Author: Victoria

För det är ju så mycket jag missat att meddela under sommaren. Jag minns med exakthet när jag brakade ihop och minns jag inte helt fel lät allt som vanligt här på bloggen. Ända till det inte lät något alls och det tror jag var dagen före midsommarafton. Dessutom är jag tydligen för lat för att kolla vad jag skrev.

Jag är åtminstone helt säker på att det var i samband med midsommarhelgen och jag var så himla glad över att ömma moder och styvfadern skulle komma hit och extra glad var jag över att min plastbror hade ringt och frågat om han och en kompis kunde låna lägenheten i stan över helgen för att byta scen från Göteborg till en stad han aldrig varit i. Det är ju en del av familjen som är sällsynta på bloggen och i mitt liv numera. Tråkigt nog. Men helgpendlandet och sedermera flytten till den lilla staden tog livet av många relationer. Just den här plastbrodern har varit enormt saknad eftersom vi var sjukt tajta från det att mamma och styvfadern blev ett par. Då var ynglingen bara elva år, och jag var inte så mycket äldre då det bara skiljer tre år mellan oss.

Jag har alltså tre plastbröder som är styvfaderns söner. En är tre år äldre, en lika gammal och den lille är tre år yngre. Och vi har börjat hitta varandra igen. Extra fint var det när äldsta plastbroderns yngsta (en av de yngsta iaf – de är tvillingar) dotter tog studenten och bjöd dit oss och vi var där. Hans äldsta dotter som är född 1990 är mitt första gudbarn och hon och hennes tre år yngre syrra var jättemycket med mig ända till de kom upp i övre tonåren och det blev som det blev. Jag har inte varit Guds bästa gudmor efter det, för att uttrycka sig milt.

Nu kom alltså en hel hoper nya människor in i livet och därmed bloggen. Och jag var SÅ glad över att inte bara fira midsommar med mamma och styvfar, utan även lilla älskade plastbrorsan med kompis.

Då kom känningarna. Ni som vet ni vet. När man fortfarande inte riktigt vet om man kommer ta sig igenom det eller om man brakar helt pga smärtor.

Jag tog mig igenom helgen med ett nödrop. När det var dags för mamman och styvfadern att lämna oss på måndag eftermiddag satt jag bara i soffan och grät för att jag hade kört slut på mig och nu visste jag att jag skulle få sota för det med. Och det fick jag, vilket märktes på tystnaden här om inte annat. I juli någon gång började jag spotta upp mig igen, men en olycka kommer sällan ensam. Mer om det senare eller imorgon, för att inte överdriva antalet ord. Som jag såklart kommer göra ändå, vem försöker jag lura?

Någon gång i slutet av juni, när jag var som sämst och hjärnan helt hade checkat ut, kom maken in och såg så skamsen ut att jag allra minst trodde att han skulle erkänna en drös otroheter och begära skilsmässa. Det skulle han inte, däremot skulle han erkänna att han hade budat på en gammal ointressant amerikansk bil på auktion och möjligen glömt tala om det. Eftersom jag känner honom vet jag ju såklart att han inte alls hade glömt det, för en av maken sämre livsmotton är “det är lättare att be om förlåtelse än tillåtelse”.

Dessutom trodde han inte att han skulle vinna auktionen då han lagt ett skambud långt under reservationspris. Men han hade tur. Eller otur. Det beror lite på vem man frågar.

Pang, tjoff och BAM, dagen efter stod ytterligare en bil på vår gård. Den här.

En drömbil påstods det. Därom tvistar vi fortfarande. Men fästmanssoffan, eller vad det nu kan tänkas heta, är för all del lite rar.

Vi åkte till och med på en bilträff i Falkenberg med den och just det var väl inte riktigt min grej. Det var stort, det var brötigt och det stod hundratals bilar med ägare på en gigantisk åker någonstans i skogen. Av alla konstiga nymodigheter han släpar hem är den här den jag känner minst för. Och bilträffar … ja vad kan man säga? Ullaredsshoppare på tv framstår som rena rama Nobelpristagare i jämförelse.

Idag tog vi pärlan för att åka till Norge och fira styvmoderlig födelsedag på restaurang.

Man kan väl säga så här; solglasögonen med tillhörande Elvispolisonger som han köpte i Las Vegas kunde inte matchat bättre.

