra alls sade vi farväl till mormor på sjukhuset (de absolut värsta jag gjort i hela mitt liv) och så lyckades vi även lösa det mest primära med begravningsbyrån och sedan fortsatte vi ner till mamma, där vi stannade i två dagar och bara pratade och pratade. På den sidan är det ju liksom bara jag, mamma och mormor. Men jag kände ända in i själen att jag varken ville eller klarade att åka hem till verkligheten, det skulle bara få mig att må ännu sämre, så vi bestämde oss för att fortsätta åka lite planlöst med husbilen. Först till Halmstad, sedan Båstad och så åkte vi till Österlen för första gången i våra liv och stannade vid Falsterbo Kanal i två nätter, Simrishamn och natten till idag spenderades i Karlskrona. Jag har sovit ytterst lite och väckt mig själv flera gånger per natt av att jag gråtskriker, men det är fortfarande tusen gånger bättre än att vara hemma. Det är vi och fyrbeningarna och just fyrbeningar har fantastisk gråtpäls.

Ikväll åkte vi över den här bron.

Och nu är vi i hällregnet på andra sidan. Om någon vill klappa världens snällaste hund kan jag tala om exakt var vi är för dig om du är hemma. Här tänker vi vara till på måndag, sedan börjar det bli dags att fejsa verkligheten och dra sig hemåt så sakteliga igen. Mycket har ju gått att lösa ändå, bara man har telefon och dator. Jag har till och med åstadkommit minnestalet till begravningen, för det skrev jag i Falsterbo.

Men nu måste jag skriva av mig igen. Två saker har hänt under dagen som har fått mig att tappa fattningen helt en gång till. Efter att jag hade skrivit här igår bestämde jag mig för att även skriva ett kortare inlägg om vad som hänt på Facebook och fick då en kommentar av en kompis i Strömstad (som för övrigt inte bara har två portugiser, de har TRE, då förstår man ju precis hur sympatiska de är). Kommentaren berättade för mig att hennes pappa hade legat på samma avdelning som mormor låg på, drygt tre veckor före mormor hamnade där, och det här låter inte klokt. Tårarna rinner igen när jag skriver det, för pappan hade trillat på toaletten, brutit lårbenet och inte heller klarat sig. Han gick bort 28 dagar före mormor, på grund av SAMMA slarv på SAMMA avdelning. Något är ju numera väldigt väldigt fel på den avdelningen och frågan är om det är personalen eller om det är de som bestämmer, min gissning ligger på en kombination av båda parter, för det var ju som sagt väldigt tydligt att något inte stämde när vi var där. Jag kan inte skaka av mig den känslan.

Men idag fick jag även svar från enhetschefen, hon som lovat att skicka över rutinerna kring fallriskpatienter.

Det HÄR fick jag i mailen. Och tills vidare döljer jag sjukhusnamn och avdelningar, men det är det enda jag dolt med den rosa rutan.

Jag har alltså fått ett underlag för HUR man bedömer fallrisk. Inte vilka rutiner som skall följas när en fallriskpatient hanteras. Eller jo, om man räknar de förbannade halksockorna, hur nu de skall hjälpa nattetid och varför det är viktigare att de får med sig halksockorna hem än vad det är att ha koll på patienterna på toaletten. Dessutom verkar ju inte fallriskpatienter på den avdelningen komma hem överhuvudtaget.

Och vad är snubbelrond? Jag tolkar det som att undersköterskorna skall kolla sal och korridor två gånger per dygn för att se så ingen råkat slå ihjäl sig?

Det var ju inte det här jag bad om, och det var inte det jag ville ha, men vem vet – även bristande rutiner kanske kan vara till hjälp. Det jag vill ha och fortfarande behöver hjälp med är ju arbetsrutiner för undersköterskorna när de hanterar fallriskpatienter. För det låter ju helt orimligt att inte det skulle finnas? Precis som många av er har skrivit, så lämnar man ingen ensam på toaletten även om man inte behöver stå precis framför toastolen i alla lägen, men ibland måste man säkert det också. Alla yrken har ju arbetsbeskrivningar, inte bara vården. Det spelar ju ingen roll om man arbetar på lagret på Ica eller om man är direktör.

