Jösses vad stort Västra Götaland har blivit?

Med tanke på att jag åkte i måndags och inte visar livstecken förrän idag. Om man man räknar filmen på Instagram igår och det gör man ju såklart. Mest för att Liten var den mest exemplariska golfhunden i världen och jag är inte ett dugg partisk.

Men det var coolt att se själv, alla dessa gånger Liten varit med morfar på golfbanan när det inte varit säsong, och igår få gå sina första hela 18 hål när det var smockfullt med folk på banan tack vare SUPERVÄRMEN som alltid kommer strax innan RÖVBALLEKYLAN. Dessutom gick han lös hela tiden och…ja…uppförde sig faktiskt exemplariskt. För han var inte ens överdrivet intresserad av mig och mamma när vi överraskade dem någonstans mot slutet. Visst pussades han och blev jätteglad med hela svansen, men när första intrycket hade gått över såg han mest bekymrad ut. Tänk om vi skulle tjyva med honom hem innan de hade gått klart alla hål, gjort de viktiga sakerna i klubbhuset och annat som golfare med golfhundar gör? Jag vet alltså inte, jag bara utgår ifrån att de gör viktiga saker eftersom det såg ut så?

Kronologin då, som vi skulle fortsätta med. Att det inte blev i måndags, det visste jag ju eftersom jag skulle göra saker och sitta i bil hela dagen och sedan vara jättetrött när jag väl landade sent hos ömma modern. Det är dock inget försvar för tisdag, onsdag och torsdag, men tydligen var jag strängt upptagen.

Först kan jag berätta vad jag faktiskt gjorde i måndags innan vi gör en jätteskutt bakåt i tiden. Ni vet ju redan att jag hade längtat efter mamma och att mamma hade längtat efter mig och att jag bara ville bli lite omhändertagen. Det enda jag skulle göra hemma innan jag kunde åka neråt var att vänta in ett paket med lakan jag hade köpt till mamman och när telefonen talade om att det var dags att hämta dem gjorde jag precis det och sedan rullade jag mot Trollhättan.

Medan jag väntade på nämnda sms funderade jag på en sak angående längtandet efter mamman och att hänga med henne i ett par dagar. Allt kändes ju väldigt positivt, som brukligt när jag vet att vi skall vara här ett tag, förutom en enda sak och det är själva nattsömnen. Den är ju kass som den är och här blir den extra dålig för att jag och mamma alltid sover i samma säng, vilket betyder att mamma lämnar sin alldeles nya och fantastiska säng för att gå ner med mig i gästrummets dubbelsäng. En säng som är så obekväm att jag gissar att inte ens fångarna på Hall har det så dåligt ens när de är isolerade. Och jag är van vid Tempur sedan tio år tillbaka, att ligga på träbräda helt frivilligt då är ju helkorkat. Av oss båda, eftersom mamma fick Tempur i 70-årspresent av oss och helt plötsligt har börjat sova för första gången på 30 år.

Det är kärlek med andra ord. Båda lämnar sina sängar för att sova sämre än seriemördare, enbart för att vara tillsammans.

Än värre kändes det den här gången eftersom lakanen jag hade med mig var sidenlakan till mamman, likadana som jag själv har och som jag numera varmt rekommenderar och vurmar för efter ett år. Det kändes taskigt att mammas upplevelse med egna lakan skulle bli i fängelsesängen, och jag hade givetvis med mig mina.

Medan jag väntade på meddelandet om att de fanns att hämta kollade jag på Jysks hemsida, vi har en fusktempurvariant av deras madrass i husbilen och de är helt okay. Mer än helt okay faktiskt. Inget jag skulle klara att sova i 365 eller 366 nätter per år, men när jag är här.

