Ett litet ämnesbyte då och superbildbomb

Det har varit ett par konstiga dagar igen såklart. Livet består ju bara av konstiga och ledsamma dagar numera känns det som. Igår var mamma, styvfadern, den lilla hunden och jag på kalas hos en av mina plastbröder och alla mina andra plastbröder var där med. Alla mina plastbröder som verkligen kände mitt ex, eftersom vi inte tappade bort Göteborg förrän exet blev just ett ex och jag sedermera blev med make och vi först helgpendlade till Strömstad och sedan flyttade på heltid.

Det var konstigt. För jag berättade inget för dem direkt, just för att vi satt på ett barnkalas. Däremot pratade vi om honom som om han fortfarande fanns, för att man alltid kommer in på något av alla miljoner gamla minnen. Först var det ju som sagt lite konstigt, för det var ju bara jag som visste att han inte fanns längre, men sedan blev det fint på något oförklarligt sätt. Jättesvårt att förklara såklart, men bland dem hade han ju en självklar plats och att få låtsas, om än bara i en timma, att det hemskaste inte hade hänt, det var fint. Dessutom är det fint att tänka jättemycket på tibbeflickorna, för det har jag ju också gjort nu. Inte för att jag någonsin kommer glömma dem, men Stor och Liten tar ju plats och kräver mer. Tibbeflickorna bor ju dock fortfarande med mig, jag vet inte om jag har berättat hur jag har det med dem?

Jag klarar alltså inte av att begrava dem, det kommer jag troligen aldrig att göra. Dessutom hade de inget självklart älsklingsställe. Så de följer med, urnor och fotografier står i mitt kontorsrum och i en plånboksgrej (en sådan där liten skinngrej där jag har viktiga kvitton och bankdosa) har jag även en liten liten plastficka med Pennys och Flash luggtofsar. Om man nu skulle tycka att jag är underligt skrockfull, då skall man se de gånger jag skall åka bort och inte hittar plånboksgrejen i handväskan hasta pronto. Jag åker INGENSTANS utan att den är med. Aldrig i livet. Sedan har jag ett halsband med något som ser ut som en kokainhållare hängande. Hur nu en kokainhållare ser ut? Äh, den ser i alla fall ut som jag tror att en kokainhållare ser ut. Även där har jag lagt lite hårtussar, mest för att jag trodde att jag skulle ha det halsbandet på mig jämt och hela tiden. Det skulle visa sig att jag absolut inte har det så jag är helt beroende av skinngrejen i väskan. Kanske mest för att halsbandet inte är så diskret och i ärlighetens namn ser det inte så fint ut med det lösa håret i kokainhållargrejen. Varje gång jag öppnar den ser det ut som om jag har sparat pubeshår i den.

I alla fall, där mina urnor står, där står även ett litet album med bilder på flickorna och mig. Mest på tjejerna såklart, jag kanske är med på två foton. För det var en väldigt praktisk julklapp till familjen det året sa jag då, men egentligen gjorde jag ju det enbart för min egen skull och för att jag ville ha sjukt fina färgbilder på småttingarna. På den tiden sysslade jag bara med svartvitt. Julklappskortet finns såklart här hos mamma, det kan jag visa sen. Om ni lovar att inte skratta åt den typiska 90-talsfrillan och de extremt tidstypiska glasögonen. För att inte tala om hur präktig jag ser ut. Dessutom var det sista fotot som togs och Penny Utan Tålamod är typ på väg ut ur bild har jag för mig, om inte det är det andra fotot jag är med i.

Det var ju givetvis inte alls det här jag skulle skriva om när jag började. Mina fingrar har tydligen ett alldeles eget liv när de landar på tangenterna. Men en sista grej om det här just nu då. Dagen vi var hos fotografen. Åh jösses. Han var inte en van djurfotograf, men vi kämpade. Mest han och jag, de två pälsbollarna var inte särskilt ansträngda, men de ville ju kolla på saker och ting. Gärna mitt i ett fotografi.

Fotografen hade satt upp ett brunmelerat backdrop, mycket praktisk färg när man har en svart hund, en grå hund och en flerfärgad människa. Problemet var mest bara att det var den tidens backdrop (jäklar vad allt är enkelt numera, rent materialmässigt) och då ett gigantiskt stycke tyg som satt fast på en lösvägg bakom oss, och så hade han klurat ut att han kunde ställa en bänk framför och drapera tyget över den ända ner till golvet.