Det här verkar ju vara något internt eftersom det även handlar om hur det skall registreras i sjukhusets datasystem.

Jag har såklart mailat tillbaka och återigen bett om arbetsrutiner. För oavsett vad patienten vill så måste ju rutinerna trumfa integriteten. Givetvis för patientens säkerhet, och det handlar ju om så mycket mer än toalettbesök. Hur hanterar man flytt och bäddning i sängen och till exempel när patienterna skall sitta ensamma och äta på sängkanten. Det sistnämnda har jag också funderat mycket över, för alla åt ju sin okända maträtt på salen genom att sitta på just sängkanten. Det kan inte heller vara en trygg situation, jag vet ju hur mormor sitter. Mormor är kort och når inte ner med fötterna i golvet och hon hade inte sänkt säng med allt det där som står i bedömningspappret, i hennes fall löstes det genom att ha galler på alla fyra sidor när hon låg.

Jag börjar misstänka att det inte finns rutiner på det här sjukhuset. Något som måste strida mot varje patientsäkerhetsregel som finns. Det verkar helt enkelt inte finnas någon patientsäkerhet.

När jag pratade med enhetschefen i telefon då svarade hon ju att de skrev avvikelserapporter när en “olycka” händer. Olycka my ass, det här är slarv och nonchalans. I mitt mail tillbaka till henne idag ställde jag fem frågor. Tre som hon borde kunna svara på utan att fundera och två frågor där hon kanske måste kontrollera med landstinget eller möjligen sjukhusstyrelsen.

Jag återkommer imorgon om vilka frågor det är och hur de är formulerade, för det är ju svar jag skulle vilja ha från alla som arbetar inom vården på endera sätt. Landsting spelar ju inte heller någon roll. Som det ser ut nu är det här det enda sjukhuset som inte verkar ha en enda rutin.

Min generella fråga för dagen är således; ni som jobbat och jobbar inom vården och med fallrisk, finns arbetsrutiner på papper eller är det bara något “alla vet” förutom just de som arbetar på den här avdelningen? Finns det arbetsrutiner när det gäller patientsäkerhet alls?

Alltså, jag kan inte släppa det. Min kompis pappa gick bort 28 dagar före mormor och anledningen är identisk.

Det doftar inte rosor om det här sättet att jobba, det luktar osedvanligt ruttet.

Och det visade sig att det inte var farligt att skriva när livet inte skimrar rosa kom jag på ytterligare en sak. Något som mormor sade under de timmar hon låg och väntade på beslutet om akut operation och fortfarande var kvar på sjukhuset och avdelningen där de inte hade tid att prata, eller ens tala om vad de kastade ut för matbrickor.

Det mormor sa då, det säger allt om känslan även vi hade om personalen. Förutom en undersköterska, vars namn börjar på F och som var den som hittade mormor på toaletten. För han var helt fantastisk, men han jobbade inte när vi var där och de delade ut mat utan att prata med patienterna.

Efter att mormor hade kommit upp i en säng igen och överläkaren var där, då svärmade alla undersköterskor runt mormors säng som bålgetingar och nästan tävlade om vem som kunde låtsas engagera sig mest i henne. Det kändes som om de var så många runt sängen att de inte fick plats, en som baddade pannan, en som skulle lägga om världens minsta sår på armen och som mormor hade redan innan hon kom till sjukhuset och minst sju som i princip var redo att måla tånaglarna på mormor. Och ALLA pratade i munnen på varandra, med bebisröst, och frågade oavbrutet hur mormor mådde, om hon hade ont, om de kunde göra något, om hon ville ha något att dricka eller äta eller om de möjligen skulle plocka ner månen åt henne.

Givetvis för att överläkaren och avdelningsläkaren var där.