Och hela Drøbak hörde vår glada tuta som spelar lite olika melodier.

Men det var en bra dag med fantastisk mat, så jag klagar inte.

Inte just idag i alla fall.

Vad tycker ni, skall vi gå igenom sommaren lite kronologiskt ungefär som jag har gjort nu? Eller lever ni hellre lyckligt ovetande?

För jag blev så orimligt glad över att det (kanske?) går att blogga från telefonen igen. Sedan jag kom tillbaka igen och allt har varit sorgligt och sörja, har jag varit tvungen att böka med att blogga från en dator. Något jag har hatat, för telefonen har varit mitt bloggredskap i flera år. Trots mina textväggar har jag föredragit telefonen och nu tror jag att appen har slutat krångla.

Nu skall jag berätta något fint, som såklart har med mormor att göra, eftersom jag tydligen inte är riktigt redo att släppa ut något annat än. Och för att jag är så jävla ledsen och tänker på henne cirka tusen gånger per dag.

Det här är fint och även lite skumt, men absolut mest fint.

Först kan jag ju berätta att jag och mamma redan har börjat dona med mormors saker, något som för all del inte är särskilt fysiskt betungande eftersom mormor var motsatsen till hamster och har döstödat sedan hon var typ 60 år. Dessutom är det ju bara jag och mamma på den sidan och mormors vilja var att jag och mamma skall dela lika på allt, något som faktiskt känns lite galet från min sida. Mamma är ju ändå bröstarvinge, förstår ni hur jag menar med känslan?

Å andra sidan accepterar jag det, mest för att både jag och mamma alltid vetat om det.

Eftersom jag har mammas vigselring från äktenskapet med pappa frågade jag mamma om hon var okay med att jag fick mormors förlovnings- och vigselring. Det var mamma mer än okay med, dels för att hon förstod tanken med det och dels för att det fanns ett finger över till mormors ringar och de kommer därmed bli använda hela tiden. Precis som mormor hade dem jämt. Men än så länge är det konstigt att se dem på mitt finger, de som suttit på mormor så länge jag kan minnas.

Det känns fint, men fel. Jag lägger ju dessutom in en extra betydelse i mina ringar som vi fortfarande inte pratat om. I en av mina ringar står namnen på mina älskade tibbetikar, i en annan står ett budskap till mig själv för den köpte jag när jag blev friskförklarad efter att de opererade bort nästippen på mig. Ringarna ovanför respektive knoge med namnen på Stor och Liten kräver ingen direkt förklaring gissar jag. Och jag tar aaaaaldrig av mig dem. Nej, det var ljug, jag tar av knogringarna när jag duschar för att inte de skall trasslas in i håret och trilla av. Mina ringar är det enda verkligt viktiga av allt materiellt jag äger och kring dem finns mängder av egenpåhittat skrock. Så mycket att jag inte ens skulle våga tala om det för en terapeut.

Nu har jag då lagt till två, både skrock och ringar.

Och joho, man kan visst blanda gult guld och vitt guld.

Jag skulle dock vilja fråga mormor hur de kom fram till allt det sirliga mönstret, för de är verkligen snirkliga.

Lite Sagan om Ringen? Och nu kan jag inte fråga.

Nu kan vi dessutom börja ta den där rubriken jag satte på inlägget med en stor nypa salt. Som vanligt. Jag är verkligen helt värdelös på att fatta mig kort och att hålla mig till en röd tråd.

Förra veckan låg jag i sängen på kvällen och av helt oförklarlig anledning började jag fundera på fattiga riddare, något jag aldrig ätit och definitivt aldrig gjort. Så vansinnigt underligt att ens fundera över det, men jag tror att det var någon slags brödbrist som satte igång tröskverket där uppe. Det ena ledde till det andra och jag började fundera på vad som fanns i kylskåpet.

Hur brödbrist (rättare sagt tråkigt bröd) och kylskåpsinnehåll ledde till fattiga riddar-tankar har jag inget som helst svar på. Men det var i alla fall det som hände, och med mina bristande kunskaper om just fattiga riddare visste jag inte mer än det man möjligen kan tänkas komma ihåg från hemkunskapen i skolan (jag försöker hitta förklaring här, det märks va?). Jag associerade pannkakssmet med de påvra riddarna och efter en snabb googling visade det sig att jag inte var helt fel ute. Fast nu är jag inte ens helt säker på att det stod pannkakssmet någonstans? Jag noterade bara att det var samma ingredienser, inser jag nu. Men jag fattar fortfarande inte VARFÖR jag tänkte på fattiga riddare alls.

