Och 2018 går härmed till handlingarna som det värsta året jag kan minnas. Jag lovade att skriva i både upp- och nedgång och eftersom jag tyckte det var ganska skönt så fortsätter jag helt enkelt. Det blir en snabbis idag. En riktig snabbis med mina mått mätt, men jag återkommer såklart.
Ni vet ju att jag hade två tikar tidigare och de flickorna hade jag med mitt ex.
Den grå flickan överst hette Penny och den nedre svartisen hette Flash och de var precis lika älskade som Stor och Liten. Jag tror till och med att det är första gången de får vara med på bild i bloggen, för min själ gråter när jag ser dem.
Tibbeflickorna var ungefär ett och två år när mitt ex kom in i mitt liv och han tog över fröken Penny. Hon släppte mig som en varm plåt utan grytlappar när han klev in i hennes liv och de dyrkade varandra.
Mitt ex och jag hade en fin separation, vi bråkade inte och vi samsades om hundarna. De var vår prioritering. Vi hade delad vårdnad i intervaller på två veckor och det var liksom självklart. Penny dog ett och ett halv år före Flash, när jag inte var där och jag hann heller inte ner i tid, för jag var på båtsemester när Pennys livmoder brast och jag fick sitta i telefon med exet och vi hade fem minuter på oss att fatta beslut om akut operation eller att låta henne somna in. Hon var 16 år, det hade varit ren egoism från min sida att låta henne gå igenom en operation, men jag klarar fortfarande inte riktigt att tänka på det heller utan att tårarna sprutar på mig. Hon dog utan mig. Jag var inte där. Jag har inte förlåtit mig själv för det än. För jag var inte där.
Exet träffade en ny kvinna och fick barn, en liten kille som nu är åtta år. Trots att hundarna inte finns mer höll vi kontakten. Vi åt någon lunch ibland, men efter vår flytt blev det telefonsamtal enbart. För fem år sedan fick jag ett telefonsamtal ingen alls vill ha, han berättade att han hade fått en fullkomligt vidrig sorts hjärntumör som, trots att han var nyopererad när han ringde, aldrig skulle försvinna. Även om de fick bort hela tumören vid varje operation skulle den här sorten göra att hjärncellerna hela tiden återskapade och omvandlades till nya tumörer. Då vet man att det inte finns något att göra, för till slut finns det ingen hjärna kvar, bara tumörer.
Tre operationer med efterföljande behandlingar hann han med, och efter varje operation handlade det bara om att hålla tummar och tår för att han skulle vara sig själv och ha kvar så många funktioner som möjligt. Han förlorade inget alls under någon operation utan åkte alltid hem oroväckande snabbt efter operation, helt normal igen. Det mest fascinerande är att han inte en enda gång under de här fem åren ens haft vanlig huvudvärk och behövt ta en Alvedon.
Jag pratade med honom tidigt i somras, för att jag ville att han skulle ta med familjen och komma till Strömstad under sommaren, då var han okay, men för första gången lät han lite trött. Något han sa berodde på cytostatika och lite andra mediciner de bytt ut.
Igår eftermiddag somnade han in, för alltid och evigt och en del av mitt hjärta brast. Vi levde ihop i tolv år, det går inte att förhindra att hjärtat brister.
Jag grät mig igenom kvällen och större delen av natten, idag har jag fått mer svar efter att ha pratat med hans syster, vissa svar hjälper medan andra bara gör ondare.
Det var den 12:e oktober igår. Den 12:e september somnade min mormor in och jag sade adjö till henne. Där emellan har det hänt andra saker som varit tuffa, men som inte är min sak att skriva om. Året började ju till och med med ett dödsfall i familjen.
Just nu har jag bara en enda önskan. Kära 2018, du har verkligen varit ett praktarsle på så många vis. Det finns inte överdrivet många fina minnen från i år, och det har hänt alldeles för mycket skit. Jag vill inte mer och jag vet att även om man orkar nästan hur mycket som helst för att man måste, så vill jag INTE orka mer. Jag vill inte vara mer ledsen eller sörja mer. Eller ens bara gå och bekymra mig över skit som egentligen skulle gå att kontrollera om man bara hade velat kontrollera det. När det gäller mig själv och mina egna problem skulle jag ödmjukt uppskatta ett litet break bara. Om jag inte kan få det, då önskar jag bara att alla andra kan få lov att vara friska och ha hälsan.
Älskade Penny och Flash. Ta hand om husse när han kommer på andra sidan Regnbågsbron. Han kommer behöva er.
Men din son borde fått ha kvar sin pappa på jorden mycket längre. Mycket mycket längre.
Det här suger verkligen träballe på riktigt nu.
Halvkusin says:
Men kära vän, detta är ju för bedrövligt. Vet inte vad jag ska säga riktigt, mer än att krama dina vovvar lite extra och skriv av dig eländet. Stor kram.
Åsa says:
Men underbara goa Victoria, Du får alla mina styrkekramar jag har och du kan ta emot.
Ibland händer det bara för mycket på en gång i ens liv och man tror att man håller på att falla sönder helt. Men allt har sin tid även sorg och saknad. Ta en dag i taget och ta hand om dig, gosa in dig i dina pälsklingar och snosa in lite ny kraft och energi.
Kramar i massor.
Birgit says:
Det finns inga ord jag kan säga som kan ta bort allt det onda. Jag vill dock att du ska veta att vi är många som tänker på dig och hoppas du får en lugn tid att sörja. Sorg tar oändligt med tid och kraft. Ta emot dina hundars energi de ger när de känner din sorg. Skickar massa kraftkramar <3
Mia says:
❤ Styrkekram ❤
Ibe says:
<3 <3 <3
Annika K says:
❤️
Shigura says:
Det finns inga ord som tar bort all smärta, min pappa dog knall och fall, alldeles för tidigt, för några år sedan, men att prata om det – och allt annat i livet också hjälpte i alla fall mig.
❤️
Victoria says:
Pappor skall också vara kvar. De skall definitivt inte försvinna knall och fall. Det är en mardröm att bara tänka på. <3 Och nu övar jag ju på att prata mer här med er, det är en fin början tycker jag.
JennyMW says:
Jag vet inte vad jag ska skriva….. det som dyker upp är: FY FAN!!!!
Alltså det är inte konstruktivt och ingen tröst. Men det finns fan inget vettigt att säga….
Jag tänker på dig. Kramar!! Jenny ❤️
Victoria says:
Det kan jag verkligen instämma i. Men jag tänker på dig med och tänker att du antagligen inte heller tycker att allt är toppen just nu. Kan vi be om ett lite bättre 2019? Jag gav upp 2018 redan i februari, men att det skulle bli så här jävligt kunde jag nog inte gissa. Kramar <3
JennyMW says:
Min spontana tanke är att 2018, kan dra åt helvete!
Så satsar vi på att 2019 blir sååå mycket bättre!
Vi bestämmer det, tänker jag
Kramar❤️
Humlan says:
Jag saknar vettiga ord.
Kramar <3
I mitt huvud says:
Vad säger man…??
Stor kram, fina!!
MissK says:
Usch, fy vilket mardröms år du haft ;(
Åsa F says:
Nää, nu räcker det. Stor kram till dig!
Victoria says:
KRAM till dig med. Och ja, det räcker. För jag är så evinnerligt trött på att ständigt vara lite eller mycket ledsen. Jag VET att jag inte pallar en käftsmäll till utan hjälp, det går bara inte. Det känns iaf som en vettig insikt någonstans i trasslet. <3
Josephine i Bryssel says:
Det finns inga ord för det. Bara *kram* <3