Och jag har ju egentligen så mycket att berätta, men så få ord. För ovanlighetens skull. Jag gissar att jag är ovan och kanske glömt hur man gör, trots att det inte var så många evigheter sedan sist, men tangenterna på datorn känns obegripligt främmande.

Nåja, det blir som det blir och jag skall börja med att hålla vad jag lovade sist. Busringningen som resulterade i en polisanmälan, även om det tog pinsamt lång tid innan jag förstod att jag hade blivit blåst. Jag förstod det absolut inte under samtalet och för den som ringde var det verkligen full win. Ett befäl från polisen i Norrmalm ringde och talade om att de hade en dyngrak man i förvar och att jag skulle komma bums för att hämta honom för han hade uppgett mitt namn. Ett sjukt otrevligt befäl dessutom. Jag har inte en enda man i Stockholm och blev topp tunnor rasande, var dubbelt så otrevlig som befälet och sedan slängde jag på luren. Fortfarande utan en aning om att det kunde vara en blåsning för svaren stämde läskigt väl med det jag sa, ibland (ofta) är jag mer trög än lovligt.

När jag hade gått omkring och svurit ramsor ett tag trillade polletten ner. De där förbannade förinspelade busringningarna man ibland ser reklam för i skvallertidningar. Såklart. Mycket riktigt stämde ju allt det uppkäftiga befälet sa med det jag fick upp på internetreklamen när jag väl fattade och började leta.

Då skulle man ju kunna tro att jag blev mild i sinnet igen. Icke då. Snarare än mer förbannad eftersom det är jätteförbjudet att utge sig för att vara polis. Det slutade med att jag ringde den riktiga och inte alls uppkäftiga polisen och polisanmälde. Och det är fortfarande ingen som erkänt busringningen. Till mig alltså, inte till polisen – de har nog bättre saker för sig.

Mitt humör blir bara värre och värre ju närmare jag kommer östrogenbehandling. Jag är arg, gråtmild, deprimerad och en smula mordlysten. Den senaste veckan har fokus legat på gråtmild och SOM jag har grinat.

För att liksom förstå vidden av gråtmildheten är nog det här bästa exemplet. Jag har aldrig aldrig aldrig gillat Håkan Hellström. Broder Daniel skall vi inte ens prata om, när de gjorde låten “Luke Skywalker” bestämde jag mig för att ignorera ALLT någon av dem gjorde för att slippa högt blodtryck. Förlåt alla som har Hellström som husgud, men i det här hushållet räcker det nästan med att bara säga Håkan för att alla skall springa i olika riktningar, efternamnet har liksom blivit ovidkommande (lite JÅBBIT när styvfar heter Håkan och även mitt ex som både jag och maken fortfarande har kontakt med).

Gissa vem som kollade på HH på Skavlan (är han alltid så packad/hög som ett hus?)? Gissa vem som sedan satte sig och googlade allt han hade gjort? Gissa vem som kollade på typ alla YouTube-filmer från Allsång på Skansen där HH var med?

Amen GISSA vem som sedan satt som ett barn och snyftade till att allt var så fint, alla fans som grät och framför allt att han sjöng om mitt älskade Göteborg. Och Kom Igen Lena såklart. Den var ju dessutom riktigt poppig och hänryckande. Dessutom satt jag och tyckte att han var svinsnygg och det var jag ju tvungen att grina lite över också.

Big big disclaimer för att det här var förra veckan, högst oklart om det har samma effekt idag, men igår grinade jag i en och en halv timma när jag tittade på dokumentären av George Michael vilket är tusen gånger rimligare. Honom var jag kär i och han har varit en av mina många många stora idoler cirka alltid. Då grät jag lite extra för att alla mina bästa är döda och mina enda megaidoler som lever är Robbie Williams och Eminem.

Veckan avslutades med att jag började spela skivor medan jag sjöng med. Givetvis med tårar som precis stannade kvar i ögonen tack vare ytspänning. Ytspänning i ögonen i kombination med att man rappar lite coolt måste varit en syn för gudar. Allt detta varvat med vallningar från helvetet och ytterst lite sömn pga ont överallt för att det har blivit kallt.

Jag har ju tappat puttekulorna helt och hållet?

