I morse vaknades det i svinottan och två förvirrade hundar stod och stirrade på oss precis om “vad i hela friden gör VI uppe så här dags…VI tänker i alla fall inte gå ut ifall du trodde det?”.
Ingen frulle till Liten, och Stor såg lite förtvivlad ut i sin förvirring och sen var det på med kopplet, ge husse bästa leksaken och en miljon pussar på Liten och sen drog de till sjukhuset.
Till en början tyckte Stor att det nog hade hänt något läskigt, och låg kloss an ytterdörren. I typ fem minuter. Sen blev han KUNG. Han sover och sover och sover och sover. Och det är ingen som hoppar på hans huvud, ingen som gnager i hans öron, ingen som tar hans mat, ben och leksaker. Herrejösses, det märks knappt att det bor en hund här. En hund som mentalt har checkat ut och checkat in på något slags SPA och bara njuter av friden.
Kan man göra annat än att låta honom vila upp sig inför kommande drabbningar?
Och NU börjar matte få myrkrypningar med dåligt samvete. Husse lämnade på djursjukhuset, gav sköterskan leksaken och Liten knatade glatt med medan han viftade sönder sin svans. Han kollade inte ens på husse för sköterskan med leksaken var ju så himla rolig. Bra där. Och så var det lurendrejeri. Jag vet att han får bo i bur i väntan på operationsbordet, jag vet att han får bo i bur efteråt och jag är inte där. För jag luuuurade honom imorse. Jag är en elak mamma som aldrig förtjänar förlåtelse.
Det är tarvligt att man får vara med sina kids på sjukhuset när de vaknar men man får inte vara med sina jyckar. För i det senare fallet lider husse och matte (mest matte) mer än jycken av att inte vara där.
Nu väntar jag bara på att de skall ringa och säga när han är klar att hämta.
Men jag misstänker att Stor inte alls väntar. Så som bonus kommer Liten komma hem skitglad och lite trött och bli på plats-satt av Stor. Som sig brukligt när de varit ifrån varandra i mer än tre minuter. Så Liten aldrig skall få en chans att glömma vem som är herre i huset (jomen eller hur).
Och under tiden plågar jag mig själv med att tänka att han sitter i en bur med sin stackars leksak och gråter hjärtskärande efter mamma.
Jomen jag har mycket sunt förnuft, det har jag.
Bara kanske inte så mycket när det kommer till hundarna.
Varför ringer de ALDRIG?
Åsa says:
Har du inte hört att “Inga nyheter är goda nyheter”… Och JA, jag har både djur och barn och vet väldigt väl att en 14-årig son som inte hör av sig när han, enligt mig, borde, kan få en ruskigt orolig…
Men det går alldeles säkert bra med Liten. Det är alltid värst för en själv…
Victoria says:
Det borde vara spöstraff på att inte höra av sig när man borde som tonåring.
(sen att vi inte hade mobiltelefoner som tonåringar och aldrig ringde hem är en heeeeelt annan femma)
Åsa says:
Självklart har inte det med saken att göra hur vi gjorde, eller inte gjorde 😉
Det var en bra metod! Ska genast införa spöstraff 😉
I min värld says:
Man FÅR ha väldigt lite förnuft när det kommer till barn och ludna barn.
Det finns inget värre än att vara utan pälsbarnen när dom ska vara hos stygga doktorn……
Sen känns det väldigt lustigt/konstigt/ skrämmande när man bara har en hund/ingen hund alls att rasta under tiden.
Jag gick hela tiden och funderade på om jag hade glömt något, ända tills jag kom på att det fanns ingen hund hemma att rasta….
Kryapå sig tankar till både Liten och Njuuuut-tankar till Stor som är på spa samt lite Lugna ner sig tankar till matten 🙂
Victoria says:
Jag har inget förnuft alls. Minusförnuft faktiskt 😉
Och prata inte om det. Det värsta är väl att komma hem och ingen är glad när man öppnar dörren när man lever sitt liv med hundar som brukar stå där. Gå på promenad utan hund är ju så meningslöst att jag inte skulle komma på tanken. Bara gå omkring liksom?
I min värld says:
Haha DÅ har jag hittt anledningen till att jag joggar då? För jag hatar att gå på prommis utan hund då springer jag hellre en runda, det går fortare och jag kommer hem o kan slänga mig i soffan med gott samvete 🙂
Victoria says:
Ja, helt klart. För det är faktiskt poänglöst att promenera utan hund. Jag vet inte hur man gör i alla fall 😉
Karin says:
Håller helt med dig,känner mig som nalle puh när det gäller mina hundar(liten hjärna=tänker inte riktigt logiskt)jag “förmänskligar”dom och detkänns ju inte helt sunt ibland.men dom ÄR mina håriga bebisar så ok då.flyger nu X antal tim,så hoppas ha “breaking news” när jag landar.lycka till med en”litelulligliten”ja,va fan bättre än “småttberusadmake” kram
Victoria says:
Jamen JA. Jag hade ju lätt valt hundarna före allt. Inklusive både berusad och oberusad make. 😉 För de är ju bäbisar, och det är ett smärre mirakel att man överlever deras krämpor som de tar med en klackspark. Stackarn har ju faktiskt gått i två dagar med hål i örat utan att bry sig…men att ligga på djursjukhus var tydligen en tragedi.
Och japp, litegulligliten beats småttberusadmake med hästlängder. Jag är helt med dig där.
Ha en safe flight och njut av semestern *inte alls avis…inte alls*