Strunt samma, jag lagar aldrig mat enligt recept ändå. Jag tycker inte om frukost som smakar mat och jag är väldigt Kajsa Warg generellt.

Dagen efter tog jag några äpplen och delade i mindre bitar och stekte i smör och socker. Jag gjorde någon slags pannkakssmet och så delade jag det trista rostbrödet på mitten, dränkte i smet och stekte. Efter stekning doppade jag ena brödsidan i kanel och socker, sedan serverade jag extremt förvånad make dessa riddare. Med äpplena och lite creme fraiche som också fanns i kylen.

Det var löjligt gott.

Dagen efter kom pappa hit för att mecka med bilen och det fanns smet över, så det blev ett par riddare till med kanel och socker, men istället för äpplen fick de välja mellan hjortronsylt och blåbärssylt. Det var också löjligt gott, även om äpplena var godare.

Då berättade pappa att farmor brukade göra det när han var liten. Lite sådär vardagsfestligt. Och då skickade jag bilden till ömma modern för att tipsa henne om värsta bästa receptet som jag inte ens visste vad det var eller att jag kunde göra det och naturligtvis förklarade jag vad det var. Dessutom erbjöd jag mig att göra den här magiska frukost/lunch/brunch-saken åt henne när jag åker dit nästa vecka.

Då fick mamma en liten dåndimp och berättade att mormor brukade göra just det till mamma när hon var liten, för att mamma älskade det. Med just socker och kanel och sylt. Men det var så längesedan att mamma varken mindes namnet eller vad det var för smet.

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag skall tolka det än.

Men jag vet att jag aldrig har ätit det någonsin, inte heller har jag funderat över det. Såvitt jag vet har jag inte sett det, läst om det eller på något sätt kommit i kontakt med det. Det verkar ju inte ens vara något min generation fått, men däremot både mamma och pappa.

Om mormor har något med det här att göra, då skulle jag uppskatta fler bakverk framledes. För mormor var helt fantastisk på att baka och både jag och mamma är värdelösa.

Och det är verkligen inte rimligt att jag funderar på någon slags riddare. Varken fattiga eller rika. Det mejkar ingen sense.

Som jag skrev i kommentarerna vågade jag ju inte skriva att begravningen var igår. Dels på grund av extra press (enbart med mig själv som pressare såklart) och dels någon väldigt udda skrockfullhet som jag inte ens vet om den existerar på riktigt eller om det bara är något jag har hittat på.

Men begravningen var som sagt igår. I onsdags lämnade vi mamma med husbil och hundar efter att ha varit på flykt i en halv evighet. Inte för att jag ville lämna mamma, för det ville jag absolut inte, utan mer för att vi var tvungna om jag inte skulle gå på begravning i pippigul onepiece. Enda andra alternativet var mina gråmelerade hängmattebyxor och en grå kofta som jag har haft på mig i en månad. Det enda som var bättre med den sistnämnda outfiten var färgen, renheten var det lite sisådär med då jag bara inte orkat bry mig om just klädsel. Jag levde till hälften efter mormors devis, att man alltid skall se till att vara hel och ren undertill, ifall man råkar ut för något och hamnar hos doktorn. Det har hon sagt sedan jag var liten, vilket såklart betyder att det skulle vara en mardröm att hamna på sjukhus i underbyxor använda en extra dag. Oklart varför, de flesta kollar väl inte status på underbyxorna? Det enda jag hade med mig på flykten var alltså ett par nödmjukisbyxor och underkläder, hade jag hamnat på sjukan så hade jag åtminstone varit hel och tillräckligt ren. De melerade hängmattebyxorna var helt klart extra melerade på grund av hundtassar och livet, men underbyxorna var alltid rena.