Vad han inte hade tänkt på, eller om det var så att jag inte hade talat om att ingen av hundarna aspirerade på att vinna VM i lydnad, var att det inte borde varit ett så himla brett mellanrum mellan bänken och väggen. För den lilla och mycket rara svarta hunden var en klumpeduns. På riktigt. När vi inte klippte Flash och jag fortfarande ägnade mycket tid åt pälsvård, då trampade hon alltid och utan undantag på sina egna öron med framtassarna vid varje promenad. Om man trampar på sina egna öron varje eller vartannat steg så trillar man omkull. Flash gjorde så mycket roliga saker att hon var som Circus Enhund att leva med. Hennes syster (de var syskon på riktigt, men inte kullsyskon) var hennes raka motsats och en prima ballerina.

Givetvis trillade Flash ner mellan bänken och väggen någonstans mitt i fotograferingen och rev ner allt, väggen bakom, hela backdrop-tyget och så välte hon bänken. Då såg fotografen en smula less ut. Men fotona blev fantastiska och jag är orimligt glad över att jag har dem idag.

Nu till det jag egentligen skulle berätta idag, det var ju faktiskt vad vi gjorde efter att vi hade varit på ön i två veckor. Som var två magiska veckor. Efter det hade vi bestämt oss för att inte bara bo i husbil på torpet och på ön, utan vi skulle använda den precis så som den är skapad för att använda, att man skall åka runt och bo på olika ställen nattetid.

Trots närheten till nabolandet Norge har ingen av oss åkt runt där. Vi har åkt till Oslo och så har vi gjort de obligatoriska skidresorna till olika skidorter. Bortsett från det, aldrig turistat i Norge. Och någon gång i augusti råkade vi gå på bio och kolla på Mission Impossible. Har ni sett den så vet ni att Tom Cruise vid ett tillfälle var i “Indien” och slogs med skurkar, där Indien i själva verket var Norge och ett ganska känt turistmål som heter Preikestolen. Och ja, det betyder predikstol. Norge har många coola berg, min dröm är att åka till Kjeragbolten och fotografera, men nu för tiden faller det lite på att det är så vansinnigt långa och dödsföraktande vandringar till själva stället. Vet ni inte vad Kjeragbolten är, då råder jag er att bildgoogla. Löjligt vackert plus svincoolt. Det finns ett par riktigt kända fotografier därifrån som man bara önskar att man hade tagit själv.

Men nu pratar vi om Preikestolen, dessa röda trådar som är så svåra, dit åkte vi i september. Jag vet inte om det var något konstigt med augusti, men det känns inte som om den månaden finns i min värld i år? Det måste varit i augusti det blev väderomslag, för det är något Twilight Zone över den månaden i mitt huvud. Eller JO! Vi gjorde en sak, på en dag och det var en helt fantastisk dag där vi upptäckte att vi hade ett av de vackraste ställen jag någonsin sett alldeles nästgårds, bara två mil hemifrån. Men vi hade ingen aning om att det fanns innan vi åkte dit. Den dags kräver faktiskt ett helt eget inlägg, vilket betyder att det där med kronologin kan fara och flyga.

Nåväl, vi åkte till Preikestolen. På vägen dit tog vi färjan från Strömstad till Sandefjord och på andra sidan åkte vi på större vägar över Sörlandet. Vi åkte alltså som ett U och följde den sydligaste delen av Norge innan vi åkte uppåt igen, dels för att vi ville och dels för att det går snabbast trots omväg. Alla andra vägar i Norge är ju typ på fjäll och är smala och snirkliga och vi ville åka på olika vägar. Nu kommer dock ett lyxproblem, jag tog typ tusen foton från bilen för allt blev bara vackrare och vackrare. Ett par mil före Kristiansand blev det fullkomligt storslaget och sedan slutade det inte vara det. Vilka landskap och vilka miljöer? Ibland kändes det som om man var på Nya Zeeland och ibland var man på de skotska högländerna. Då och då var man på Irland någonstans. Vilket fantastiskt land Norge är och att bara ha sett det bitvis bara vintertid innan känns ju som ett hån mot landet.

Så det kommer bli bildbomb, eftersom jag inte var var vi är någon gång. Rättare sagt, jag vet bara var jag är när jag tittar på fotona i telefonen eftersom telefonen tack och lov är utrustad med GPS och kan hålla reda på tid och plats åt mig. I vanliga fall brukar jag även justera exponering på grund av över- eller underexponering, men inte ens det har jag gjort här. Inga filter och inga justeringar, vilket såklart är synd på vissa foton där det syns att det står FIAT spegelvänt längst ner.

Här kan jag bara säga att vi är på väg till Preikestolen, och att jag önskar att jag hade börjat räkna tunnlar från början, för herregud vad det är många tunnlar i det landet.

Jag överdriver inte om jag säger att vi garanterat åkte igenom minst 150 tunnlar, det är nog snarare en underdrift så det visslar om det.

Och somliga hittade riktigt gottig plats direkt.

Lite underligt att det tog cirka 50 mil innan det första snillet kom på att man faktiskt fick lov att ligga i sängen.