Till slut blev mormor irriterad, och före operationen var hon ju fortfarande solklar i huvudet, då sa hon ifrån och ville att de skulle flytta på sig. Sedan vände hon sig till överläkaren och sa “du skall inte tro att de är så här trevliga i vanliga fall, så här mycket har de inte pratat med mig sedan jag kom in, så det beror antagligen inte på att de bryr sig om mig utan att de bryr sig om dig – ibland har de till och med varit riktigt stygga mot en del här inne”.

Mormor var en tuff kaka, trots att hon tillhörde en generation där läkare, advokater och direktörer var extra fint folk. Sådana hon neg för på jobbet som ung. När tiderna förändrades och hon inte behövde niga mer blev hon en dam man inte satte sig på. Morfar skulle inte ens ha kommit på tanken att försöka, för jag hade världens snällaste morfar. Men det rådde inga tvivel om vem som hade byxorna på i det förhållandet.

Det är jag stolt över.

… gör det himla svårt att faktiskt tillåta sig att tala om när man är låg. Och det gäller inte bara bloggen, det ligger i min personlighet. Inte positivt alls, jag är helt enkelt skitdålig på att prata om att jag mår dåligt och jag är lika skitdålig på att be om hjälp. Jag vet precis när jag skrev sist och hur jag mådde, det var strax innan midsommar och jag kände att ett skov låg i pipeline, men jag visste inte om jag skulle bli så sänkt att jag skulle dra sladden och koppla ner eller om jag skulle ta mig igenom det med ett påklistrat leende. Det skulle ju visa sig vara det förstnämnda. Och det har varit lite upp och ner under sommaren, just nu är det väldigt mycket ner, men jag skall tackla det genom att göra precis tvärtemot vad jag brukar göra. Jag skall berätta under tiden istället för efteråt och jag skall dessutom be om hjälp. Det känns konstigt och fingrarna dansar inte direkt över tangenterna, men jag börjar med det värsta så kan det väl bara bli mindre dåligt?

Min mormor är död. Min fina, svincoola, roliga och mycket bestämda mormor dog förra onsdagen. Den 12 september, vilket betyder att hon blev exakt 102 år och sex månader. Och jag dör lite inombords när jag skriver det för det gör så jävla ont, och tårarna rinner.

För de som aldrig träffat henne är det lätt att bara titta på pappret och konstatera att hon var gammal, för oss som kände henne var hon inte gammal. Min svärfar är 86 år, men känns som om han är minst 30 år äldre än mormor.

Mamma och jag håller nu på med begravningsbyråer och blommor, och så skall vi packa hennes saker och tömma lägenheten. Det sistnämnda skulle vi gjort ändå, för mormor hade ÄNTLIGEN bestämt sig för att det nog var okay att lämna sin vanliga lägenhet och flytta till lägenhet i äldreboende. Men det satt långt inne att ta det beslutet, för hon var helt övertygad om att det inte skulle finnas någon där att prata med. Bor man på äldreboende är man ju både dement och döv, det är sedan gammalt, trodde mormor. Nu är vi istället ensamma om att gå igenom hennes saker och hon har redan flyttat, fast till begravningsbyrån.

Mormor skålar på sitt hundraårskalas

Men jag behöver hjälp, från er som är kunniga inom vården och hanterandet av äldre människor. Inte bara äldre heller, utan alla med fallrisk. För hon borde inte ha dött, hon borde varit hemma och packat sina saker alldeles själv och det gör att jag gråter av både sorg och ilska. Ibland samtidigt.