Tänk vilken skillnad det är på människor och människor, eller snarare kanske kvinnor och män? Eller båda delarna förresten, både mormor och mamma borstar ju mattfransar och det enda jag är bra på är att stöka till. Men när jag tänker på mormors devis och inser att hon fortsatte med samma morgontvätt trots ålder och krämpor, medan en manlig släkting i min närhet som “bara” är nästan 90, är en riktigt läskig lortloppa. Och har varit en lortloppa i många år. Skall man gå ut med honom måste man kolla och dubbelkolla kläderna innan, och vid de tillfällen man inte gör just det, då kommer han i kläder som är så lortiga att det inte ens går att skylla på dålig syn. Fläckarna skulle synas från månen. Utan teleskop. Då doftar man inte solsken heller.

Eller är det generationen? Min pappa är ju yngre och radiostyrd in i duschen varje morgon och det var inget som förändrade sig för att han gick i pension. Hans morgonrutiner ser fortfarande exakt likadana ut, enda skillnaden är att han inte har sitt yrkesarbete att komma försent till varje morgon. Japp, jag ärvde tidsoptimismen av honom och hans sida.

Något är det i alla fall och även om jag är en stökig människa så finns det få saker som är så äckligt som lortiga diton.

I vilket fall som helst behövde jag åka hem och fundera ut lämplig klädsel, och fila lite till på minnestalet. Men jag hatade verkligen att komma hem och mådde med andra ord pyton, så det tog hela eftermiddagen och större delen av kvällen att fatta ett beslut angående klädsel. Sedan läste jag igenom talet en gång, började gråta vid andra meningen och kunde därmed inte förstå hur jag skulle ta mig igenom det alls. Men jag hade en plan B och en plan C. Vilket kändes väldigt tryggt.

Det blev husbil till begravningen med, dels för att Liten skulle vara med i kapellet och Stor behövde ett hus att vara i under tiden och dels för att vi skulle byta om på plats. Hundar, hällregn och finkläder är en kass kombination så det var formidabelt att ha möjligheten att byta om precis före det var dags att äntra kapellet.

Ceremonin var oerhört vacker. Särskilt vacker eftersom officianten är en gammal sång- och dansman och därmed kunde framföra ett par sånger live. Jag minns däremot väldigt lite av mitt eget tal. Eller, jag vet ju antagligen ungefär vad jag sa eftersom jag hade övat på det tusen gånger, men själva framförandet är en slags dimma. Jag hade bestämt innan att jag inte skulle titta på mina närmaste under tiden, men jag vet att jag råkade titta på maken en gång, på mamma en annan gång och så tittade jag på pappa. När jag gjorde det brast det helt för mig, så det var tre gånger där jag började gråta så mycket att jag inte kunde prata alls, men tydligen lyckades jag ta en kort paus, andas mig igenom det och fortsätta. Men jag minns inte alls om jag klarade att avsluta och säga de två sista meningarna, å andra sidan var det ju ingen som visste vad det skulle vara för meningar, så det spelade ju ingen större roll. Jag minns att jag lämnade podiet medan jag grät så snoret yrde och att jag klappade kistan, att jag fick en kram av mamma och att jag fick ett par hundtassar i knät när jag satte mig ner igen.

Det var fint. Fantastiskt fint. Och faktiskt extra fantastiskt fint att ha Liten där. Han uppförde sig dessutom som om han förstod allvaret i det. Vi hade ju inte tagit med honom om vi inte varit säkra på att han är en trygg och lydig hund, men hans uppförande översteg alla förväntningar vi hade. Det var oerhört fint att ha ett öra att klia på och en pussmun som torkade tårar, och framför allt att mormor fick ha ett av sina älskade barnbarnsbarn i kapellet som fick säga farväl.

Idag är jag så innerligt glad att jag tog mig igenom talet och fick sagt allt jag ville säga. Att jag klarade det och kunde prata både med mormor och om mormor i kapellet. Hade jag inte gjort det hade jag ångrat ihjäl mig. Eller rättare sagt, hade jag inte försökt göra det hade jag ångrat ihjäl mig. För jag hade såklart förlåtit mig själv om det inte hade gått på grund av ohejdad gråt, eftersom jag absolut inte kan prata när jag gråter.

Efter ceremonin åkte mamma, styvfar, pappa, maken och jag till mormors favoritställe och åt middag tillsammans. Det hade mormor också bestämt att vi skulle göra. Bara vi. Men där fick hundarna nöja sig med doggybag, på restaurang får inte hundar vara oavsett hur duktiga de varit under dagen.

