Och det visade sig att det inte var farligt att skriva när livet inte skimrar rosa kom jag på ytterligare en sak. Något som mormor sade under de timmar hon låg och väntade på beslutet om akut operation och fortfarande var kvar på sjukhuset och avdelningen där de inte hade tid att prata, eller ens tala om vad de kastade ut för matbrickor.
Det mormor sa då, det säger allt om känslan även vi hade om personalen. Förutom en undersköterska, vars namn börjar på F och som var den som hittade mormor på toaletten. För han var helt fantastisk, men han jobbade inte när vi var där och de delade ut mat utan att prata med patienterna.
Efter att mormor hade kommit upp i en säng igen och överläkaren var där, då svärmade alla undersköterskor runt mormors säng som bålgetingar och nästan tävlade om vem som kunde låtsas engagera sig mest i henne. Det kändes som om de var så många runt sängen att de inte fick plats, en som baddade pannan, en som skulle lägga om världens minsta sår på armen och som mormor hade redan innan hon kom till sjukhuset och minst sju som i princip var redo att måla tånaglarna på mormor. Och ALLA pratade i munnen på varandra, med bebisröst, och frågade oavbrutet hur mormor mådde, om hon hade ont, om de kunde göra något, om hon ville ha något att dricka eller äta eller om de möjligen skulle plocka ner månen åt henne.
Givetvis för att överläkaren och avdelningsläkaren var där.
Till slut blev mormor irriterad, och före operationen var hon ju fortfarande solklar i huvudet, då sa hon ifrån och ville att de skulle flytta på sig. Sedan vände hon sig till överläkaren och sa “du skall inte tro att de är så här trevliga i vanliga fall, så här mycket har de inte pratat med mig sedan jag kom in, så det beror antagligen inte på att de bryr sig om mig utan att de bryr sig om dig – ibland har de till och med varit riktigt stygga mot en del här inne”.
Mormor var en tuff kaka, trots att hon tillhörde en generation där läkare, advokater och direktörer var extra fint folk. Sådana hon neg för på jobbet som ung. När tiderna förändrades och hon inte behövde niga mer blev hon en dam man inte satte sig på. Morfar skulle inte ens ha kommit på tanken att försöka, för jag hade världens snällaste morfar. Men det rådde inga tvivel om vem som hade byxorna på i det förhållandet.
Det är jag stolt över.
MissK says:
Låter som en mycket klok mormor du hade och som du fick ha i många år, förstår att du hade velat ha kvar henne ett tag till
Ingen ska behöva bli behandlad så där, tyvärr finns det en del som absolut inte borde få jobb inom vården trots utb lr med människor överhuvudtaget
Ps, såg något ikväll om att det nog ska komma en ny säsong av Veronica Mars
Anette says:
Din mormor låter som en helt underbar bestämd dam som visste var skåpet skulle stå och hade jag varit läkare där hade jag lyssnatväldigt noga när hon sa något sånt!
I mitt huvud says:
Lilla mormor! Jag beklagar verkligen, förstår att hon lämnar ett stort tomrum efter sig.
Kram
Humlan says:
Bra sagt mormor och säkert hade hon helt rätt.
Victoria says:
Hon hade helrätt. Mamma var ju där när de yrade runt henne och töntade sig. Det var enbart ögontjäneri. För de var skithögar, de flesta av dem.
Tigerlilja says:
Så lysande – tyvärr tror jag det är väldigt ovanligt att läkare får så där ocensurerade repliker. Alltihop är så förtvivlat sorgligt.