Givetvis har det hänt andra saker med. Mindre gråtmilda och/eller mordlystna sådana. Håll i er nu, men jag tokledsnade på mitt långa långa hår, satte upp det i en tofs mitt på skulten som man gjorde för att få en uppklippning när man var fjortis och fattig, och så kapade jag 20 centimeter. Minst. Så skönt, men nu måste jag till en frisör eftersom jag har exakt samma frisyr som Joey Tempest hade 1984. Naglarna är kapade och mamma har varit här och gullat med hundarna och tvättat all min tvätt. Vårt misskötta äppleträd har blivit ganska nedplockat och slutat som ett antal olika pajer och kakor (det enda jag kan baka, hur många olika sorters äpplekakor och pajer som helst) och juice. Alla verkar ha haft ett skitdåligt äppleår och vi som bara pratar och pratar om att man kanske skulle beskära det, men aldrig gör det, vi har haft mer äpplen än någonsin. Vi har fortfarande hundratals äpplen oplockade, men nu orkar vi inte mer trots att de är löjligt goda.

För jag grinade en liten skvätt över varje kommentar. Dessutom blev jag mållös och kunde inte svara på en enda snällhet. 

Bara det att ni är kvar och säger snälla saker? Ni borde inte vara det eftersom jag inte publicerat en stavelse på ett halvår. NI är bäst. Som jag har saknat det här, mycket mycket mer än vad jag visste. För jag visste att jag saknade er och att jag hatade min tystnad, men inte på vilken nivå det faktiskt var.

Vad har jag gjort då? Och vad har ni gjort?

Jag har varit rätt risig och haft rätt många och långa skov. Väder och orsaker som vi skall gå in på när fingrar och hjärna lyckas formulera det där inlägget jag börjat på så många gånger. Om jag inte skriver det inlägget kommer det ligga som en bromskloss för fortsatt bloggande, det måste ut helt enkelt. 

Det har varit mer flopp än flipp det senaste halvåret och cirka inget spännande har hänt. Herregud, jag har inte ens köpt några glasögon sedan vi pratade senast. Däremot har jag slarvat bort mina kornblå dubbelglas-glasögon och de har varit borta i ganska exakt sex månader. Förra veckan gav jag upp, insåg att de verkligen är borta och beställde två par nya. Ett par svarta och ett par knallila. Gissningsvis kommer jag hitta de kornblå en kvart efter att jag har hämtat de nya? 

Inte heller har jag hittat min hundscarf som Markattan och PJAK gav fingervisning om. Den är jag mer deppig över än glasögonen orimligt nog.

Faktum är att jag inte köpt nästan något alls på ett år. Somliga tröstäter och tröstshoppar, jag är raka motsatsen och slutar både äta och shoppa när det känns lågt. Eller jo, jag köpte ju ny bil i somras. Svarta pärlan gick i arv till maken och byttes mot en silverfärgad likadan. Återigen är jag kär i en bil, men jag har lite dåligt samvete över att ha dumpat min svarta, för joho saker har känslor och jag tror inte maken är en lika snäll husse som jag var matte.

Men jag ämnar shoppa något snart. För jag insåg härförleden att jag fyller 50 om en dryg månad. Hur nu det gick till, jag fyllde ju nyss 48 och hånade maken inför hans kommande 50-årsdag? Och veckan mellan jul och nyår måste jag bestämma mig för om jag skall ha ett ordentligt baluns eller om jag skall fira stillsamt. Det lutar åt baluns, tro det eller ej.

Mest har jag hängt med mina pälsbästisar och imorse fnissade jag högljutt åt Stor. Båda två är väldigt kvällströtta, men endast Stor är lika morgontrött som på kvällen. Ju äldre han blir, desto hårdare sover han och jag måste medge att det ser väldigt gott ut.

Imorse sov han upp och ner. Då trillar läppen ner.

 

Är jag tillbaka. Hoppas jag åtminstone. De två testinläggen fungerade ju i alla fall, så jag säger peppar peppar medan jag knackar mig i huvudet och kastar en salt katt över axeln.