Vi var hemma sent, efter nio på kvällen och vädret var fortfarande lika dystert som hjärtat. Då var det raka vägen ner i sängen utan att passera Gå och inatt sov jag som en stock, hela natten och dessutom drömlöst. Däremot vaknade jag imorse av att jag grät.

Idag har jag varit helt slut, och den här dagen har spenderats iklädd pippigul onepiece istället. Jag är inte ens helt säker på att jag har varit ordentligt vaken idag och det enda jag längtar efter är att få gå och lägga mig för kvällen igen. Jag har gråtit lite då och då och jag har funderat mycket på Viktiga Saker, sådant som man vanligtvis inte funderar över och så har jag pratat med mormor.

För givetvis har jag varit ensam med mina tankar. Här finns ju en lada/man cave och närheten från husbilen är puts väck. Jag förstår att man vill vara i man caven, men jag förstår absolut inte att man måste vara i den kvällar och nätter. Särskilt inte just de här dagarna, då det blir väldigt ensamt att vara ensam och det börjar jag ruttna på ordentligt. Garaget kan man pyssla i dagtid, och kvällstid kan man engagera sig i sin fru och sina fyrbeningar.

Man är aldrig så ensam som när man känner sig ensam i tvåsamhet.

Tack för all pepp, alla tips och allt allt annat. Jag kan inte riktigt beskriva hur tacksam jag är och hur mycket ni bidragit med. Förhoppningsvis återgår vi till normala aktiviteter i bloggen snart, men under tiden har jag dragit två lärdomar. Det är går fint att skriva när man är helt under isen och jag klarade något jag aldrig trodde jag skulle klara, att hålla minnestal på begravning för en av mina absolut närmaste och käraste.

Jävlar vad jag kommer sakna mormor och OJ vad hon hade skällt på mig om hon hade vetat att jag skrev en sådan mening med en svordom i.

Until tomorrow vänner …

Nu har vi avlutat flyktresan och återkommit till ömma modern. Det har varit så obeskrivligt skönt att vara borta, hemifrån och inte i verkligheten. Dessutom går det alldeles utmärkt att gråta i en husbil också, och nätterna jag har vaknat av att maken tagit mig i handen efter att jag har skrikgråtit i sömnen har varit många. Men den stora skillnaden har varit att jag har fått vakna på en ny ort nästan varje dag och därmed inte gått i ett ångestrus i ett ångesthus. Att ha möjligheten att skriva minnesord om mormor i Simrishamn och i Karlskrona har varit tusen gånger bättre än att göra det hemma. Mest för att jag vet att om vi hade varit hemma, då hade jag och maken varit på varsitt ställe. Han i garaget och jag i huset. Vi hade inte gått och lagt oss samtidigt och vi hade inte vaknat samtidigt och just nu är det närhet jag behöver mer än något annat. I en husbil är det omöjligt att undvika närhet, vilket varit min räddning.

Bara en sådan sak som att vi har lyssnat på två bokserier tillsammans. Maken som aldrig någonsin lyssnat på en ljudbok upptäckte till sin stora förvåning att det var dödsspännande.

Sedan vet jag ju SÅKLART att om omständigheter varit normala hade husbilen troligen inte varit big enough for the both of us hela tiden. Men jag rekommenderar det varmt när man inte riktigt vet var man skall göra av sig för att man är så ledsen och arg, då har det varit oslagbart att ha flocken på väldigt nära håll.

Vi lämnade alltså ömma moderns hus utan någon direkt plan och första natten sov vi i Halmstad. Sedan åkte vi heeeeela vägen till Båstad, vilket nog var vår absolut kortaste flytt. Efter det hamnade vi i Falsterbo, Simrishamn, Karlskrona och slutligen Öland där vi stannade längst. Först på ett ställe i Borgholm, sedan gjorde vi ett tappert försök att komma in på Böda Sand, vilket såklart misslyckades eftersom i princip alla campingplatser verkar ha stängt för säsongen.

Bevis på att vi åtminstone försökte ta oss in på Böda Sand. 

Men det gjorde inte ett dugg, för istället hamnade vi på ställplats Böda Hamn, med den här utsikten från förarfönstret.

Helt fantastiskt för någon som mig som behöver hav för att känna lugn och frid.

Där var vi bara en natt och dagen efter var den enda dagen på elva dagar som vi hade något inbokat. Vi skulle till en alpackagård och sedan skulle vi hemåt.

