Vad har hänt sedan senast? Massor av saker såklart. Jag har bott i Spanien och skall snart bo där igen, det var trevligt och nu vill jag aldrig mer vara med om en svensk vinter. Förra helgen tog jag på mig dunjacka för första gången på exakt ett år, jag hade den på mig när vi åkte ner i vintras. Jag har gått i shorts och flipflops i tio månader, mått bra och nu börjar jag må skit igen. Min kropp är inte skapt för svenska årstider, förutom halva maj och juni. Det var käcka månader.

Men nu skall jag för er berätta, eftersom bloggen är min ventil. Jag har fattat ett enormt beslut, för äntligen, efter 53 jordsnurr, har jag insett att jag är åt helvete för snäll. Det är maken med. Vi säger aldrig nej till något eller någon, men nu är det slut med det och nu jäklar kommer jag avreagera mig.

Ni vet ju att vi har ett hyreshus med ett gäng lägenheter i, något jag för övrigt inte rekommenderar för hyresgäster är svinjobbiga och vi har så låga hyror att man inte ens tjänar särskilt bra på det. Alla hyresgäster är inte jobbiga, vi har två som är fantastiska, de betalar hyran i tid och det är aldrig något krångel. Sedan har vi haft vår beskärda del av puckon som hyrt ut i andra hand utan att fråga, inte betalat hyror och en som gjorde om lägenheten till en knarkarkvart. Sådant som händer.

Men nu, nu har en hyresgäst slagit världsrekord i hyres-VM. Vilket jag anade, eftersom de är av arten “ge lillfingret och det tar inte bara handen utan allt de kan komma över”. Jag ville aldrig hyra ut till dem, därtill varnade alla oss, men det räckte ju med det vi visste sedan innan.

Först hade de en lägenhet, en yttepytteliten lägenhet som inte på långa vägar räckte för dem och vi hade en onödigt stor. Vår favoritlägenhet blev ledig och vi bestämde oss för att ta tillbaka den och lämna den alldeles för stora, varpå vi erbjöd dem att ta över vår stora. Men vi hade bråttom för vi skulle på båtsemester så de fick välja om de ville vänta till efter vi kom hem igen, eller ta den direkt när den var tömd och därmed få göra vår flyttstädning. Givetvis ville de inte vänta utan tog vår flyttstädning för att kunna flytta in direkt.

De har aldrig bott på heltid i huset utan använt lägenheterna som sommarboende i stan, inga konstigheter med det så länge man betalar hyran varje månad. Enda problemet var väl bara att de verkligen använde den som sommarboende utan att ha en tanke på att det faktiskt bodde fasta hyresgäster i huset som inte uppskattade allt brölande på verandan sommartid när de skulle upp och jobba dagen efter.

När bytet skedde sa jag till maken att här tvår jag mina händer, för jag tyckte redan att de gått över gränsen, så det här fick han ansvara för, i vanliga fall är det jag som sköter allt som har med hyresfastigheten att göra. Maken skulle då kolla hyror, fixa kontrakt och framför allt tala om för dem att hyran för en trea på närmare 90 m3 är betydligt högre än en lägenhet stor som en garderob som de bodde i innan (även den i vårt hus). Det gjorde han inte, eftersom han är den mest konflikträdda människan på jorden och det är tydligen JÄTTEJOBBIGT att ringa någon man känner och tala om att hyran ändras i och med flytten till större lägenhet. Kontrakt fixade han inte heller, men det är i och för sig egalt. Bor man i en lägenhet och betalar hyra så räknas det som ett avtal, man kommer liksom inte undan att betala hyra bara för att man inte har något kontrakt. Och där släppte jag det till maken.

I vintras när jag satt i godan ro i Spanien och grejade med andra saker som hade med fastigheten att göra upptäckte jag att jag inte hittade några hyresinbetalningar från guldmedaljörerna i sämst hyresgästande. Jag frågade maken som hade noll koll och blev en smula svettig, inte bara för vår skull faktiskt utan även för deras, hur kul är det att pynta tre års hyra på ett bräde? Bad maken ringa, men nej det skulle han inte eftersom det ju är så JOBBIGT. Han vill ju bara ringa folk om roliga saker.

Det slutade såklart med att jag ringde och inga konstigheter med det, för det visade sig att de hade betalat årsvis och det var anledningen till att jag inte hittade inbetalningarna månadsvis. Det stora problemet var bara att de hade fortsatt betala hyran som de betalade i garderobslägenheten.