Mormor har sysslat med gymnastik i hela sitt liv och slutade som gymnastikinstruktör när hon var 86 år, det säger en del om hennes rörlighet. Den gick dessvärre inte i arv och min rörlighet lämnar en hel del övrigt att önska. När hon var 98 föll hon så illa och oturligt att hon bröt lårbenshalsen, och där slutade även hon att vara rörlig eftersom de missade en fraktur under operationen och lagade bara en, den mindre. Den större upptäcktes först tre dagar efter operationen när de hade tvingat mormor att vara uppe och gå flera gånger om dagen i två dagar, trots att mormor nästan grät av smärta. För att göra den historian något kortare slutade det med att mormor blev sängliggande i nästan ett halvår, istället för att komma på benen igen efter bara några dagar som är brukligt. Muskelminnet räckte inte och hon blev beroende av rollator i lägenheten och rullstol för att komma ut. Den gången anmälde sjukhuset sig själva och mormor fick 2700 kronor för sveda och värk, det var värdet på att gå från att ha frihet att kunna gå till affären själv till att vara bunden i sin lägenhet.

Den här gången handlar det om något så mycket större, för den här gången dödade de henne. Jag kan inte se det på något annat sätt än vållande till annans död, och här kommer det jag vill ha hjälp med och mina funderingar. Inget av det handlar om pengar, allt handlar om att det aldrig någonsin får hända någon annan, mormor får jag inte tillbaka hur arg eller ledsen jag än är. Det viktigaste är att någon skall ta ansvar för det och att sjukhus inte skall komma undan med ALLT genom att kalla det “olyckshändelser”.

För två veckor sedan blev mormor förkyld och vi tyckte det gnisslade i bröstet på henne. Det blev ambulans till en äldrevårdsavdelning på regionsjukhuset (jag skriver inte ut varken namn eller avdelningar av förklarliga skäl, får jag hjälp kan vi ta det per mail), där det visade sig att hon hade lunginflammation. Jag och maken var där andra dagen hon låg inne och hon var glad och pigg, pratade oavbrutet om flytten och hur noggrant allt skulle packas. För mormor vad pedant, och med pedant menar jag att hon inte bara ägde en mattfransborste, hon använde den dessutom – och trots värmen i somras fick vi inte öppna så det blev tvärdrag i lägenheten. Det kunde blåsa in damm från gatan. Då förstår man nivån av pedanteri. Något jag inte heller ärvde, för min enda talang är att stöka ner.

Mormor har legat på just den avdelningen ett par gånger tidigare, det har även svärfar gjort, så avdelningen var på intet sätt ny för oss. Det har alltid varit en fantastisk avdelning. Så fantastisk att mormor vid något tillfälle tidigare faktiskt har vägrat åka med i ambulans in till sjukhuset om de inte kunnat lova att hon skulle komma till just den avdelningen. Tack, men nej tack, då stannar jag hellre hemma och dör, sa mormor då.

Den här gången var det något som inte stämde på avdelningen. Vi såg gott om personal, men personalen pratade inte med patienterna, de pratade bara med varandra. Att vi har en vårdkris är ju inte nytt och att undersköterskor går på knäna gör mig väldigt ödmjuk inför deras arbetssituation. Det vi upplevde som inte stämde var svårt att sätta fingret på, och vi hade ju heller ingen aning om hur många patienter de faktiskt hade.

En sak hann vi dock sätta fingret på medan vi fortfarande var där och det var när det var dags för middag. Det var mormor och tre kvinnor till på samma sal, vi var de enda besökarna just då, alla de andra kvinnorna låg ensamma i sina sängar när en av undersköterskorna började dela ut matbrickor. Vi reagerade på att undersköterskan inte sa något om maten till någon av patienterna. Hon sa ingenting mer än “nu är det mat” och så hamnade brickan på bordet bredvid sängen. Mormor tittade på tallriken och sa lite fundersamt att hon undrade vad det var hon skulle äta, och vad det var som skulle föreställa efterrätt i ett vanligt dricksglas. Vi kunde inte hjälpa till heller, för det gick inte att gissa sig till på matens utseende, men det doftade för all del gott.