Vad har hänt sedan senast? Massor av saker såklart. Jag har bott i Spanien och skall snart bo där igen, det var trevligt och nu vill jag aldrig mer vara med om en svensk vinter. Förra helgen tog jag på mig dunjacka för första gången på exakt ett år, jag hade den på mig när vi åkte ner i vintras. Jag har gått i shorts och flipflops i tio månader, mått bra och nu börjar jag må skit igen. Min kropp är inte skapt för svenska årstider, förutom halva maj och juni. Det var käcka månader.

Men nu skall jag för er berätta, eftersom bloggen är min ventil. Jag har fattat ett enormt beslut, för äntligen, efter 53 jordsnurr, har jag insett att jag är åt helvete för snäll. Det är maken med. Vi säger aldrig nej till något eller någon, men nu är det slut med det och nu jäklar kommer jag avreagera mig.

Ni vet ju att vi har ett hyreshus med ett gäng lägenheter i, något jag för övrigt inte rekommenderar för hyresgäster är svinjobbiga och vi har så låga hyror att man inte ens tjänar särskilt bra på det. Alla hyresgäster är inte jobbiga, vi har två som är fantastiska, de betalar hyran i tid och det är aldrig något krångel. Sedan har vi haft vår beskärda del av puckon som hyrt ut i andra hand utan att fråga, inte betalat hyror och en som gjorde om lägenheten till en knarkarkvart. Sådant som händer.

Men nu, nu har en hyresgäst slagit världsrekord i hyres-VM. Vilket jag anade, eftersom de är av arten “ge lillfingret och det tar inte bara handen utan allt de kan komma över”. Jag ville aldrig hyra ut till dem, därtill varnade alla oss, men det räckte ju med det vi visste sedan innan.

Först hade de en lägenhet, en yttepytteliten lägenhet som inte på långa vägar räckte för dem och vi hade en onödigt stor. Vår favoritlägenhet blev ledig och vi bestämde oss för att ta tillbaka den och lämna den alldeles för stora, varpå vi erbjöd dem att ta över vår stora. Men vi hade bråttom för vi skulle på båtsemester så de fick välja om de ville vänta till efter vi kom hem igen, eller ta den direkt när den var tömd och därmed få göra vår flyttstädning. Givetvis ville de inte vänta utan tog vår flyttstädning för att kunna flytta in direkt.

De har aldrig bott på heltid i huset utan använt lägenheterna som sommarboende i stan, inga konstigheter med det så länge man betalar hyran varje månad. Enda problemet var väl bara att de verkligen använde den som sommarboende utan att ha en tanke på att det faktiskt bodde fasta hyresgäster i huset som inte uppskattade allt brölande på verandan sommartid när de skulle upp och jobba dagen efter.

När bytet skedde sa jag till maken att här tvår jag mina händer, för jag tyckte redan att de gått över gränsen, så det här fick han ansvara för, i vanliga fall är det jag som sköter allt som har med hyresfastigheten att göra. Maken skulle då kolla hyror, fixa kontrakt och framför allt tala om för dem att hyran för en trea på närmare 90 m3 är betydligt högre än en lägenhet stor som en garderob som de bodde i innan (även den i vårt hus). Det gjorde han inte, eftersom han är den mest konflikträdda människan på jorden och det är tydligen JÄTTEJOBBIGT att ringa någon man känner och tala om att hyran ändras i och med flytten till större lägenhet. Kontrakt fixade han inte heller, men det är i och för sig egalt. Bor man i en lägenhet och betalar hyra så räknas det som ett avtal, man kommer liksom inte undan att betala hyra bara för att man inte har något kontrakt. Och där släppte jag det till maken.

I vintras när jag satt i godan ro i Spanien och grejade med andra saker som hade med fastigheten att göra upptäckte jag att jag inte hittade några hyresinbetalningar från guldmedaljörerna i sämst hyresgästande. Jag frågade maken som hade noll koll och blev en smula svettig, inte bara för vår skull faktiskt utan även för deras, hur kul är det att pynta tre års hyra på ett bräde? Bad maken ringa, men nej det skulle han inte eftersom det ju är så JOBBIGT. Han vill ju bara ringa folk om roliga saker.

Det slutade såklart med att jag ringde och inga konstigheter med det, för det visade sig att de hade betalat årsvis och det var anledningen till att jag inte hittade inbetalningarna månadsvis. Det stora problemet var bara att de hade fortsatt betala hyran som de betalade i garderobslägenheten.