Visst, det var maken som skulle upplyst om vad den nya hyran var på, men å andra sidan är det inga dunungar vi hyrt ut till. De har givetjävlavis vetat om att hyran inte är samma när man hyr en garderob mot när man hyr en stor trerummare, men gissningsvis har de hoppats komma undan med det. Jag räknade ut vad de skulle ha betalat och drog av det de hade betalat och efter den inbetalningen så skulle hyran betalas som vanligt i förskott.

Det gick fem minuter efter att vi hade lagt på och då kom ett sms med frågan om de möjligen kunde få hyra ut sin lägenhet veckovis under de perioder de inte var där och då försökte de spela ut maken mot mig genom att skriva att maken hade sagt att det var okay. Det var jag bombsäker på att han inte sagt, vi driver en hyresfastighet, inget hotell där hyresgästerna kan tjäna pengar på att hyra lägenhet och sedan hyra ut lägenhet. Hade de åtminstone frågat om VI kunde hyra ut deras lägenhet veckovis när de inte är där så hade det varit en annan femma. Alla intäkter i huset skall ju gå till oss, inte till giriga hyresgäster. Anledningen var såklart att de faktiskt inte hade råd att hyra annars, och det kom de på efter tre år.

Jag sa nej såklart. Det funkar inte så. Förklarade att man får hyra ut i andra hand med hyresvärdens godkännande och i vissa lägen är det i princip omöjligt att säga nej, som till exempel om man skall studera på annan ort eller om man vill prova att vara sambo med någon utan att sumpa sitt förstahandskontrakt, men veckovis genom exempelvis Airbnb ingår inte i det och det är FÅ hyresvärdar som går med på det. Så de fick ett solklart nej, gick inte att missförstå hur man än vände och vred på det.

Nu är ju inte vi i stan så ofta så de hade kunnat komma undan med det de gjorde efter det, och det är så jävla fräckt att man inte riktigt fattar att de kunde med att göra det. Men en vecka per år har vi besök av makens äldsta bästis med familj, och de bor i vår lägenhet. Den veckan är vi i stan mycket och vi är dessutom i vår lägenhet och hänger med dem. Jag hann inte mer än sätta mig förrän bästisen frågade om vi hade gett NN där uppe lov att hyra ut genom Airbnb, för de hade mött två rara polska killar när de gick in i porten som såg lite lagom förvirrade ut och som frågade om hjälp. De letade efter en lägenhet de hade hyrt från Airbnb, men de hittade den inte. De sa namnet på den de hyrt från och kompisen pekade i rätt riktning i tron att det var okay med oss.

Och det var det ju inte. Då brann det i skallen på mig. Ibland önskar jag att jag hade kunnat sitta på händerna och silvertejpa munnen ett dygn eller så, men jag tror inte det hade hjälpt när det handlar om människor som tycker de har rätt till allt och att de är vana vid att vi aldrig säger nej till något. Jag ville bara få det bekräftat att de verkligen hade hyrt ut det trots att vi sagt väldigt många gånger att de inte fick hyra ut. Det kunde ju varit någon polsk släkt de lånat ut lägenheten till som vi inte visste om, och det får man ju göra. Upp för trappan, ringde på dörren och de två rara öppnade dörren. Jag frågade om de hade hyrt och i så fall vilka de hyrt av och genom vilken av alla miljoner uthyrningsställen det finns, och jag förklarade för dem att de som hyrt ut till dem inte hade lov att hyra ut sin lägenhet, men att jag givetvis inte hade tänkt kasta ut dem på gatan (men jag medger att jag hade lust, för det var ju faktiskt inte mitt problem att dårarna gått bakom ryggen på oss och likt förbannat hyrt ut genom Airbnb – men så taskig var jag inte).

Däremot ringde jag upp hyresgästerna som gått bakom ryggen på oss och då var jag jättearg. Frågade vad i helvete de höll på med när de fått nej efter nej och det blev en skrikfest utan dess like. För hyresgästen är expert på att vända allt till sin fördel. Hur han vände det minns jag inte ens längre, förmodligen för att hjärnan brann, jag minns bara att jag vrålade att annonsen skulle bort, inga fler uthyrningar via Airbnb skulle ske och om de inte hände så skulle de bli av med lägenheten direkt. Det jag vet är att han skrek ännu fulare saker till mig som var helt ovidkommande eftersom jag pratade om lägenheten medan han körde personliga påhopp.