Alltså, alpackor. Vilka djur. Galen integritet och maken till flockdjur har jag aldrig träffat. Flockledaren Wilma bestämde och alla gjorde allt i grupp. Ingen av dem verkade ens komma på tanken att man inte behövde stå på rad och beta i den jättestora hagen, närhet var deras grej också, och jag lärde mig massor av nya saker. Visste ni att alpackor till och med går på toaletten på samma ställe? Det fanns en bajs- och kissplats som kanske var en meter i diameter och dit gick alla för att göra både nummer ett och nummer två, gärna samtidigt upptäckte vi. Och sedan dess har jag inte kunnat sluta fundera över vem som börjar, dvs vem som bestämmer exakt var toaletten skulle vara, för det glömde jag naturligtvis fråga.

Till slut, efter något timma, ansåg Wilma att vi var okay och då lät hon oss klia henne på halsen ett par minuter. Det var fint. Vad som mer var fint var den här vackra varelsen, av alla stona var det en som såg exakt ut som en Disneyprinsessa. Ögonen var som brunnar och hon såg precis ut som om hon gått rakt ut ur en tecknad film.

Hade jag kunnat smuggla med henne utan att det märktes hade jag gjort det.

De hade även höns. Som fick picka mat ur händerna på mig. Vi kan konstatera att det finns höns med bordsskick och så finns det höns som inte har något bordsskick alls, sedan finns det även höns som tror att ju hårdare de pickar desto mer mat kommer de få i näbbarna. Vilket naturligtvis var raka motsatsen till verkligheten, för det enda de fick med sig när de pickade var en och annan hudflaga från händerna.

Det är väldigt trevligt med djur helt enkelt, och fru grå var också fantasifullt vacker med fjädrar precis överallt. När det kom en vindby blåste hon runt på gården helt okontrollerat som en liten fjäderboll.

Nu är vi hos ömma modern, vi landade här ganska sent igår kväll och idag har vi försökt gå igenom en del av mormors saker och framför allt fortsätta prata oss igenom begravningen. Jag har numera på mig mormors förlovnings- och vigselringar och det känns både fint och väldigt konstigt, för jag har ju bara sett dem på mormor. Men nu är hon med mig hela tiden och jag hoppas att det skall ge mig styrka. Jag kikar på dem medan jag skriver och inser att är det något jag behöver så är det styrka.

Mormor hade verkligen valt världens nästan begravningsentreprenör, vi kunde inte önskat oss bättre. Men efter att han hade fått min text om mormor tyckte han att den var så bra och fin att han inte ville ändra något i den, och det är ju såklart helt okay med mig. Sedan frågade han om jag inte kunde tänka mig att hålla minnestalet själv, eftersom det är skrivet ur mitt perspektiv. Först sa jag nej, för jag tänker att jag absolut inte kommer klara det pga fulgråt. Även om vi har valt en väldigt liten begravning i enlighet med mormors önskemål så är det ju praktiskt om det hörs vad jag säger.

Men nu har jag ändrat mig. Just för att det är så vackert när någon anhörig håller tal under begravning och för att det skulle kännas obeskrivligt fint att kunna göra det för just mormor. Det finns ju inte så mycket mer jag kan göra för henne och jag är helt säker på att hon kommer vara med och höra när jag pratar till henne och om henne.

Det finns ingenting jag hellre vill just nu än att hålla det förjordade minnestalet till mormor själv, men jag inser att det kräver en enorm styrka. Dessutom är det ganska långt. Jag har redan konstaterat att OM det överhuvudtaget skall gå så kan jag inte titta på mamma medan jag pratar.

Har ni gjort det och i så fall, hur klarar man det utan att hulka sig igenom det?

Imorgon är det återgång till torpet igen. Jag vill inte. För jag vill inte tappa närheten och jag vill inte vara i verkligheten, men jag måste. Trots att magen gör en råbandsknop bara av att tänka på det. Imorgon måste även minnestalet skrivas klart.

Men jag tror jag börjar med att ställa ifrån mig datorn så jag kan sova lite först. Givetvis bredvid mamma och alla hundar som vanligt när vi sover här.

Råd och tips emottages med enorm tacksamhet. Jag vill ju så gärna prata med mormor i kapellet när det är dags, men klarar man det samtidigt som man sörjer ihjäl sig?