Visst, det var maken som skulle upplyst om vad den nya hyran var på, men å andra sidan är det inga dunungar vi hyrt ut till. De har givetjävlavis vetat om att hyran inte är samma när man hyr en garderob mot när man hyr en stor trerummare, men gissningsvis har de hoppats komma undan med det. Jag räknade ut vad de skulle ha betalat och drog av det de hade betalat och efter den inbetalningen så skulle hyran betalas som vanligt i förskott.

Det gick fem minuter efter att vi hade lagt på och då kom ett sms med frågan om de möjligen kunde få hyra ut sin lägenhet veckovis under de perioder de inte var där och då försökte de spela ut maken mot mig genom att skriva att maken hade sagt att det var okay. Det var jag bombsäker på att han inte sagt, vi driver en hyresfastighet, inget hotell där hyresgästerna kan tjäna pengar på att hyra lägenhet och sedan hyra ut lägenhet. Hade de åtminstone frågat om VI kunde hyra ut deras lägenhet veckovis när de inte är där så hade det varit en annan femma. Alla intäkter i huset skall ju gå till oss, inte till giriga hyresgäster. Anledningen var såklart att de faktiskt inte hade råd att hyra annars, och det kom de på efter tre år.

Jag sa nej såklart. Det funkar inte så. Förklarade att man får hyra ut i andra hand med hyresvärdens godkännande och i vissa lägen är det i princip omöjligt att säga nej, som till exempel om man skall studera på annan ort eller om man vill prova att vara sambo med någon utan att sumpa sitt förstahandskontrakt, men veckovis genom exempelvis Airbnb ingår inte i det och det är FÅ hyresvärdar som går med på det. Så de fick ett solklart nej, gick inte att missförstå hur man än vände och vred på det.

Nu är ju inte vi i stan så ofta så de hade kunnat komma undan med det de gjorde efter det, och det är så jävla fräckt att man inte riktigt fattar att de kunde med att göra det. Men en vecka per år har vi besök av makens äldsta bästis med familj, och de bor i vår lägenhet. Den veckan är vi i stan mycket och vi är dessutom i vår lägenhet och hänger med dem. Jag hann inte mer än sätta mig förrän bästisen frågade om vi hade gett NN där uppe lov att hyra ut genom Airbnb, för de hade mött två rara polska killar när de gick in i porten som såg lite lagom förvirrade ut och som frågade om hjälp. De letade efter en lägenhet de hade hyrt från Airbnb, men de hittade den inte. De sa namnet på den de hyrt från och kompisen pekade i rätt riktning i tron att det var okay med oss.

Och det var det ju inte. Då brann det i skallen på mig. Ibland önskar jag att jag hade kunnat sitta på händerna och silvertejpa munnen ett dygn eller så, men jag tror inte det hade hjälpt när det handlar om människor som tycker de har rätt till allt och att de är vana vid att vi aldrig säger nej till något. Jag ville bara få det bekräftat att de verkligen hade hyrt ut det trots att vi sagt väldigt många gånger att de inte fick hyra ut. Det kunde ju varit någon polsk släkt de lånat ut lägenheten till som vi inte visste om, och det får man ju göra. Upp för trappan, ringde på dörren och de två rara öppnade dörren. Jag frågade om de hade hyrt och i så fall vilka de hyrt av och genom vilken av alla miljoner uthyrningsställen det finns, och jag förklarade för dem att de som hyrt ut till dem inte hade lov att hyra ut sin lägenhet, men att jag givetvis inte hade tänkt kasta ut dem på gatan (men jag medger att jag hade lust, för det var ju faktiskt inte mitt problem att dårarna gått bakom ryggen på oss och likt förbannat hyrt ut genom Airbnb – men så taskig var jag inte).

Däremot ringde jag upp hyresgästerna som gått bakom ryggen på oss och då var jag jättearg. Frågade vad i helvete de höll på med när de fått nej efter nej och det blev en skrikfest utan dess like. För hyresgästen är expert på att vända allt till sin fördel. Hur han vände det minns jag inte ens längre, förmodligen för att hjärnan brann, jag minns bara att jag vrålade att annonsen skulle bort, inga fler uthyrningar via Airbnb skulle ske och om de inte hände så skulle de bli av med lägenheten direkt. Det jag vet är att han skrek ännu fulare saker till mig som var helt ovidkommande eftersom jag pratade om lägenheten medan han körde personliga påhopp.