Kvinnan som låg i sängen bredvid mormor var bara 77 år och väldigt trevlig, så vi frågade henne om hon hade fått med sig vad det var som serverades, men hon visste lika lite som vi. Och när man börjar prata på en mindre sal slutar det oftast med att alla pratar, och det visade sig att ingen av kvinnorna visste vad de åt. Den yngre kvinnan bredvid blev riktigt irriterad och sa precis det som vi hade reagerat över, att ingen pratade till patienterna. Det slutade med att maken gick ut i korridoren för att leta upp någon av de serverande undersköterskorna och fråga vad de serverade och varför i hela friden de inte talade om det för patienterna. DÅ kunde vi åtminstone informera mormor och hennes rumskompisar vad de hade fått.

Efter ett par timmar lämnade vi mormor, för vi var på väg till Norge för att husbila ett par dagar. Vi visste att de skulle behålla mormor till vi kom hem igen och det kändes tryggt.

Sedan kändes det inte tryggt mer. Fyra dagar senare ringde mamma och berättade att mormor hade trillat på toaletten och brutit lårbenet, mamma med make hade åkt upp för att hälsa på och när de kom in på avdelningen hade det hänt 30 minuter tidigare. Mormor låg fortfarande på golvet och pendlade mellan medvetande och medvetslöshet på grund av smärta och nu kommer det jag inte förstår. Eller, det första jag inte förstår i alla fall. Mormor tillhör Västra Götaland-regionen och i till exempel Göteborg lämnar man inte patienter med bedömd fallrisk helt ensamma någon gång. Inte ens på toaletten. För att ge lite avskildhet kan man stå precis utanför dörren med en glipa så man ser till att inget händer. Det finns ju så mycket som kan hända när man ligger på sjukhus, just för att man faktiskt är sjuk på sjukhus.

Undersköterskan som hade hjälpt henne till toaletten hade inte bara lämnat toaletten, hon hade även lämnat salen, för mormor skulle larma när hon var klar. Problemet var bara att mormor hade glidit av sitsen, något undersköterskan hade kunnat förhindra. Något hon BORDE förhindrat. För mormor kunde ju inte ens larma när hon hade glidit av sitsen, det var de andra patienterna som fick larma om att något hände på toaletten. Men då tänker man såklart att de var underbemannade och att hon var tvungen att lämna på grund av larm på annan sal.

Jag vet att jag skriver långt och onödigt mycket. Jag tror inte att jag kan be om ursäkt över det, för medan jag skriver känner jag att jag behöver skriva varje ord. För det gör så även så onödigt ont i mig och det onda behöver komma ut någonstans.

Mamma stannade med mormor och först skulle det beslutas var de skulle göra en akutoperation och att bryta lårbenet är en enorm operation oavsett om man är 22 år eller 102 år. Medan mormor låg i vidriga smärtor och ett ben som såg ut som ett S beslutades det lite här och lite där och efter åtta timmar av obeslutsamhet kom man fram till att hon behövde flyttas, för sjukhuset hon låg på inte utförde akutoperationer alls.

TAR DET ÅTTA TIMMAR ATT KOMMA PÅ ATT SJUKHUSET INTE UTFÖR AKUTOPERATIONER?

Mormor låg i totalt 28 timmar med brutet lårben och utan smärtstillande innan operationen till slut utfördes. På det andra regionsjukhuset. När man justerar ett brutet lårben får man en inopererad stålskena (eller vad det nu kan tänkas heta?) från knät upp till höften. Det visste inte vi, utan vi var jättelättade att mormor hade klarat sig igenom operationen och hamnat på uppvak. Då kom nästa käftsmäll, att de första tre dygnen efter operation var kritiska. Extra kritiska när man redan var sjuk och dessutom 102 år.

Första dagen, direkt efter operationen, var mormor helt med i både tanke och tal, men hon mådde fruktansvärt illa av morfinet. Då hade vi inte hunnit ner, men mamma var ju kvar. Dagen efter operationen kom vi ner med husbil och hundar och då var hon en skugga av sitt vanliga jag. Osammanhängande i allt hon sa, öppnade inte ögonen på hela dagen och det var oerhört svårt att höra vad hon sa. Hon pratade mycket om konstiga saker, jag är inte helt säker på att hon uppfattade att jag var där ens, trots att jag satt och höll henne i handen hela tiden och pratade.