Jag hade dubbeltur, först visade det sig vara typ madrassdagar på Jysk och halva priset på deras bästa madrasser och sedan fanns det två på lager i hemstaden. Utan att sanktionera med mamman åkte jag förbi och köpte de två madrasser som fanns. Och så köpte jag givetvis mysmadrasser till Liten. Det är viktigt med rättvisa. Och så köpte jag kuddar på Sova. Det har tagit tid att uppfostra mamman att kvantitet och kvalitet är vitt skilda begrepp, men nu är hon med i matchen. Bättre en perfekt tempurkudde under huvudet än tio skitkuddar och nackspärr.

Det var det enda vi orkade när vi kom hit, att kasta ut britsmadrasserna och lägga på de nya, sedan bädda med nya lakanen åt mamma och Liten. Där var jag lite avundsjuk, det medger jag, mina lakan var inte ens nytvättade så där hon fick en totalupplevelse fick jag nöja mig med inte ens hälften.

KOLLA! Eller ja, egentligen skulle ni känna, men det blir svårt. Vi tävlade oss nästan i säng och det var precis som det såg ut att vara, som att sova på ett slott och vara en Disneyprinsessa. Prins Liten hälsar och bugar och säger att även han är mycket mycket nöjd med krullet han fick att sova på.

Just det. Jag ser såklart ett bonustips. De grå kuddarna uppe på sängen, som både jag och mamma haft i kanske ett år, före det hade jag en större variant, men jag tror nästan jag trivs bättre med den här. En kudde att ha mellan benen, jag har min från knän till fötter och det har gjort susen för mina 90-åriga morgonfötter, nu är fötterna kanske ungefär bara 75 år. Mamma har sin likadant, men där är åldern på fötterna mer oklar. Hon har ju inte samma problem som jag har med morgonfötter eftersom det är ytterligare en “käck” fibrogrej. I vilket fall som helst är det en fantastisk kudde om man är en sidosovare som inte vill ha benen på varandra på natten och det gör mindre ont på morgonen.

Enda nackdelen med att jag nu har påbörjat Operation Omgörning av gästrummet och att det nu då finns en sjukt bekväm säng där, det är ju att det blir svårare att åka hem. Beroende på humör då såklart. Men annars brukar det vara dags att dra hemöver när ryggen protesterar högljutt. Det kan ta tid nu. Eventuellt är det här ett avskedsbrev till maken? Eller mer ett “oklart när jag kommer, men kanske om ett halvår-brev”?

Nä, jag kommer inte flytta hit. Än. För jag står inte ut med tapeterna anno 1983 i gästrummet. Men när jag har bytt ut tapeterna kanske jag inte åker hem? Tror ni maken märker skillnad på en vecka eller ett halvår?

Men ja. Nu gör vi ett kronologiskt jätteskutt bakåt. Vi får blanda och ge ett tag framöver helt enkelt.

I början av juli när sommaren fortfarande var magisk och jag möjligen hade börjat spotta upp mig litegrann bestämde vi oss för att åka till stugan på ön med ett par kamrater och deras familjer. För ovanlighetens skull blev det planerad husbil för oss till ön istället för båt som vi brukar ta med oss och sova på. Det skulle visa sig vara praktiskt. Det är generellt praktiskt att ha med sig sitt eget sovrum till ön för att allt skall slippa gå på varandra.

Medan maken fixade och packade husbilen hemmavid åkte jag till stan för att kolla om jag kunde gulla till mig en SUP någonstans. Ni vet en sådan där Stand Up Paddle Board som blev extrempoppis här i somras? Ena familjen hade letat i varenda affär i lilla staden plus i varenda grannkommun, men de var slutsålda exakt överallt. Och även jag var dödssugen på att testa, tanken var ju att jag skulle öva lite balans och med tanke på värmen i både vattnet och luften skulle det ju inte göra något alls om jag tappade just balansen på en sådan för jag skulle ju ändå bada. Kanske inte så ofta som det antagligen skulle bli stående på en sådan, men ändå bada ganska mycket.