Sedan gick jag ner och umgicks med normala människor och tänkte inte så mycket mer på det.

Det här var i början av augusti. Ingen hörde av sig till mig, däremot hörde de av sig till maken i början av september och sa att de var tvungna att säga upp lägenheten för de hade inte råd. Maken upplyste om tre månader uppsägningstid och att de skulle betala hyra till och med november. Inget svar på det. I slutet av september, efter att maken hade hjälpt idioten med lite saker som det fortfarande övergår mitt förstånd att han hjälpte till med (men han säger ju aldrig nej – jag skall skicka honom på en nejkurs) kom ett meddelande att de hade flyttat ut.

När vi kom till lägenheten såg det ut som om ett gäng pundare bott där och lämnat vind för våg. De var en stor familj och när de flyttade in fick de lov att sätta upp temporära väggar för att göra två rum av ett rum, under förutsättning att de inte gjorde åverkan på lägenheten till exempel. De hade kodlås på ytterdörren, vilket de bara tagit ur utan att varken ersätta det med något annat eller tala om det för oss så ytterdörren stod vidöppen. Och så här såg det ut när vi kom in i vår gamla lägenhet:

Den “temporära väggen”. Jomen tjena.

Och nedanstående foto är deras förråd.

Alltså. Under de år jag känt hyresgästerna från helvetet så har vi enbart varit dumsnälla. Listan är lång på saker vi gjort för dem och det här är tacken. Skita i att betala hyror och lämna lägenheten i det här skicket. När jag väl fick tag på mannen i familjen startade jag inte med att vara otrevlig som omväxling, men han började gapa. Jag var inte vatten värd, hade inga kompisar för jag var så dum i huvudet och det bästa av allt, de behövde ju faktiskt inte flyttstäda för det hade de ju gjort när de flyttade in. Och det enda jag ville ha svar på var om de var klara i lägenheten så vi kunde låsa den, eller om de faktiskt hade tänkt fixa resten. Det skulle de inte.

Snacka om selektivt minne, de valde att ta lägenheten som vi lämnade den och gjorde det vi hann, för att de ville ha den så snabbt som möjligt.

Gör man så här? Mot människor man känner? Ja, de gör ju det alldeles uppenbarligen, men normalt folk?

Jag hatar dem inte ens. De är inte värda det. Men jag önskar att deras anus skall gro tänder och äta upp dem när de sover.

Sedärja, det var väl en trevlig comeback på bloggen efter att domänen var snodd.

Förhoppningsvis blir det trevligare framöver, för om inte Murphy är ute och ställer till det igen så åker vi till Espana väldigt snart, och det här får vår advokat ta hand om.

Trevligt att vara här igen, hur har ni det? Inga olidliga och olydiga hyresgäster hos er?

Åh vad jag har saknat bloggen.

Som vanligt firar vi inte nyår, och definitivt inte idag med en liten valp som man måste ha koll på varje sekund.

Så jag ligger redan i sängen, för det såg ut som om den lilla höll på att somna och då var det läge att passa på.

Med det sagt önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt 2021.

Låt oss hoppas att det åtminstone blir bättre än 2020. De senaste åren har bara blivit sämre och sämre, bara tanken på ett år sämre än det här skrämmer livet ur mig.

Eller, sommaren 2020 var faktiskt en av de bästa somrar jag haft. Trots allt var den fantastisk. Det var då bloggen inte fungerade, skulle man ha missat det finns hela sommaren dokumenterad på Instagram.

Imorgon skall jag försöka lägga vantarna på datorn och uppdatera allt som jag missat. För jag skriver FORTFARANDE på telefonen.

Firar ni?

Vad ni än gör och hur ni än firar eller inte firar så hoppas jag att ni har det bra.

Imorgon är det 2021. Om åtta minuter till och med.

Nu hoppas vi tillsammans på det här året va?

Stora nyårskramar

Först och främst och viktigast; GOD JUL en dag i efterskott. Jag hoppas att er jul blev bra. Gärna magisk.

Vår blev åtminstone inte östtysk, vilket är en måttstock från första julen vi firade här. Innan vi ens hade vettiga möbler och hade målat och tapetserat. Det här var vår första jul som inte såg ut som om vi var hemlösa som snott huset. Maten var fantastisk och det kändes som om vi hade ungefär åtta hundar runt benen hela tiden.