Vi lämnade sjukhuset vid 22.00 och sköterskan lovade att ringa om något tillstötte och för att ingen skulle vara ensam beslutade vi oss för att bo i husbilen allihop. Vid midnatt ringde sköterskan och sa att de tyckte hon var sämre så det var bara att kasta sig till sjukhuset. När vi kom dit sov hon lugnt och sköterskan sa att hon inte hade ringt om hon hade väntat tio minuter, men hon ville inte vänta utifallomatt. Mormor hade återigen reagerat på det smärtstillande, men fått “motgift” och blivit stabil igen. Sköterskans exakta ord var ju då att hon inte hade ringt om hon hade väntat på motgiftet, men när vi ändå var där ville vi väl antagligen stanna en stund. Det var vackra och lugnande ord där och då, jag och mamma satte oss på varsin sida om sängen och satt där till halvsju på morgonen och mormor sov lugnt och rofyllt hela natten. När morgonen kom sa sköterskan att hon var stabil, men hade dåliga värden. Men hon tyckte att vi skulle åka och sova ett par timmar för att inte vi skulle gå under också. Varken jag eller mamma hade sovit på fyra dagar. Och där önskar jag att vi hade fattat ett annat beslut, även om det inte fungerar att vara efterklok. Vi hade kunnat be om en säng till på rummet och delat på den, för mormor låg ensam. Vi hade kunnat stanna ändå. Vi hade kunnat … i oändlighet och inget hade ändrat något ändå. För vi hann ändå inte sova mer än en timma i husbilen innan jag vaknade av de hemskaste orden på mycket mycket länge. Mormor är död.

Min första konstiga reaktion var ilska, medan tårarna sprutade. Jag ringde enhetschefen på sjukhuset där hon blev lämnad på toaletten för att tala om att de hade dödat mormor och att jag ville veta hur deras rutiner ser ut när det gäller patienter med fallrisk. Enhetschefen lovade att återkomma.

Jag blev uppringd av enhetschefen två dagar senare där hon talade om hur deras rutiner såg ut, att mormor var bedömd som en fallriskpatient, men att man trots det lämnar dem ensamma på toaletten OCH lämnar salen. När jag frågade om jag kunde få ta del av deras arbetsbeskrivning eller om den var sekretessbelagd skulle jag självklart få arbetsbeskrivningen. Mormors fall var inget annat än en olyckshändelse menade enhetschefen. I call bullshit. Hon skulle dessutom maila den direkt och det var fem dagar sedan, jag har fortfarande inte fått deras arbetsrutiner kring patienter med fallrisk.

Enhetschefen berättade även att de absolut inte var underbemannade, de var ÖVERBEMANNADE. Både dag- och nattskift hade fyra undersköterskor och två sjuksköterskor på 16 patienter, de hade plats för 20 patienter. Där föll min teori om att det var anledningen till att det inte fanns tid att stå kvar utanför toalettdörren eller att tala om för patienterna vad de fick till middag. Men det spelade ingen roll vad jag sa, för hon menade att patientens integritet var viktigare än fallriskbedömningen.

Det kan inte vara rätt. Jag har frågat sköterskor som jag känner och ingen säger att integritet går före fallrisk. Det skall inte spela någon roll om mormor bad dem åka till Stockholm medan hon var på toaletten eller om hon bad om att få vara ensam på toaletten, var hon bedömd fallrisk lämnar man inte patienten. Dessutom vet jag att det var få saker mormor var så rädd för som att trilla, just för att hon vet hur illa det kan gå och har gått tidigare.

Inget får min mormor tillbaka, men jag hävdar att sjukhus kommer undan med alldeles för mycket genom att prata om olyckshändelser. Sjukhus behöver aldrig stå till svars, sjukhus skyller på politiker (med all rätt oftast, men inte när det handlar om patientvård).