Givetvis bästa stället, bekvämt med utsikt, vad mer kan man önska.

Men nu fortsätter vi bara till Preikestolen.

Där är vi alldeles strax framme och här måste jag bara ta en paus och fortsätta fundera över hur våra tältande grannar egentligen tänkte.

Vi har ju börjat lära oss lite om det här med husbilande även om vi har mycket kvar att lära, till exempel har vi lärt oss att när vi nu har valt att åka sent på säsongen två år i rad, då är faktiskt de flesta campingar stängda. Men i Preikestolen bodde vi på camping och den var stor. Med tanke på hur många det var som tältade trots att det var september, storm och hällregn var den skitstor. För i Norge tältar man året runt, ut på tur aldrig sur och det där ni vet?

Campingen var i det närmaste tom och vi ställer oss alltid så solo som möjligt för att inte behöva kliva rakt in i grannhusbilen varje gång man går ur sin egen husbil med hundarna. Döm då om min förvåning när jag vaknade första morgonen och det lät som om någon stod och pratade precis bredvid min säng?

Jag gick ut och kollade, på min sida hade ett gäng tältande ryssar spikat upp sina tält i ring, den närmaste ungefär en meter från mitt sovrumsfönster.

Och kikar man på andra sidan går det verkligen inte att förstå varför, för där syns det verkligen hur väldigt tomt det var på campingen.

Inte en grej så långt ögat når. Varför?

Den dagen var enda dagen med fantastiskt väder och även samma dag som det var planerat att kika på Preikestolen. Kvällen före hade jag pratat med syrran som är Norgeboende sedan nästan 25 år tillbaka och hon frågade om vi hade vettiga skor att gå i, bra kläder och en massor av frågor. Det hade vi ju inte, för det enda vi visste var att det var tre kilometer och tre svenska kilometer enkel väg klarar till och med jag att gå en bra dag, även om jag får sota för det dagen efter.

Det är skillnad på svenska kilometer och norska kilometer.

Jag fick en länk skickad till mig där det stod hur mycket information som helst, men framför allt stod det att det var väldigt viktigt med bra hikingskor och att man var en van terrängpromenerare. Det säger en del när Norge har hyrt in sherpas från Nepal för att bygga “promenadvägarna”. HAHA! Där sket det sig för oss båda egentligen, men maken vägrade ställa in. Hade vi nu åkt hela vägen hit för att se det, då skulle han banne mig se det också. Jag försökte givetvis inte stoppa honom, men jag försökte i alla fall se till att han fick med sig tillräckligt med dricka och äta, jag drog gränsen vid att tjata om pannlampa.

Han tyckte inte att det var lika viktigt som jag tyckte så han gick i seglarskor och jeans, med en burk Ramlösa i ena fickan och en kexchoklad i den andra fickan.

När han kom tillbaka sex timmar senare kastade han sig i sängen och konstaterade bara att det GÖR JAG ALDRIG IGEN. Det var som att promenera på stengärdsgård, fast uppför. Ett av de värsta partierna var tydligen alldeles i början och han hade fått mjölksyra redan efter 500 meter. Då övervägde han att vända. Men när han blev omgådd av höggravida kvinnor och skitgamla pensionärer tyckte han att det var pinsamt att vända. Så han gjorde det, trots att han ville dö större delen av tiden. Nu har jag inte hans foton, men jag hade inte vågat gå dit även om jag hade varit kärnfrisk. När det började bli som högst då var det även som smalast och skyddsräcken fanns ju såklart inte. Man promenerade med 600 meter fritt fall 20 centimeter från fötterna.

Sedan åkte vi fjällvägar hemåt, och det var fortfarande storslaget.

Alltså vackerheten i Norge!

Men en sista sak som verkligen fascinerade mig. På fjällvägarna, där det inte var särskilt snirkligt utan mer landsväg, där åkte vi kanske cirka tio mil där det gick får på lösdrift överallt. Och hastighetsbegränsningen var 80 km/h? Jag var ju sjukt bekymrad över fåren i tio mil, för smutsiga får ser precis ut som stenar.

Kolla det här fotot.

En väg och lite stenar och en Victoria med örnkoll efter fårskallar.

De finns där, för de finns överallt. Och det syns när man förstorar samma foto.

DE LIGGER OCH SOOOOOVER VID SKYDDSRÄCKENA?

Mina nerver!

Sedan ägde de ju såklart vägen hela tiden. Lite jämförbart med farbröder som kör fin mercedes bara på söndagar här hemma?

Ytterst sällan var de så här kontrollerade.

Hela resan var vacker. Även om den fick avslutas lite abrupt. Jag åker gärna till Norge igen och igen och igen, och mitt tips är givetvis att åka till Norge också. Vilken grej. I det här fallet behöver man verkligen inte gå över ån efter vatten.