När vi inte åkte över ån efter vatten

Alltså jösses, tänk om jag hade vetat om det här i somras när jag faktiskt badade på grund av höga utomhustemperaturer? Eftersom jag verkligen är en badkruka. I och för sig älskar jag ju mest av allt att bada i havet, och då framför allt här, för vatten som inte är salt sjunker man chockerande snabbt i?

Sjöar är ju därmed inte min grej egentligen, men här hade jag lätt gjort ett undantag och fått lite omväxling. I somras kämpade jag ju till och med för att bada trots gips i fyra veckor, för att jag hade dött av värmeslag annars antagligen.

Ömma modern och styvfadern var här en vecka i augusti och den enda dagen vi hade rätt okay väder för att det inte hällregnade, då åkte vi på dagstur regisserad av maken. Med facit i hand skulle man kunnat tro att han hade köpt både natur och skådisar, för dagen var helt oslagbar, men allt var ren flax och vi hade egentligen bara två saker planerade, den ena var att åka till ett oerhört vackert vattenfall som ligger alldeles nästgårds torparvägen. Fast på den norska sidan. Där var vi senast den första varma dagen i våras, en dag i april när det helt akut blev 19 grader varmt, jag kastade av mig dunjackan och vårvrålade, sedan gick jag rakt på en äsping vid vattenfallet och ångrade alla vårvrål och gärna ville ha snö året runt.

Nu åkte vi ju till nämnda vattenfall för att se om det överhuvudtaget hade kommit tillbaka något vatten efter den torra sommaren, inte så mycket för att se prakfullheten eftersom det var lätt att gissa sig till vattenbristen. 

Nej, det var ju inte så mycket fall i fallet. Det rann inte rakt ner någonstans, men om man skall se det lite positivt så fanns det åtminstone vatten i det. Tidigare under sommaren fanns det bara damm där. Älgafallet heter det om man skulle vara intresserad. På norska heter det Elgefossen. Roligast måste väl ändå vara att man anser det vara Västra Götalands största vattenfall. Med tanke på att det faktiskt ligger i Norge. I vilket fall som helst är det intagande när det inte varit en sommar utan regn på tre månader och väl värt en tur om man är i trakten. Bohusleden passerar där också.

Sedan skulle vi åka till det där stället maken hade pratat om, som ingen av oss hade hört talas om tidigare. Men han hade sett ett foto på Facebook som en kamrat hade lagt ut och det ledde till att maken googlade det och enbart fick upp magiska bilder. Vi andra åkte bara med medan maken var reseledare för Sunwing Trips för en dag.

HERREGUD. Nu kan vi prata storslaget och just ordet storslaget i samband med en sjö tillhör inte vanligheterna i min värld. Just för att sjöar oftast är läbbigt bruna och att man inte ser sina fötter efter att ha gått max 20 centimeter ut i vattnet. Så var det inte här, och det hade ett oerhört passande namn, Klartjärn.

Alltså??? Det ser ju ut som om vi är på Bora Bora när vi är två mil hemifrån och alldeles utanför Halden som är vår jättenärmsta norska by. Har ni sett någon liknande sjö?

Där står make och styvfar. Posörerna.

Åt andra hållet poserade ingen alls, det var mest bara för att visa att det var lika vackert åt alla väderstreck.

Mamma Säl var såklart den enda som badade och där hon simmar är det sju meter djupt. Det går inte riktigt att fatta när vi fortfarande pratar om en sjö i Norge.

Dessutom borde det ju vara en jättegrej i Norge att Klartjärn finns, och så nära Sverige, men vi höll på att inte hitta dit. Hade vi inte kört efter GPS hade vi inte hittat alls, för det fanns inga skyltar och det fanns ingen riktig parkering. Vi såg det för att det stod fem dykarskolebilar vid vägen och där svängde vi av också. För bland dykare var det känt, just för den hejdlöst klara sikten. Det var två vanliga badare där, mamma och en till, och resten av sjön var full av dykare. Två av dykarna vi pratade med sa att det fanns en bättre parkering, med skylt och en badstrand, men det var fortfarande inte precis McDonalds-storlek på skyltningen.

Efter det åkte vi vidare, maken hade läst om en liten liten sluss inte så långt därifrån, som gick mellan två sjöar. Fascinerande tankevurpa, för man kan ju inte ta sig någonstans mer än från den ena sjön till den andra? Men det är ju som sagt vackert i Norge och när vi kom dit visade det sig att det gick turistbåtar mellan sjöarna sommartid och säsongen för det var slut när vi kom. Minns jag inte helt fel var vi där den 21 augusti och slussarna i Brakke Kanal hade haft säsongsavslutning den 19 augusti.

Det var ju otur, men vi gick ut ändå och då hade vi riktig bonnröta. Obeskrivlig tur när vi helt plötsligt hör en båttuta och vi ser slussvakten.

Det visade sig att slussen var hyrd för dagen av en ångbåtsförening som var på tur. Vi fick alltså inte bara se slussen in action utan även en alldeles äkta ångbåt som var väldigt vacker. Hela området var vackert.

Avslutningsvis skulle vi åka till Halden för att äta något innan hemåkning igen, och Halden är en väldigt rar liten by som sagt.

När vi körde in i Halden gjorde vi det ackompanjerade av kanonskott, för det skulle visa sig att det var Fredrikshaldshelgen och norrmännen jubilerade dagen då Karl XII blev skjuten. När han blev skjuten krigades det vilt på Fredrikstens Fästning i Halden och kungen höll sig på lämpligt avstånd enbart för att bara vara publik medan de andra (alltid dessa “de andra”) pangade på varandra. Något som slutade med att Karl XII dog likt förbaskat och om det finns många teorier. Den kändaste är väl att han blev skjuten med en knapp. Och blev han det var det svenskar som lönnmördade honom för att de var så döless på att kriga och kriga.

Så Halden var fullt av Karoliner.

Som stred lite här och där och givetvis slutade även den här bataljen med att Kalle Dussin dog.

Vilken dag. Och allt inom en radie av tre mil hemifrån eftersom vi körde i cirkel runt Halden.

Sedan åkte vi hem och varken före eller efter det fanns tydligen inte augusti för jag minns inget annat än regn och tristess. Eller rättare, jag minns inte så mycket speciellt av augusti förutom den här dagen, men den här dagen var formidabel.