Ludde är inte skeptisk längre så de senaste två kvällarna när den lilla har fått sitt övertrötthetsryck mellan halv åtta och halvtio, då har han hakat på och det har blivit riktig hundfest. Igår försökte vi tex spela På Spåret. Haha! Inte ens appen hörde frågorna och jag hade helt glömt hur mycket två hundar kan låta. Verkligen lugnt och stillsamt.

Klockan sex idag skall vi kolla på hästar. Det kan gå precis hur som helst.

Vad tror ni om att vänta på det förbaskade renoveringsinlägget till vi har minimerat antalet människor i huset? För jag har fler frågor.

Under tiden får ni helt enkelt leva i samma verklighet som jag gör. Hundar högt och lågt och jag bloggar fortfarande från telefonen och har därmed inte fixat ett smack. Inte ens storleken på texten. För jag gissar att vi är eniga om det allihop? Det är för pyttigt.

Så fort datorn kommer fram kommer allt uppdämt och sparat.

Jag fick såklart noll julklappar av maken. I år även en bubblare, ytterligare en familjemedlem gav mig noll julklappar, något som faktiskt både förvånade och gjorde mig mer ledsen. Mamma lyckades däremot som vanligt. Maken fick julklapp av mig, en turkisk pusselring. Den har vi tagit isär och jag misstänker att den aldrig kommer bli ihopsatt igen.

Dagens fundering; finns det män som är bra på att prata? Som liksom frivilligt kommunicerar om både jobbiga och inte jobbiga saker? Är det någon av er som har en sådan man?

Här är den största skillnaden på videon. Ludde leker istället för att gömma sig.

Livet på Torpet.

Missförstå mig inte, jag älskar min mamma och min styvfar, och jag är extremt tacksam över att vi gjorde vårt Covidkluster redan i februari och har umgåtts mer eller mindre konstant sedan dess. För det är väldigt mycket bättre och mysigare att vara i en grupp än om det bara varit jag och Kim. Hade det bara varit vi hade jag behövt alibi, för något, vet inte vad just nu. Förmodligen mord.

Men ibland älskar jag inte min mammas åsikter. Jag har i princip inga åsikter om hur folk lever sina liv, men mamma har ganska många åsikter. Mest om mig.

Det har blivit bättre. Jösses vad mycket bättre det har blivit. Ibland kan jag fundera över åsikterna hon hade när jag var 25 – 30 år. Jag har alltid varit ansvarsfull, jag har pluggat i flera omgångar, jag köpte mitt första egna hus när jag var 23, jag har jobbat som en dåre och haft flera jobb i perioder och jag har aldrig bett om hjälp. Under en period var jag även manisk pedant, jag STRÖK mina lakan för att jag inte hade mangel. Jag dammsög och dammade varje dag när jag kom hem från jobbet trots att jag var så hungrig att jag var gråtfärdig. Men jag var tvungen att utföra min helt sjuka städrutin först. I efterhand inser jag att jag nog inte mådde så bra då. Då bestod merparten av åsikterna att jag spelade datorspel och att det var både fel och konstigt.

Någonstans hade jag kunnat acceptera åsikten om jag hade bott hemma. Det har jag inte gjort sedan före gymnasiet. Och jag har heller aldrig bett om pengar för att köpa spel. Eller mat. SOM vi bråkade om spelandet.

Nu skiter jag i vilket fall som helst i om det är stökigt och lite lort har ingen dött av. Ömma modern är övertygad om att jag är den ENDA som resonerar så i hela min bekantskapskrets och att det är fel på mig. Bara mig. Givetvis vet jag att det är jättemånga fel på mig, men jag tror verkligen inte att jag är ensam om stök och lite lort. Kan vi ha en liten enkät om hur det kan se ut hos er?

Det brukar rinna av mig för att jag egentligen inte lider av det. Och för att jag älskar min mamma. Rimligtvis måste det vara sjukt mycket jobbigare att ha åsikter om människors leverne tänker jag. Men då kommer även det negativa i att bara vara vi fyra. Det rinner inte lika lätt längre och jag försöker förklara att jag inte fattar, för jag har noll åsikter om hur folk lever och vad de gör. Så länge det är inom lagens gränser. Det känns som ett okay rättesnöre. Då pratar vi inte fortkörning eller p-böter. Ni hajar.

Så, jag trodde alltså att jag skulle kunna ha en nio veckor gammal valp, städa och styra upp med renoveringsgrejor plus hålla igång bloggen.

Jag är ju dum i huvudet på riktigt.

