Först vill jag bara berätta en sak som inte står i direkt relation till alla hemskheter, som jag bara glömde berätta om igår. Eller ja, jag tyckte kanske att det räckte med närmare 3000 ord så jag fokuserade på det som var mest viktigt. Nu skall jag berätta vad jag faktiskt gör och var jag är, för jag är helt säker på att minst en av er kommer se exakt var jag är ikväll.
Vi var ju i Norge och husbilade när allt gick åt helvete och vi fortsatte ju direkt ner med husbilen till mamma och mormor. Då i tron att allt skulle gå bra, eftersom de talade om för oss att det var en höftledsfraktur från början. När det inte gick bra alls sade vi farväl till mormor på sjukhuset (de absolut värsta jag gjort i hela mitt liv) och så lyckades vi även lösa det mest primära med begravningsbyrån och sedan fortsatte vi ner till mamma, där vi stannade i två dagar och bara pratade och pratade. På den sidan är det ju liksom bara jag, mamma och mormor. Men jag kände ända in i själen att jag varken ville eller klarade att åka hem till verkligheten, det skulle bara få mig att må ännu sämre, så vi bestämde oss för att fortsätta åka lite planlöst med husbilen. Först till Halmstad, sedan Båstad och så åkte vi till Österlen för första gången i våra liv och stannade vid Falsterbo Kanal i två nätter, Simrishamn och natten till idag spenderades i Karlskrona. Jag har sovit ytterst lite och väckt mig själv flera gånger per natt av att jag gråtskriker, men det är fortfarande tusen gånger bättre än att vara hemma. Det är vi och fyrbeningarna och just fyrbeningar har fantastisk gråtpäls.
Ikväll åkte vi över den här bron.
Och nu är vi i hällregnet på andra sidan. Om någon vill klappa världens snällaste hund kan jag tala om exakt var vi är för dig om du är hemma. Här tänker vi vara till på måndag, sedan börjar det bli dags att fejsa verkligheten och dra sig hemåt så sakteliga igen. Mycket har ju gått att lösa ändå, bara man har telefon och dator. Jag har till och med åstadkommit minnestalet till begravningen, för det skrev jag i Falsterbo.
Men nu måste jag skriva av mig igen. Två saker har hänt under dagen som har fått mig att tappa fattningen helt en gång till. Efter att jag hade skrivit här igår bestämde jag mig för att även skriva ett kortare inlägg om vad som hänt på Facebook och fick då en kommentar av en kompis i Strömstad (som för övrigt inte bara har två portugiser, de har TRE, då förstår man ju precis hur sympatiska de är). Kommentaren berättade för mig att hennes pappa hade legat på samma avdelning som mormor låg på, drygt tre veckor före mormor hamnade där, och det här låter inte klokt. Tårarna rinner igen när jag skriver det, för pappan hade trillat på toaletten, brutit lårbenet och inte heller klarat sig. Han gick bort 28 dagar före mormor, på grund av SAMMA slarv på SAMMA avdelning. Något är ju numera väldigt väldigt fel på den avdelningen och frågan är om det är personalen eller om det är de som bestämmer, min gissning ligger på en kombination av båda parter, för det var ju som sagt väldigt tydligt att något inte stämde när vi var där. Jag kan inte skaka av mig den känslan.
Men idag fick jag även svar från enhetschefen, hon som lovat att skicka över rutinerna kring fallriskpatienter.
Det HÄR fick jag i mailen. Och tills vidare döljer jag sjukhusnamn och avdelningar, men det är det enda jag dolt med den rosa rutan.
Jag har alltså fått ett underlag för HUR man bedömer fallrisk. Inte vilka rutiner som skall följas när en fallriskpatient hanteras. Eller jo, om man räknar de förbannade halksockorna, hur nu de skall hjälpa nattetid och varför det är viktigare att de får med sig halksockorna hem än vad det är att ha koll på patienterna på toaletten. Dessutom verkar ju inte fallriskpatienter på den avdelningen komma hem överhuvudtaget.
Och vad är snubbelrond? Jag tolkar det som att undersköterskorna skall kolla sal och korridor två gånger per dygn för att se så ingen råkat slå ihjäl sig?