Jag hade kollat en båtbutik på nätet där det såg ut att finnas, en båtbutik som dessutom ligger mitt i stan, dit skulle jag och gulla till mig en SUP och efter det skulle jag möta upp familjerna för att de skulle kunna köra efter mig till stugan på ön. Ingen GPS i världen hittar nämligen dit och en vägbeskrivning som låter “sväng vänster där det är en hög med grus och en gammal skylt där det står toaletter, sväng sedan höger vid ett valfritt träd där ni kommer mellan trädet och närmsta husvagn, sedan höger igen så snabbt som möjligt och där någonstans bör det vara en öppning i staketet som består av något som liknar en tvättlina, fast grön …”

Det funkar inte med en sådan vägbeskrivning helt enkelt. Ingen hittar dit med vägbeskrivning. De få gånger vi provat har gäster vintertid hamnat i vattnet och gäster sommartid brukar stanna på stranden och faktiskt se huset. Däremot hittar de aldrig rätt träd och öppningen i den gröna tvättlinan. Så dåligt?

Jag parkerade i alla fall min helt vanliga bil alldeles utanför båtbutiken, med hundar i men med luftkonditioneringen på. Det betydde även att jag stod precis utanför en uteservering och där man egentligen inte får stå, men man får smyga sig lite så när man bor i lilla staden. För det är bara parkeringsförbud sommartid. Så vi inte stör turisterna. Men jag skyndade verkligen ihjäl mig eftersom jag hade just hundar i bilen och för att kunna ha luftkonditioneringen på var jag tvungen att ha bilen på och därmed upplåst. Minst tre anledningar att verkligen verkligen skynda ihjäl sig.

Efter att ha rusat in i butiken och fått hjälp med en gång konstaterade ägaren direkt att han inte hade någon på lager, men han kunde fixa en så en kompis till honom kunde ta med den upp till stan redan dagen efter. Jag tackade, neg och betalade, gav honom mitt telefonnummer och sedan rusade jag ut igen. Då kanske det hade gått tre minuter. Eller rentav bara två.

När jag kom ut ur butiken stod kanske 25 personer runt bilen, hundarna skällde som om de blev misshandlade och min första tanke var att de 25 personerna såg väldigt barska ut, kanske hade hundarna börjat skälla direkt och stört dem i två till tre minuter medan de åt på uteserveringen?

Mina första ord var därmed väldigt trevliga, för jag sa bara att om alla kunde tänka sig att flytta på sig så skulle hundarna sluta skälla direkt och så sa bad jag om någon slags ursäkt för att vi kanske hade stört, men eftersom de fortfarande såg så barska ut kan det hända att jag lade till “…men att de kanske hade överlevt lite hundskall i ett par minuter blandat med allt annat gapande och skrikande i hamnen från både barn, fyllhundar, måsar och andra ljud”. Det är sällan tyst i hamnen en eftermiddag i juli. Om man nu hade planerat en stillsam middag, tänkte jag.

Då blev mannen närmast bilens förarsäte där Stor stod och skällde helt Ernst-Hugo Järegårdsk när han skådespelade som bäst. Precis som EH vrålade han nedlåtande åt mig så spottet yrde; “ETT PARRRRRR MINUTERRRRRRR?” *yrande spott på alla R* “JAG HARRRRRR VITTNEN PÅ ATT DU VARRRRRR BORRRRRRTA I MINST EN HALVTIMMA, NÄSTAN EN TIMMA”. 

Vid det laget hade han börjat yra spott även på S:en.

Som vi vet är mitt tålamod med dumma och elaka turister exakt minus, det var 35 grader varmt och jag längtade bara till ön för att bada. Där kom jag och var glad över SUP:en enbart för att råka på en välkomstkommitté som var en lynchmobb. Gubben talade om, igen, hur länge jag varit borta, att de hade tänkt krossa rutorna och att jag var en djurplågare.