Jag vill prata med både undersköterskor och sjuksköterskor som arbetar inom Västra Götaland. Jag vill veta hur reglerna ser ut när det gäller fallrisk och jag vill inte att någon skall behöva gå igenom det som mormor var tvungen att genomlida sina sista tre dagar i livet. Jag vill prata med vem som helst som arbetar inom vården i VG-regionen för att jag tror att jag blir galen om jag inte gör något för att åtminstone ändra något inför framtiden. Eller vilken region som helst, för det kan inte skilja så mycket mellan landstingen.

Men jag tror bara helt enkelt inte på enhetschefen när hon säger att det är standard att lämna fallriskpatienter ensamma på toaletten. Särskilt lite tror jag på det när hon fortfarande inte har mailat rutinerna som hon skulle maila “direkt”.

Jag vill ha information. Så mycket information det bara går att få. Så jag kan göra något och leva med mig själv.

Återigen, jag vet att jag har svårt att dra i bromsen och skriva kortfattat. Men här och nu behövde jag skriva varje ord, för att prata med någon. Jag behövde få ur mig precis alla orden, och antagligen ännu fler, men det kommer en annan dag antagligen. För jag är fortfarande kvar i husbilen. Jag vill inte åka hem. Att åka hem betyder att allt blir verkligt en gång till.

Jag tror helt enkelt inte på sjukhus. Ingen vet hur mycket tid jag har spenderat på sjukhus och hur många vidriga operationer jag har gått igenom, för jag pratar inte om det heller. Jag vet bara att jag inte tror på något längre.

Imorgon kanske jag kan berätta om när jag hamnade på sjukhus i somras och hur mycket åt helvete det gick då med. Men först vill jag veta det här, så jag vill verkligen att ni pratar med mig. Och jag lovar att inte yppa era namn om så önskas. Även om journalist inte är en skyddad titel så var det min första examen och mitt första arbete och jag är väldigt bra på att hålla tyst.

Förutom när jag skriver 2862 ord när jag är förkrossad över att min mormor inte lever längre, då är jag jättedålig på det.

Maila mig om ni inte vill kommentera: vic@fitterbittan.se

(Och kära kära Lasse och Anna som jobbade hos mormor, jag vet att ni läser här ibland. Mormor avgudade er, verkligen avgudade er och pratade om er hela tiden. Ni vet att hon var svår, och särskilt svårt hade hon för att släppa in en del av era kolleger. Om ni läser det här vill jag att ni skall veta att både jag och mamma var så tacksamma att hon hade er och hur mycket hon tyckte om er. Vill ni kontakta mig gör det, ni är fantastiska och ni var fantastiska mot mormor. Kärlek till er.)

Jag VAH:ar fortfarande. För Liten smittade Stor och inatt var det hans tur att springa ut stup i kvarten.

Status på Liten. Var väldigt väldigt ynklig, tyst och dämpad till sen eftermiddag idag. Nu har vi börjat fastedygn för Stor och småportioner en gång i timman för Liten. Oerhört orättvist tycker Stor, medan jag tycker att han hade dålig tajming. Liten har dock fått tillbaka glimten i ögat. Efter att ha varit den tarvligaste hundmamman i världen vet jag även att han är feberfri.

Det bor en familj här i stan som har tre portisar och min första fråga till maken imorse var; hur fan pallar man tre hundar som är magsjuka samtidigt? I stan?

Vi kan åtminstone kliva rätt ur sängen och ut, utan några som helst förberedelser.

Nu är jag trasigt trött och givetvis på skitdåligt humör. Det sistnämnda beror såklart på det förstnämnda. För jag skulle gjort åtminstone lite saker den här veckan, imorgon kommer ömma modern och styvfar och som glad bonus skall min bästa plastbror med kompis också komma, men låna lägenheten i stan.

Förberedelser är överskattat va?

Nu, ny spännande natt att se fram emot. Liten hälsar och tackar för omtanke, Stor kommer göra det imorgon när han har fått sluta fasta och därmed inte är så förtvivlat sur längre. Jag ämnar vara grinig i minst fyra dagar till.