Det var ju inte det här jag bad om, och det var inte det jag ville ha, men vem vet – även bristande rutiner kanske kan vara till hjälp. Det jag vill ha och fortfarande behöver hjälp med är ju arbetsrutiner för undersköterskorna när de hanterar fallriskpatienter. För det låter ju helt orimligt att inte det skulle finnas? Precis som många av er har skrivit, så lämnar man ingen ensam på toaletten även om man inte behöver stå precis framför toastolen i alla lägen, men ibland måste man säkert det också. Alla yrken har ju arbetsbeskrivningar, inte bara vården. Det spelar ju ingen roll om man arbetar på lagret på Ica eller om man är direktör.
Det här verkar ju vara något internt eftersom det även handlar om hur det skall registreras i sjukhusets datasystem.
Jag har såklart mailat tillbaka och återigen bett om arbetsrutiner. För oavsett vad patienten vill så måste ju rutinerna trumfa integriteten. Givetvis för patientens säkerhet, och det handlar ju om så mycket mer än toalettbesök. Hur hanterar man flytt och bäddning i sängen och till exempel när patienterna skall sitta ensamma och äta på sängkanten. Det sistnämnda har jag också funderat mycket över, för alla åt ju sin okända maträtt på salen genom att sitta på just sängkanten. Det kan inte heller vara en trygg situation, jag vet ju hur mormor sitter. Mormor är kort och når inte ner med fötterna i golvet och hon hade inte sänkt säng med allt det där som står i bedömningspappret, i hennes fall löstes det genom att ha galler på alla fyra sidor när hon låg.
Jag börjar misstänka att det inte finns rutiner på det här sjukhuset. Något som måste strida mot varje patientsäkerhetsregel som finns. Det verkar helt enkelt inte finnas någon patientsäkerhet.
När jag pratade med enhetschefen i telefon då svarade hon ju att de skrev avvikelserapporter när en “olycka” händer. Olycka my ass, det här är slarv och nonchalans. I mitt mail tillbaka till henne idag ställde jag fem frågor. Tre som hon borde kunna svara på utan att fundera och två frågor där hon kanske måste kontrollera med landstinget eller möjligen sjukhusstyrelsen.
Jag återkommer imorgon om vilka frågor det är och hur de är formulerade, för det är ju svar jag skulle vilja ha från alla som arbetar inom vården på endera sätt. Landsting spelar ju inte heller någon roll. Som det ser ut nu är det här det enda sjukhuset som inte verkar ha en enda rutin.
Min generella fråga för dagen är således; ni som jobbat och jobbar inom vården och med fallrisk, finns arbetsrutiner på papper eller är det bara något “alla vet” förutom just de som arbetar på den här avdelningen? Finns det arbetsrutiner när det gäller patientsäkerhet alls?
Alltså, jag kan inte släppa det. Min kompis pappa gick bort 28 dagar före mormor och anledningen är identisk.
Det doftar inte rosor om det här sättet att jobba, det luktar osedvanligt ruttet.
Carina says:
Jag undrar om det gäller en Mava avd på NÄL? Jag fick nyss åka ambulans dit väldigt akut. Blev inlagd på mava 29. Efter att ha drabatts av ett otal missöden, inte kunnat få mina allergitabletter då jag fick världens klåda av doxykontin och codone trots att jag fövarrnat om min klåda mot den medicinen och istället behövde fortsätta på morfinet i pvk infarten. De genomförde et ct söntgen men någon? hade glömt ge mig kontrastvätska så bilderna var för blurriga för att kunna avgöra om jag led av del Pleurit jag såväl kände igen då jag haft det 12 år tidigare..en fruktansvärt snösig, otrevlig personal utan kunskap, empati , omvårdnadsförståelse
Carina says:
Jag blev till slut så jäkla irriterad att jag ringde efter hjälp att komma ifrån Näl och hem pga den bristande kunskap, kvalitet och säkerhet de saknade totakt. Ingen hade tid att hjälpa mig så jag fick dra ur pvk infarten helt själv..ses gick (el njae hasade mig därifrån genom att hålla i väggarna och vara jäkligt arg
Anette says:
Hm nu är det tio år sen jag jobbade med vårdcollege rutinerna har alla gånger uppdaterats (hoppas jag) vi hade inget papper men många skarpa förmaningar om att hålla många extra ögon samt att patienten ibland placerades hos oss utanför expeditionen för att hålla lite extra koll o ibland extra vak på patienter som var lite snurriga o glömde att be om hjälp.