De kommer tidig eftermiddag imorgon. Om det funkar skall jag lura dem att ta monstret och så skall jag försöka lägga ut renoveringsgrejorna i kronologisk ordning.

*skakar på huvudet*

Vad tänkte jag på?

Under tiden kan ni berätta vad ni skall göra på jul? 2020 är verkligen ett katastrofalt uselt år, på så många nivåer.

Bara tanken på den enorma ensamhet som väntar många får tårarna att rinna. Jag hoppas att ni slipper det.

Ni vet var jag finns och vad jag gör till jag skriver nästa gång. Men först skall jag sova. Det gjorde jag inte inatt.

Hade jag fått julklappar kan jag tipsa om tishan som är högst på önskelistan. Jag inser att jag kommer få köpa den själv.

Otroligt bra. Jag överväger att trycka upp den själv istället, för att få det precis som jag vill.

Kvällens tredje och sista fråga. Om man har en fru sedan 16 år tillbaka och man vet att nämnda fru älskar jul, julklappsöverraskningar och helst julklappsrim. Men fruns man skiter i julen och bryr sig inte ett dugg om presenter.

Om man är mannen i det här fallet, borde man tänka; ”men frun älskar ju ändå det här, man kanske skulle ta och överraska henne för hon är ju ändå himla fantastisk och gör allt för mig”, eller borde man köra på ”äh, hon vet ju att jag inte gillar jul och dealen är ju faktiskt att skippa julklappar”.

Som vanligt är det inte tjejen i filmen som skrivit brevet.

// Until tomorrow (jag ser verkligen fram emot era svar, superverkligen)

Mest för att vi nu bor med en pytteliten tjötröv och vi känner inte henne. Hon tjoar, skäller och gråter och ju mer övertrött hon är, desto mer låter hon.

Jag har kämpat med att hålla mig vaken hela dagen. Men imorgon är det dags att åka hem med lurvskallarna. Jag har inget julpynt, så det lär bli en fortsatt östtysk jul, fast en beige istället för en nikotingul.

I vilket fall som helst, jag kommer vara hemma hos min dator och kommer slippa skriva tusentals ord på lilla telefonen.

Med andra ord, det blir nästan inga ord nu. Imorgon sitter jag i bil och sedan kommer huset med det bortglömda rummet.

Först, förhoppning om sömn. Nu.

Sedan, två små foton på den lilla.

Så här gott vill jag sova inatt.

En bonus hade varit att få ligga med näsan i tjocka valpmagen.

Någon som vet hur man buteljerar valpdoft?

Puss och godnatt

Men idag fortsätter vi prata hund. För vi hämtade prinsessan idag, och nu är jag exakt lika sömnig som Leia, enda skillnaden är att hon har däckat på soffan medan jag kämpar med att hålla ögonen öppna till åtminstone efter På Spåret. Det klarade jag med ett nödrop.

Vi åkte tidig förmiddag. Möttes av världens mest pratiga och svansviftande lilla valp. En lycklig valp. Ända till vi satte oss i bilen. Då började hon gråta innan vi hunnit lägga i backen. Sedan gick det bra, hon dreglade pga illamående i en timma, till slut kom löven upp som hon hann äta innan vi åkte. Och hon var så obegripligt duktig, det har hon varit hela eftermiddagen och kvällen. Sov prick hela vägen hem till mamma, väl framme gick jag in och hämtade Ludde och styvfar, precis som vi gjorde när Ludde var alldeles ny och Scott var den som fick komma ut och hälsa.

Då gick vi in och det tog ungefär 20 sekunder, sedan ägde prinsessan huset och människorna i det. Ludde ville inte ens vara i samma rum utan gick och lade sig i styvfars säng i ena sidan av huset och resten av oss hängde i vardagsrummet på andra sidan huset.

Den delen var precis som då. Leia tyckte Ludde var läskig, stoppade svansen mellan benen och backade in i häcken. Ludde viftade glatt och välkomnande på svansen. Efter det blev allt precis tvärtom och Villa Uppåner. För hon dristade sig att morrgnälla på Ludde från sin trygga plats i häcken vilket gjorde Ludde helt förvirrad. För han är världens snällaste hund, då blev han lite rädd istället.

