För det är ju så mycket jag missat att meddela under sommaren. Jag minns med exakthet när jag brakade ihop och minns jag inte helt fel lät allt som vanligt här på bloggen. Ända till det inte lät något alls och det tror jag var dagen före midsommarafton. Dessutom är jag tydligen för lat för att kolla vad jag skrev.
Jag är åtminstone helt säker på att det var i samband med midsommarhelgen och jag var så himla glad över att ömma moder och styvfadern skulle komma hit och extra glad var jag över att min plastbror hade ringt och frågat om han och en kompis kunde låna lägenheten i stan över helgen för att byta scen från Göteborg till en stad han aldrig varit i. Det är ju en del av familjen som är sällsynta på bloggen och i mitt liv numera. Tråkigt nog. Men helgpendlandet och sedermera flytten till den lilla staden tog livet av många relationer. Just den här plastbrodern har varit enormt saknad eftersom vi var sjukt tajta från det att mamma och styvfadern blev ett par. Då var ynglingen bara elva år, och jag var inte så mycket äldre då det bara skiljer tre år mellan oss.
Jag har alltså tre plastbröder som är styvfaderns söner. En är tre år äldre, en lika gammal och den lille är tre år yngre. Och vi har börjat hitta varandra igen. Extra fint var det när äldsta plastbroderns yngsta (en av de yngsta iaf – de är tvillingar) dotter tog studenten och bjöd dit oss och vi var där. Hans äldsta dotter som är född 1990 är mitt första gudbarn och hon och hennes tre år yngre syrra var jättemycket med mig ända till de kom upp i övre tonåren och det blev som det blev. Jag har inte varit Guds bästa gudmor efter det, för att uttrycka sig milt.
Nu kom alltså en hel hoper nya människor in i livet och därmed bloggen. Och jag var SÅ glad över att inte bara fira midsommar med mamma och styvfar, utan även lilla älskade plastbrorsan med kompis.
Då kom känningarna. Ni som vet ni vet. När man fortfarande inte riktigt vet om man kommer ta sig igenom det eller om man brakar helt pga smärtor.
Jag tog mig igenom helgen med ett nödrop. När det var dags för mamman och styvfadern att lämna oss på måndag eftermiddag satt jag bara i soffan och grät för att jag hade kört slut på mig och nu visste jag att jag skulle få sota för det med. Och det fick jag, vilket märktes på tystnaden här om inte annat. I juli någon gång började jag spotta upp mig igen, men en olycka kommer sällan ensam. Mer om det senare eller imorgon, för att inte överdriva antalet ord. Som jag såklart kommer göra ändå, vem försöker jag lura?
Någon gång i slutet av juni, när jag var som sämst och hjärnan helt hade checkat ut, kom maken in och såg så skamsen ut att jag allra minst trodde att han skulle erkänna en drös otroheter och begära skilsmässa. Det skulle han inte, däremot skulle han erkänna att han hade budat på en gammal ointressant amerikansk bil på auktion och möjligen glömt tala om det. Eftersom jag känner honom vet jag ju såklart att han inte alls hade glömt det, för en av maken sämre livsmotton är “det är lättare att be om förlåtelse än tillåtelse”.
Dessutom trodde han inte att han skulle vinna auktionen då han lagt ett skambud långt under reservationspris. Men han hade tur. Eller otur. Det beror lite på vem man frågar.
Pang, tjoff och BAM, dagen efter stod ytterligare en bil på vår gård. Den här.
En drömbil påstods det. Därom tvistar vi fortfarande. Men fästmanssoffan, eller vad det nu kan tänkas heta, är för all del lite rar.
Vi åkte till och med på en bilträff i Falkenberg med den och just det var väl inte riktigt min grej. Det var stort, det var brötigt och det stod hundratals bilar med ägare på en gigantisk åker någonstans i skogen. Av alla konstiga nymodigheter han släpar hem är den här den jag känner minst för. Och bilträffar … ja vad kan man säga? Ullaredsshoppare på tv framstår som rena rama Nobelpristagare i jämförelse.
Idag tog vi pärlan för att åka till Norge och fira styvmoderlig födelsedag på restaurang.
Man kan väl säga så här; solglasögonen med tillhörande Elvispolisonger som han köpte i Las Vegas kunde inte matchat bättre.
Och hela Drøbak hörde vår glada tuta som spelar lite olika melodier.
Men det var en bra dag med fantastisk mat, så jag klagar inte.
Inte just idag i alla fall.
Vad tycker ni, skall vi gå igenom sommaren lite kronologiskt ungefär som jag har gjort nu? Eller lever ni hellre lyckligt ovetande?