Alltså jag orkar inte ens. Så jag sa dumma saker till gubbskrället, satte mig i bilen och åkte för att möta upp familjerna utan vägbeskrivning. Det är en fantastiskt god tanke om nu folk verkligen börjar våga göra saker när hundar sitter i bil på sommaren. Eller bara generellt rädda djur, inte bara de som står i bil på sommaren. Ingen är gladare än jag. Men då måste man kanske ha koll på dels tid och så hade det varit extra praktiskt om de hade lyssnat och hört att bilen var på. Då är ju oddsen betydligt lägre att luftkonditioneringen också är på, för annars är det ju lite meningslöst att låta bilen stå både på och olåst?

Nåja, det ena ledde till något annat. Eftersom Stor är passiv aggressiv är han ju rädd. Det är ju enda anledningen till att han blir så otroligt skällgalen. När vi kom fram till de väntande familjerna stod Stor fortfarande (det var ju bara typ 50 meter) och skällde som en galning precis bakom mig i förarsätet och rakt i örat på mig. Så jag stoppade bara bak handen för att puffa lite på honom för att slippa bli döv. Givetvis stoppar jag handen RAKT in i munnen på Stor och det är ju ganska lätt att räkna ut att en hund som skäller, där har munnen ungefär samma rörelsemönster som om de bits i luften. Så DET hände. Övertänderna träffade insidan av min hand, närmare bestämt hörntanden träffade mitt i senan på insidan tummen. Den där delen av handen som ser ut som ett kycklinglår. Undertänderna träffade utsidan av handen.

Insidan av tumkycklinglåret gick verkligen sönder och det rann blod ur handen på mig, utsidan fick inte ens ett blåmärke. Men insidan gjorde ju så satans perkele ont att jag dog inombords och det enda jag kunde tänka var att det var fredag eftermiddag/tidig kväll, jag var tvungen att köra vägbeskrivning och oavsett allt så har vi ingen som helst jour i stan på kvällar och helger, det fanns alltså ingenstans att åka med min stackars hand ändå, så vi packade in den i servetter och körde till stugan. Älskade stuga och älskade ö.

Precis så här fint väder var det och precis den som maken står på är en SUP.

När vi kom dit ringde maken 1177 som bara bekräftade det vi redan visste och det är skrämmande. Allt i stan var såklart stängt, det enda som var öppet på fredag kväll var det vanliga sjukhuset i Trollhättan och dit hänvisade de mig. Man är ju verkligen supersugen på att åka bil i tio mil EN väg och sedan vänta i typ ett dygn pga oprioriterad sökning enbart för en stelkrampspruta. Men det var vad 1177 sa på riktigt. Att jag inte borde vänta och att jag isåfall väntade på egen risk. Högst oklart vems risk jag annars skulle vänta på? Personligen tycker jag att det är lite lite skandal att de faktiskt tyckte att jag skulle åka och ta upp en plats även om ingen hade prioriterat mig. De har väl tillräckligt att göra på sjukhusens akutmottagningar ändå?

Så givetvis åkte jag inte eftersom det ändå var på min risk. Har man hund har man alltid klorhexidin hemma. Jag tvättade det och fick hjälp att tejpa. För nu kommer idiotin i lilla stadens icke existerande akutsjukvård. Vanliga vardagar dagtid är det såklart vårdcentralerna som gäller, kvällstid är det akuten i Trollhättan. Dagtid helg är det vårdcentralen i grannkommunen och kvällstid helg är det skuten Trollhättan igen. Att det ligger ett finfint sjukhus på norska sidan lite drygt en mil från stan, det kan inte kommunerna komma överens om. Trots att norrmännen använder våra faciliteter (HAH) hela tiden. Det vore mest rimligt i min värld. Dessutom väldigt enkelt att köpa in tjänsten då sjukvården är statlig i Norge.