Vår plan var, och är fortfarande, att vi skall göra som tidigare. Dela på hundarna till de har klurat ut hur de skall förhålla sig till varandra. Det brukar inte ta så lång tid, samt att det brukar gå tusen gånger snabbare med rumsrenhet och annat när vi sover i olika rum. Den som ansvarar för valp (jag, fram till idag)sover närmast utgång. Det har funkat för oss, andra kör annan modell som säkert också funkar. Som med det mesta blir var och en salig på sitt vis. Att ha bestämda åsikter som man vägrar rucka på när det gäller hundar och barn känns lite som att stoppa in huvudet i ett getingbo. Jag undviker det i möjligaste mån.

När Ludde var bäbis och Scott var den vuxna och kloka så var det Scott som dominerade. Ludde var vän och vänlig av födsel och ohejdad vana. Minns ni att jag bar in den lille och att vi sedan låg i gästsängen ett tag? Då var det Scott som grätskrek sig igenom hela första natten för han avgudadyrkade valpar. Ludde stensov och var helt trygg med bara mig nattetid.

Nu blev det som sagt Villa Uppåner. Ludde visade tydligt att han var tveksam. Leia, som hade lämnat de enda människor och hundar hon någonsin haft en relation till (det är det sorgligaste jag vet när man hämtar valp, jag känner mig som en belgisk kidnappare som förstör hundliv TROTS att jag vet att hundar absolut kan bli ledsna så lever de i nuet och ältar inget alls – jag skulle vilja vara som en hund), och åkt iväg med kidnapparna hon inte känner och landat i ett hus hon inte känner till. Ändå var hon så himla cool. Härligt orädd och när hon inte sover då viftar hon på svansen oavbrutet.

Det har, av förklarliga skäl, varit jag som ansvarat för alla valpar tidigare. Den här gången existerar inga förklarliga skäl och husse vill ta ansvaret. För att Scott var jättepappig och Ludde är nästan bedrövligt mammig. Kim vill inte riskera att eventuellt hamna med två morsgrisar, precis som jag kärade han ner sig i Leia redan när vi såg första filmen och även om jag saknar Scott så mycket att det inte ens går att beskriva, så har jag fortfarande kvar min morsgris som aldrig är mer än en meter (max – oftast handlar det om centimeter – minns knappt när jag gick på toaletten utan en liten Ludderumpa sittande på min ena fot senast) från mig. Kim förlorade inte bara Scott, han förlorade Ludde också. Och det blir bara värre.

Den här gången är således ansvaret hans, något jag misstänker att både Kim och Ludde ser som något positivt. Ludde får fortsätta vara mitt alldeles personliga klistermärke och Kim får förhoppningsvis en pappagris igen.

Möjligen är det en smula (skitmycket) jobbigare för mig. För jag vill ju pussa på Leia hela tiden, utan att få onda ögat av Kim (det får jag inte på allvar) eller att Ludde skall bli så ledsen att han inte vill vara i samma rum (det är däremot fortfarande på allvar). Nu är jag ju ändå rätt säker på att det löser sig ganska snabbt. Men jag berättade ju att Leia är en pratsam tjej. Jag bäddade ner Kim och Leia i deras säng och gick ner med Ludde till vår säng. En överlycklig Ludde hängde snabbt med ner när han förstod att inkräktaren åtminstone inte skulle sova med oss. Sängen skulle vara prinsessfri. Lyckan var total.

Då började Leia protestera. Hon grät så ljudligt och hjärtskärande att till och med Ludde rusade upp i ren oro över hennes välbefinnande. Mitt välbefinnande gick åt helsike när jag hörde första gråtljudet.

Min hjärna vet att hon har bott i valphage i åtta veckor. Min hjärna vet att hon har det jättebra med Kim i sängen. Min hjärna vet att hon inte ens har sovit i säng alls innan. Min hjärna vet att det är jag som sovit med alla valpar innan, ingen har tagit skada av det, möjligen Kim, men definitivt ingen av valparna och särskilt inte jag. Mitt hjärta däremot, när jag först skulle pussa godnatt och sedan lyssna på valpgråt i säkert tre minuter. Tre minuter som lite kändes som tre timmar. Som bonus var hon övertrött och hade tusen nya intryck att hantera och sortera.

Nu är det under kontroll. Dels för att hon antagligen stensomnade med sin husse när det blev tyst och för att jag har en hjärtinnerligt lycklig Ludde i mitt knäveck precis som vanligt.

Jag gissar att det kommer ta ungefär tre dagar, sedan leker de med varandra som om de aldrig gjort annat. Kanske fyra eftersom Ludde är en försiktig general.

Men hon är så bedårande. Jag är så betuttad i henne att det är löjligt. Det är vi allihop.

Det här kan bara bli bra.