Sen tänkte jag på deras synergirapportering, man ska ju t o m rapportera om det som skulle kunna bli en olycka! T ex att man hittar en liten snurrig tant som försöker hoppa över en grind men man hittar henne i tid eller att man ser en lampa som håller på att lossna från taket, om den lossnar kan ngn få den i huvudet osv. Allt ska rapporteras i det där systemet iaf hos oss.
Om ni vill är det bara att fortsätta längs motorvägen till oss om ni vill ha mer paus stor trädgård och stor uppfart
CamillaF says:
Så ledsen över det som hänt er! Anmäl det inträffade till IVO. Patientsäkerhet i vården är mer på pappret tyvärr. Skulle man göra en riktig revision i sjukvården ang det du berättat om skulle vårdens verkliga ansikte visa sig, och det är inte granne. Har 30 år i sjukvården, jobbar med just sådana här frågor, kan tyvärr bara bekräfta er upplevelse. Med det su samlat in och så som du beskriver det inträffade skulle iVO få ett mycket bra underlag att gå vidare från. Det ändrar inte er förlust men kan komma att hjälpa andra patienter. Igen, så ledsen för er!! kram!
Victoria says:
Vad gör IVO egentligen? Alltså, händer det något i verkligheten också eller bara på pappret? Eller menar du att en anmälan faktiskt skulle kunna förhindra att det händer igen och att de faktiskt ser över sina rutiner? Och skulle det egentligen vara så dåligt om vårdens verkliga ansikte visade sig? För alla yrken har ju arbetsbeskrivningar, numera viktigare än någonsin eftersom certifieringar har blivit mer och mer viktiga, både ISO och Miljö, förutom vården då gissar jag? De behöver inte certifieras och det skulle gissningsvis inte få igenom det ändå? Fan då, tänk alla gånger jag har blivit misshandlad av vården och inte anmält en enda gång. SOM jag ångrar det nu. 🙁 Idag är jag arg, det pendlar väldigt mycket fram och tillbaka skulle man kunna säga, för igår var jag ledsen.
Birgit says:
Vad är det för kocko-papper? Den chefen måste ju vara helt blåst om hon skickar detta. Misstänker som du att det inte finns några arbetsbeskrivningar, eller så vågar hon inte skicka dem för att där står allt de inte gör. Hoppas ni kan driva era två fall tillsammans. Hade inte allt varit så himla tragiskt hade jag unnat mig en emoji på förra meningen, det är ju ändå lite kul när orden faller rätt. Äh, du fattar. Jag hoppas det kommer ut något bra för kommande patienter. Mormor är med dig i ditt kämpande. Kram på dig!
Karin says:
Beklagar sorgen,har förstått att din mormor betydde mycket för dig.Ingenting är ju som ens mormor liksom(lite mer förlåtande än mamma….)Fruktansvärt nonchalans från vårdpersonalen,då dom inte är underbemannade,stressade,men jävligt ointresserade .Även om många ÄR stressade inom vården idag,och sliter röven av sig för att hinna med alla”brukare”.Gör en anmälan till Lex Maria ,för så här får ingen.mer människa behandlas.Kram
MissK says:
Snubbelrond fattar jag det som att de ska gå en runda och kolla igenom avd & rum så ingen ligger ivägen som någon kan råkan snubbla över
M says:
Så ofantligt ofantligt sorgligt. Min mormor gick bort för över 20 år sedan men saknar henne ändå så det svider i hjärtat emellanåt. Beklagar verkligen att du förlorat din mormor! Tappar andan av hur sjukvården slarvat bort henne… må du kriga och vinna – ställ till ett helvete för de ansvariga så att det inte händer fler.
Annika K says:
På dem bara!!
Alltså fyyyy.
Sara says:
Snubbelrond = kontrollera så inget ligger i vägen som patienterna kan snubbla på.
I dokumentet finns flertalet åtgärder/rutiner beskrivna. Larmmatta på natten används t.ex. om patienten är förvirrad och kan ta sig upp själv. Halksockor är extremt viktigt eftersom en stor risk för fall är i/ur säng/rullstol (lätt att halka med vanliga strumpor). Jag tolkar det som att en sjukgymnast bedömmer specifika åtgärder/rutiner för varje patient. Dessa bör finnas dokumenterade i journalen. Begär ut journalen.