Sedan gick jag ner och umgicks med normala människor och tänkte inte så mycket mer på det.

Det här var i början av augusti. Ingen hörde av sig till mig, däremot hörde de av sig till maken i början av september och sa att de var tvungna att säga upp lägenheten för de hade inte råd. Maken upplyste om tre månader uppsägningstid och att de skulle betala hyra till och med november. Inget svar på det. I slutet av september, efter att maken hade hjälpt idioten med lite saker som det fortfarande övergår mitt förstånd att han hjälpte till med (men han säger ju aldrig nej – jag skall skicka honom på en nejkurs) kom ett meddelande att de hade flyttat ut.

När vi kom till lägenheten såg det ut som om ett gäng pundare bott där och lämnat vind för våg. De var en stor familj och när de flyttade in fick de lov att sätta upp temporära väggar för att göra två rum av ett rum, under förutsättning att de inte gjorde åverkan på lägenheten till exempel. De hade kodlås på ytterdörren, vilket de bara tagit ur utan att varken ersätta det med något annat eller tala om det för oss så ytterdörren stod vidöppen. Och så här såg det ut när vi kom in i vår gamla lägenhet:

Den “temporära väggen”. Jomen tjena.

Och nedanstående foto är deras förråd.

Alltså. Under de år jag känt hyresgästerna från helvetet så har vi enbart varit dumsnälla. Listan är lång på saker vi gjort för dem och det här är tacken. Skita i att betala hyror och lämna lägenheten i det här skicket. När jag väl fick tag på mannen i familjen startade jag inte med att vara otrevlig som omväxling, men han började gapa. Jag var inte vatten värd, hade inga kompisar för jag var så dum i huvudet och det bästa av allt, de behövde ju faktiskt inte flyttstäda för det hade de ju gjort när de flyttade in. Och det enda jag ville ha svar på var om de var klara i lägenheten så vi kunde låsa den, eller om de faktiskt hade tänkt fixa resten. Det skulle de inte.

Snacka om selektivt minne, de valde att ta lägenheten som vi lämnade den och gjorde det vi hann, för att de ville ha den så snabbt som möjligt.

Gör man så här? Mot människor man känner? Ja, de gör ju det alldeles uppenbarligen, men normalt folk?

Jag hatar dem inte ens. De är inte värda det. Men jag önskar att deras anus skall gro tänder och äta upp dem när de sover.

Sedärja, det var väl en trevlig comeback på bloggen efter att domänen var snodd.

Förhoppningsvis blir det trevligare framöver, för om inte Murphy är ute och ställer till det igen så åker vi till Espana väldigt snart, och det här får vår advokat ta hand om.

Trevligt att vara här igen, hur har ni det? Inga olidliga och olydiga hyresgäster hos er?

Åh vad jag har saknat bloggen.

Iaf nu när jag börjar skriva.

Som vanligt firar vi inte nyår, och definitivt inte idag med en liten valp som man måste ha koll på varje sekund.

Så jag ligger redan i sängen, för det såg ut som om den lilla höll på att somna och då var det läge att passa på.

Med det sagt önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt 2021.

Låt oss hoppas att det åtminstone blir bättre än 2020. De senaste åren har bara blivit sämre och sämre, bara tanken på ett år sämre än det här skrämmer livet ur mig.

Eller, sommaren 2020 var faktiskt en av de bästa somrar jag haft. Trots allt var den fantastisk. Det var då bloggen inte fungerade, skulle man ha missat det finns hela sommaren dokumenterad på Instagram.

Imorgon skall jag försöka lägga vantarna på datorn och uppdatera allt som jag missat. För jag skriver FORTFARANDE på telefonen.

Firar ni?

Vad ni än gör och hur ni än firar eller inte firar så hoppas jag att ni har det bra.

Imorgon är det 2021. Om åtta minuter till och med.

Nu hoppas vi tillsammans på det här året va?

Stora nyårskramar ❤️