Som kära uppfödaren sa; ”det löser sig så fort Ludde fattar att Leia inte är en katt”.

Inte nog med att han är löjligt vänlig, vi har dessutom lärt honom att man är FÖRSIKTIG med lurviga fyrbeningar som är mindre än honom i storlek.

Om de här två kan lära sig av varandra kommer det bli två fantastiska hundar.

Ja jösses. Vilken dag. Nu skall det bli intressant att se hur länge Leia låter Kim sova. Jag kommer bli tvärsur om han få sova till 06.00 och om hon somnar om efter att ha kissat och ätit. Ludde väckte mig klockan fem, då kissade han, åt frukost och sedan körde han Det Stora Lekstollet till klockan nio när det var för sent att somna om.

Någon rättvisa skall det vara här i världen.

Sa jag att jag är KÄR?

Men jag fick dagsfärska bilder på prinsessan idag, och jag bara måste delge omvärlden.

Skall vi dela upp oss i grupper och prata om hennes ögon en stund? Trots att jag vet att hon har synålständer kan jag bara inte tro att en valp med så snälla och väldigt oskyldiga ögon ens skulle bita i en strumpa.

Jag antar att jag tänker fel här, eller vad tror vi om det?

Det ser fortfarande ut som en fyllecell och jag blir fortfarande lika paff när jag upptäcker rummet.

”Ett rum? Men vi har aldrig haft ett rum här förut? Var kommer det här gästrummet ifrån?”

När jag väl fattar galoppen så är det ändå bara halvgaloppen jag begriper. Jag hänger med på travet skulle man till och med kunna säga. För det är än mer omöjligt att få in i skallen att det här var vårt vardagsrum. Jag vet att vi bodde litet och vi bor fortfarande litet även om skillnaden är enorm, men hur fick vi plats med ett vardagsrum här?

Nåväl, det pysslas fortfarande, och mitt största problem med cellen är att det byggdes en vägg som inte fick några flamingofåglar. För att göra det så enkelt som möjligt blev den vit och jag misstänker att det är problemet. Mycket grubblande senare har jag kommit på att det kan vara bra att ha en stor anslagstavla ovanför min arbetsbänk. Dels för att det kan vara snyggt och dels för att mitt seriösa skrivande behöver något att använda som storyline.

Eller är jag ute och cyklar igen? För att vara en ganska kreativ människa är jag sorgligt usel på inredning. Hjälp mig? (Givetvis är träbänken under den vita arbetsbänken borta, så även runda vita bordet.)

Inte heller kan jag visa hur det ser ut nu för jag är hos ömma modern. Vad jag kan visa är hur torpet såg ut innan Operation Dagsverke satte igång, och ungefär hur det ser ut idag.

Jag är kär i utbyggnaden och väldigt imponerad av att Kim bara kom på att; ”hej, vi bygger ut sex meter, det blir säker bra” utan att ha någon som helst plan eller ritning. Och så blev det verkligen så här bra.

Om önskemål finns kan jag visa hur det såg ut under tiden. Det fanns inte en sportslig att fatta att det skulle bli så här. Men givetvis är det inte slut, för helt plötsligt kom Kim på att den mindre farstun som agerade sluss, den skulle rivas och göras mycket större. Jag var motvalls och sa nej, Kim tjatade, jag fortsatte säga nej och helt plötsligt var farstun borta. Kim jobbar så, det är bättre att göra det man inte får göra och sedan be om ursäkt. Jag har vant mig och tur för honom så blev det väldigt bra. Det var korkat av mig att vara motvalls medger jag lite i smyg.

Men vi tar resten av bygget imorgon.

Jag kan däremot berätta att prinsessan skall hämtas på fredag och anledningen till att jag är kvar hos mamma istället för att vara hemma och hundsäkra som var planen är för att planer ofta går åt skogen. Ludde och jag skulle bara vara kvar tre extradagar för vi hade tid hos veterinären. När det blev dags för mig att åka hemåt, då blev Kim riktigt sjuk. Vilket var förra onsdagkvällen. I måndags testade han sig för C19 och nu väntar vi förtvivlat på provsvaren. Oavsett svar hämtar vi henne på fredag, den enda och stora skillnaden är att det blir jag och mamma som hämtar om svaret år positivt.

Men det är banne mig helt oförklarligt om vi åker på skiten. Vi spritar och tvättar, vi har umgåtts med noll människor sedan februari, vi kör mask/visir och det enda vi gör är att handla mat och medicin. Mindre mask än visir dock, men det beror mest på att jag blir helt blind i mask i kombination med glasögon.