Älskade mormor. Det blir så slutgiltigt och verkligt med en begravning. Men sedan skall vi strida för dig. Det vet vi att du hade velat också. Men en sak i sänder.

För jag svarade ju såklart på mailet, dessutom helt utan att vara otrevlig. Snarare tvärtom, jag svarade SUPERTREVLIGT. Lite sådär så jag blev äcklad av mig själv, men jag insåg att jag fångar fler bin med honung än med vinäger. Insikten kom med lite hjälp från ett annat mail. Tack K, jag skall svara dig med, men givetvis har du helt rätt i allt du skrev i ditt mail.

I vilket fall som helst så var ju en del av mitt svar de frågor jag faktiskt verkligen vill ha svar på. Det vill säga inte alls det jag fick skickat till mig. Och de här frågorna sammanfattar det jag skriver om i mitt första förtvivlade inlägg om mormors bortgång. (Det är fortfarande lika gråtigt gräsligt att skriva mormor och bortgång i samma mening, för det stämmer inte.)

Jag hoppas ju såklart att enhetschefen kommer svara på frågorna, även om jag tvivlar. Men jag vänder mig även till alla er som arbetar inom vården med samma frågor, för jag behöver förstå hur det fungerar och jag behöver verkligen svar på just de här frågorna oavsett landsting och avdelning. Mest för att jag har en känsla av att det är något som gått väldigt snett på den här avdelningen. Det måste ha gått snett. Annars skulle inte mormor och min väninnas pappa ha råkat ut för exakt samma sak på samma avdelning inom loppet av tre veckor. Hur många fler är drabbade undrar man ju då? Att patienter trillar på toaletten måste ju hända otäckt ofta, men alla har inte oturen att bryta lårbenet och inte klara operationen. För hade det hänt varje gång gissar jag att de hade bommat igen avdelningen väldigt kvickt? Eller så är det anledningen till att de är överbemannade, de löser patientfrågan genom att faktiskt ta livet av sina patienter.

Först två frågor till er då. Bara till er, de här har jag alltså inte ställt till enhetschefen.

Vad händer när man anmäler till IVO? Jag har själv blivit felbehandlad och mer eller mindre misshandlad på sjukhus, men aldrig anmält, för att det har känts så oerhört hopplöst. Jag tror att det har att göra med att när det handlar om en själv, då är det svårare, för man tycker att allt är så tröstlöst ändå. Att man liksom varken blir friskare eller mindre felbehandlad för att man fyller i ett papper och man har heller inte orken. För man måste ju vara frisk för att orka vara sjuk.

JO, en gång gjorde jag det, men då hamnade anmälan mellan stolarna och jag fick inte ens någon återkoppling efter att ha kämpat mig igenom det när jag inte var frisk och då gav jag verkligen upp. Det känns lättare att göra för någon annan och dessutom är det ju så sjukt vidrigt det som hänt att det verkligen inte får hända ännu fler gånger. Ni som vet, berätta för mig vad som händer och om det verkligen kan ändra något framledes?

Och vad är Lex Maria? En del av er skriver om IVO och en del nämner Lex Maria. Jag är total novis när det handlar om vård, så förklara för mig som om ni förklarar för en sexåring. (Jag är bra på annat, hoppas jag, är dock inte helt säker på det heller.)

 

Nu till frågorna som jag ställde i mailet, efter att ha skrivit att det inte var deras interna rutiner om fallriskbedömning som jag efterfrågade.

 

