En mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva i det här landet, men nu gör jag det. Det är för varmt för att bo på båten, som vi gör varje vår till höst, så jag håller mig kvar i stenlägenheten som faktiskt är sval. Det är 29 grader och knappt sjöbris idag. Har försökt gå ut med hundarna men de lägger sig platt på närmsta gräsmatta och undrar om jag är dum i huvudet som tycker att de skall promenera på trottoarer som är lika heta som glödande kol.
En fördel med att inte ha flyttat till båten ännu är att jag har sluppit den förbannade panflöjtsspelaren som står precis bakom båten i sisådär 16 timmar per dag. Han har irriterat mig i för många år nu. Och det känns inte direkt västkustskt med peruansk panflöjt. Inte precis som att han lirar Kostervalsen på flöjten.
Idag har jag alltså hållit mig inomhus. Och som straff för min nöjdhet över att slippa panflöjten har någon/några sjungit opera i stadsparken precis hela dagen. Om någon gör något i parken så hörs det inne i lägenheten lika bra som om det vore grannen som ylade. Det började sjungas (ylas) i förmiddags, och har inte slutat ännu.
Vad är grejen? Har jag missat att det är operans dag eller något annat vrickat?
Och är det någon som har en aning om hur fruktansvärt nervpromenerande det är att lyssna på ofrivillig opera i tio timmar and counting?
Hondjur says:
Hahaha.. du kan bo i min -jävla- skog… här finns INGENTING! 😉
Eller jo, båtar och camping och skit .. men ingen panflöjt eller opera i alla fall! 🙂
Victoria says:
Åh herregud. Nejtack. Jag VET av erfarenhet hur det känns i just din skog när det är så här varmt. Då lever jag hellre med operan 😉