Håll tummarna. Kim har varit helt frisk sedan igår eftermiddag. Ingen hosta och ingen feber alls. Är det C19 går julen åt skogen, då får han sitta helt ensam på torpet och får inte ens åka och handla. Mig kommer det inte gå någon större nöd på, men jag börjar gråta bara av tanken att jag sitter här med valp, Ludde, julmat och familj, men ingen Kim. Och Kim kommer vara ensam och möjligen ha några Ramennudlar att äta.

En sista grej, min uppfödare har en brun pojk som hon vill behålla som foderkille och där går hon på rekommendation. Jag känner ju faktiskt majoriteten av er och frågar här; någon som är sugen på att nästan bli släkt med mig och bli fodervärd åt en otroligt vacker brun portugisisk prins?

Ja, suget att bara ta honom också är gigantiskt. För han är verkligen vacker.

Vi pratar vidare om det här. För jag skulle ju bara skriva jättelite eftersom jag enbart har telefonen. Det gick ju precis lika bra som vanligt.

// Tant Visir

Jag hade aldrig klarat det här utan min kompanjon Johanna, för bloggen var mer trasig än vad ett par moderna jeans bör vara för att anses trendiga.

Vad betyder det här då?

I’M BACK BITCHES Och jag har inte några ordbegränsningar mer, även om jag är tacksam över att Instagram har hjälpt mig med den värsta abstinensen. Ej heller kommer jag ha några hundbegränsningar. Det går inte att ha hundbegränsningar när man strax skall få en valp igen.

Klockan är mycket och jag ville bara prova bloggeriet efter nästan ett år utan. Jag är även datorlös och därmed lite begränsad, jag är inte sådär fjortissnabb på telefonen. Det är jag enbart på datorn. Men imorgon kan jag berätta om varför jag är datorlös, hur det kommer sig att vi skall ha valp och kanske en del annat.

Först skall jag bara älska att jag kan lägga in bilder igen. Det ger mig glädjefluff i huvudet, så jag avslutar med en bild från gårdagen där Ludde inte riktigt fick plats i Leias säng. En bild som till och med blev en finfin meme.

Om det nu skulle vara så att man hatar hundar kan jag redan nu rekommendera en annan blogg. Nästan vilken som helst faktiskt, för här kommer det med all säkerhet gå till överdrift, och lite mer.

Men vad jag har saknat bloggen. Och jag har saknat er.

Ett unisont tack till Johanna för att hon stod ut med att fixa det efter att jag hade totalgett upp. Vi hade inte fått någon blogg utan Johanna, särskilt inte en med bilder.

Jag niger, bugar, bockar och ger en grindslant. Imorgon skall jag kolla vad som funkar och hur. Sedan skall jag skriva orimligt många ord igen, när jag är i samma kommun som min dator.

Tack. Du är bäst. Du och Ludde är bäst. Kanske tom du och Ludde och Darth Vaders dotter.

Mer om allt imorgon, nu hoppas jag på lite sömn i min iver. Åh vad det skall bli roligt att se er igen.

All kärlek och stay safe.

Men det suger att inte kunna breda ut sig textmässigt. Instagram känns som en liten landsväg, medan bloggen är bred som en motorväg i Kina. Utan ord känner jag mig lite bakbunden.

Problemet är alltså mediebiblioteket som inte låter mig lägga till nya bilder. Visst, jag är fortfarande mer ord än bild, men jag vill inte vara enbart begränsad till text. Jag har försökt lösa det 5643265 gånger de senaste två månaderna och misslyckats kapitalt.

Med lite tur kanske jag får hjälp av min begåvade compadre, men jag vet att hon är en smula upptagen för tillfället. Extra upptagen, eftersom hon är en upptagen kvinna generellt.

Tills vidare finns jag som nödlösning mest på Instagram. Men oj vilka situationer som inte riktigt får plats där. För just nu är tillvaron både händelserik och ganska underhållande.

Min smala lycka är att jag fortfarande, sedan cirka 42 år, handskriver dagbok varje kväll. Inget kommer därmed att glömmas bort, men kronologin kommer ju gå åt pipsvängen.

Kan vi leva med det så länge? (Mjäää, svarar jag på den frågan.) Har vi något val? (Tyvärr inte, vilket suger på riktigt)

I vilket fall som helst, hjärtligt välkomna till Instagram.

// Nödlösningen