Jag bestämde mig i alla fall för att härda ut till dagen efter och då åka till grannkommunen för att få stelkrampspruta och lite snyggare plåster. Maken till virrig vårdcentral. En läkare och en undersköterska kom in i mitt rum varannan gång och jag minns inte vem som gjorde vad, men det skrapades och skars och gjorde mest ont och när jag till slut fick gå därifrån med ett nytt plåster och ett recept på antibiotika var jag jätteglad. Halvvägs tillbaka till ön blev jag mindre glad eftersom jag kom på att de hade glömt ge mig sprutan, men jag åkte inte tillbaka utan insåg att det nog var klokast att gå till min vårdcentral på måndagen.

Då ringde de från båtbutiken och talade om att SUP:en fanns att hämta.

Ibland skall man absolut inte köpa en lott. De här dagarna var inga lottdagar. Men maken hämtade brädan och njöt av vädret. Alla njöt av vädret, så även jag, från min favorithängmatta.

Alltså vädret. Sommaren. Underbarheten. De fortfarande kritvita benen i hängmattan.

Sedan började det synas att vi var fler familjer där och det såg ut som det gjorde när jag var liten och yngre.

Två extrahundar hade vi också. Extra hundar är också extra härligt. Den som nästan inte syns var dessutom bara tre månader när vi var där.

Jag försökte bada på lite olika sätt, men när till och med sotartejp och dubbla plastpåsar inte funkade, då blev jag less.

Sedan blev jag JÄTTELESS. På måndagen åkte jag till vårdcentralen för att få sprutan, då blev jag kollad med lite prov. Bland annat sänkan. Som visade sig vara urusel och då blev det sjuktransport till ortopedakuten på NÄL där jag blev kvar i 16 timmar och jag blir helt matt bara av att tänka på det. Min asfinurliga plan att slippa det på fredagen genom att bara strunta i det och istället då gå till grannkommunens vårdcentral på lördagen gjorde att jag istället fick gå totalt fyra gånger. Där då en gång tog 16 timmar. Fiffigt värre, sa Bill.

Stor hade råkade göra hål i tumsenan, jag fick något som hette typ mjukgips och första veckan hade jag så ont att jag ville gnaga av mig armen i axelhöjd.

Planen var BAD och SUP i två veckor. Det blev ju inte riktigt så. Men jag fick titta på när maken badade och han var snäll och paddlade runt mig på SUP:en i alla fall.

Men jag fick vara på ön i två veckor, det var härligt. Det var tusen gånger härligare att vara gipsad på ön än att vara gipsad hemma. Däremot är det synnerligen opraktiskt med ont på fler ställen än de jag redan har, då tappar jag helt koll och kontroll över det jag kämpar med att lära mig, något slags mönster på skoven.

Och så visade jag mamma kamratfamiljen detaljerna på vår strand. Man tänker inte på det, men jag älskar vår strand just för detaljerna ingen ser. Halva stranden är sand, medan halva är bäbysnäckor.

Kolla det minililla musselskalet till vänster? Bredvid ligger drösvis med millimetersmå spiralsnäckor och annat pyttigt.

Jag ÄLSKAR att sitta och dra händerna (handen den här gången) genom småsnäckorna och försöka få upp så många små och hela som möjligt. Hur många tänker på om ni har en sådan strand eller om ni har sand?

Och nu har jag inget gips längre. Däremot har jag en jättestor knöl där det hände något med senan och knölen blir bara större och större. Dessutom gör den fortfarande sjukt ont, ondare ju större den blir. Det är skumt, men jag har varit duktig och kollat så sänkan är bra och jag inte går med infektion i kroppen. Men det hade varit trevligt att veta varför senan fortsätter bråka.

Å andra sidan borde jag inte fundera så mycket över det och bara någon gång lära mig att om något kan gå åt skogen så går det åt skogen. Efter 48 år borde jag verkligen ha lärt mig det. Jag är bara så evinnerligt trött på det. Någon som har något senigt förslag?

3236 ord senare är det snart läggdags.

Undrar om det verkligen skulle bli lika långa inlägg om jag skrev oftare eller om det bara är lika bra att skita helt i att blogga och publicera en bok direkt?

Hoppas ni får det lika varmt imorgon som det sägs bli här. Until tomorrow – igen.