1. Finns det inga andra rutiner än det du skickade nu (vilket ju enbart var intern hantering av fallriskbedömning), dvs arbetsrutiner för specifika tillfällen som toalettbesök? Alla yrken har ju arbetsbeskrivning/arbetsrutiner, vården kan ju inte vara undantagen?
2. Är det upp till undersköterskorna att bedöma hur ett toalettbesök skall genomföras, i samråd med patienten, även om patienten är bedömd som fallriskbenägen? (Det borde ju rimligtvis vara ansvarig sjuksköterska som gör bedömningen i så fall, då det läggs ett enormt ansvar på undersköterskorna från fall till fall?)
3. Att undersköterskan i det här specifika fallet dessutom lämnade salen, för att mormor skulle larma när hon var klar. Hur går det ihop med att om något händer och patienten faller, då befinner sig i en situation där hen inte kan larma. Dels för att de möjligen inte når larmknappen efter att ha hamnat på golvet och dels för att de kan vara medvetslösa? OM det inte finns specifika rutiner för toalettbesök enligt fråga ett och om undersköterskorna gör bedömning från patient till patient enligt fråga två, hur är det då tänkt att patienten skall kunna larma om “olyckan” är framme? Det verkar helt orimligt att undersköterskorna får lov att lämna salen?
4. Förutom de avvikelserapporter som skrivs när något händer, som i det här fallet, görs något annat? Dvs, leder avvikelserapporterna till något i form av förändringar? Vad fyller avvikelserapporterna för funktion?
5. Du berättade ju dessutom att det dessvärre händer sådana här saker då och då, finns det någon statistik över hur ofta och i vilka situationer det händer? Det frågar jag av två anledningar egentligen, den ena anledningen är hur mycket som krävs för att eventuella förändringar skall komma till stånd, men även för att det ju såklart skapar merarbete i en redan överbelastad sjukvård.

 

De frågorna skickade jag, tillsammans med mer text som självklart var övertrevlig. Jag lyckades till och med avhålla mig från att skriva att deras jävla avvikelserapporter antagligen är ett hån som inte leder någonstans, och att avvikelserapporter är sådant som PostNord skriver när paket försvinner. Inte när man dödar patienter.

Här tror jag att avvikelserapporterna hamnar. Där stolen är tom och ingen alls bryr sig om dem. Det känns i alla fall så.

 

Men det här summerar ju precis det jag vill veta och behöver hjälp med. Hur har ni det där ni jobbar, oavsett om det är sjukhus, äldreboende eller korttidsboende. Det här måste ju vara något som berör all vårdpersonal över hela landet tänker jag? Och jag vill verkligen inte tro att det inte finns en enda avdelning som inte har rutiner på papper. Jag vill verkligen höra allt från er som jobbar med det.

Och bortsett från just den här avdelningen som verkligen uppförde sig som skit både före och efter mormor trillade, så har ni som arbetar inom vården och med äldre ALL min respekt.

Ni gör ett fantastiskt jobb.

Jag vet tex att två stycken som arbetade inom hemtjänsten i mormors område läser här ibland. Och anledningen till att jag vet det är för att mormor ringde mig för ett par år sedan och frågade “Bloggar du? Lasse och Anna säger att de läser din blogg och att jag är med i den ibland och att det var så de förstod att det var mitt barnbarn som bloggade när de såg mig på bild. Vad bloggar du om för något egentligen? Politik eller?”

Jag visste inte ens vad jag skulle svara och det var nog första gången jag blev riktigt mållös inför mormor. Mest för att hon till och med hade koll på vad en blogg vad. Och att hennes två favoriter dessutom läste bloggen, för det visste jag ju såklart inte heller. Att hon hade koll på Facebook visste jag ju redan. Och så visste jag ju inte riktigt vad jag skulle svara att jag bloggade OM. Om jag inte minns helt fel har jag för mig att jag lät mormor tro att jag faktiskt bloggade om politik. Ehum.

Men Anna och Lasse (och Carolina som jag inte tror jobbar kvar sedan något år tillbaka) var mormors absoluta favoriter. Ni gör verkligen ett fantastiskt jobb. För ni klarade till och med att ta er rakt in i mormors hjärta, och en del ur hemtjänsten släppte mormor inte ens in genom dörren. Något som med all säkerhet inte var deras fel, jag råkar bara ha en väldigt envis mormor. Men de mormor älskade, de älskade hon verkligen. Så mycket som jag har hört om dessa fantastiska Anna, Lasse och Carolina. Min och mammas tacksamhet vet inga gränser och jag hoppas så innerligt att ni stannar kvar här och att vi inte tappar kontakten helt.

Tack. Ni har varit underbara.

Och tack till alla för att ni orkar med mig. Om jag hade vetat hur förlösande det skulle vara att skriva när livet är skit hade jag såklart gjort det tidigare. Jag har börjat varje inlägg med att vara jättearg och jätteledsen, men någonstans i mitten har jag känt hur åtminstone det arga bara har runnit av mig.

Alltid något, sa kärringen när förstoppningen släppte.